Jag har, i likhet med de flesta svenska män som är födda före cirka 1970, kastat skarpladdad handgranat. Det var en självklarhet under värnplikten, även för oss i Marinen (där jag tillbringade mina elva månader i slutet av 1980-talet). Vi som har gjort värnplikt har dock länge varit en stadigt minskande minoritet i samhället, varför de flesta svenskar i dag aldrig har sett en riktig handgranat – och än mindre har kunskaper om hur de fungerar och används.
Även om man tränade dessa enkla handgrepp många gånger på blinda, ej apterade granater kan jag garantera att man får puls då man har en skarp handgranat i handen.
Handgreppen är inte särskilt svåra. Håll i handgranaten så att den fjädrade bygeln hålls in av handen. Dra ut sprinten, och håll kvar greppet. I detta läge finns ingen återvändo – när du släpper granaten kommer den att explodera. Kasta sedan granaten mot målet och se till att vara i skydd – bakom en jordvall eller liknade. När man i kastet släpper bygeln så trycks den ut av en fjäder varefter granaten exploderar efter tre eller fyra sekunder.
Även om man tränade dessa enkla handgrepp många gånger på blinda, ej apterade granater kan jag garantera att man får puls då man har en skarp handgranat i handen. Dess omkring 2 hekto trotyl kan spränga människor i småbitar. En handgranat är i regel dödlig på upp till 5 meters håll, men enstaka splitter kan skada en människa på över 100 meters avstånd.
I försvarsmaktens klassiska Sold-F (”Soldaten i fält”) kan man läsa: ”Att använda handgranater i stridsövningar är ytterst adrenalinframkallande. I vissa situationer detonerar handgranaten bara 2-3 meter från dig. Samtliga soldater vet att ett misstag från deras sida kan leda till att hela gruppen dödas/skadas, på riktigt! Det smäller kraftigt, marken skakar, luften är fylld av sanddamm som knastrar mellan tänderna och jord, sand, lera regnar över dig konstant.”
I senare krig har handgranaten fått minskad relevans, eftersom man i regel inte har fienden så nära att man når dem med kast av granat – max 30-40 meter.
Rent historiskt hade handgranaten sin storhetstid för hundra år sedan, i första världskrigets skyttegravar. Visserligen har olika former av handgranater figurerat sedan Medeltidens slut, men de var ofta ineffektiva och ibland farliga för sina användare. Det var först på 1900-talet som en tekniskt välfungerande handgranat kunde tas fram, och det var under närstriderna i skyttegravarna i första världskriget som den fick sin största betydelse. Då massproducerades miljontals handgranater – som ibland kallades ananas efter sitt utseende – som var mycket effektiva i de trånga skyttegravarna.
I senare krig har handgranaten fått minskad relevans, eftersom man i regel inte har fienden så nära att man når dem med kast av granat – max 30-40 meter. Men i strid i bebyggelse och i trånga utrymmen kan den fortfarande användas.
I dagens Sverige får kriminella enligt poliskällor ibland handgranater som en form av bonus vid större vapenköp. Problemet är att ett skjutvapen kan man utan problem ha liggande hemma utan att använda det. Men de flesta är på goda grunder inte bekväma med att ha en eller flera handgranater liggande i sitt hem. Därför används de – med känt resultat.