1968 års nyvänsterrörelse grep tag i en stor del av den unga generationen – oavsett social bakgrund. Företagsledare blev kritiserade av sina barn vid frukostbordet och klarade inte av att ta diskussionen.
Daniel Tarschys och jag själv användes av SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, för att resa runt och upplysa om den nya vänstern hos olika företag. Hos ASEA begärde flera ordet, men när Curt Nicolin höjde armen för att fråga tog alla andra ner sina. Och Curts fråga var: ”Vem är det som betalar demonstranterna?”
Daniel och jag förklarade att demonstra
Något år senare beslöt SNS att ta fram ett Program för näringslivet. Man ville visa att också företagsamheten stod för analys och progressivt tänkande. Arbetsgruppen leddes av Pehr Gyllenhammar och övriga medlemmar var Ingvar Kamprad, Statsföretags chef Per Sköld, Mölnlyckes Jimmy Dahlsten och PLM:s Ulf Laurin. SNS:s VD Göran Albinsson Bruhner deltog. Jag anställdes 1972, som 26-åring, på SNS, med inledande huvuduppgift att vara sekreterare i gruppen.
Gruppen hade åtskilliga möten och jag reste runt och resonerade med var och en.
Arbetsgruppen fungerade dock dåligt. Vi skulle ju skriva ett politiskt hållet program, vilket alltid kräver kompromisser. Vid ett tillfälle, när man var oense i gruppen, sa jag att ”ni kan väl gå halva vägen var” och Ulf Laurin replikerade att ”man kan inte bygga en halv fabrik”.
Gruppen upplöstes, men i stället skulle mina PM vara grunden för en småskrift från var och en av företagsledarna. Gyllenhammar om utrikeshandel, Laurin om anställdas medinflytande, Per Sköld om lokaliseringspolitik.
Några gånger var jag hemma i Kamprads villa. Den var tämligen spartansk och möblerad som en Ikea-katalog. Ett och annat arvegods, men i övrigt Ikea-möbler.
Ingvar Kamprads skrift skulle handla om nyföretagande. Han var intresserad och engagerad. Jag träffade honom många gånger och han upptäckte att jag var lika morgonpigg som han själv. En gång kom han hem till oss på Timmermansgatan på Söder för att äta frukost klockan sex på morgonen. Vänligen hade han några blommor med sig och han skröt över att han lyckats hitta en riktigt billig jacka på rea på H&M dagen innan.
Kamprad hade just flyttat till Köpenhamn. Skälet var att han släppt VD-posten i Ikea, men han fortsatte att komma till kontoret innan sex på morgonen. Det gjorde att de som var vana att samarbeta med Ingvar dök upp tidigt, medan den nye chefen inte kom förrän vid åttatiden. Och då hade redan Ingvar gett råd och tagit beslut. Därför kände han att han borde flytta. Till mig sa han att skälet till att han valde just Köpenhamn var att han ville markera att det inte vara av skatteskäl.
Några gånger var jag hemma i Kamprads villa. Den var tämligen spartansk och möblerad som en Ikea-katalog. Ett och annat arvegods, men i övrigt Ikea-möbler. Vid ett tillfälle gick vi till designaffären Den Permanente i Köpenhamn. Han såg en fåtölj gjord av tvinnade rep. Han tyckte den var intressant, gick fram och vände upp och ner på den för att se på hur den var gjord. Sedan gick han en bit ifrån, tog sats och slängde sig ner i den för att se hur hållbar den var. Vi blev utkörda ur varuhuset.
En gång skjutsade han mig med sin bil, en rostig gammal Volvo. Jag antydde lätt något om att det var en skramlande bil och han svarade: ”Du förstår, när jag har den här bilen är det ingen som vågar komma till mig och be om en ny tjänstebil.”
Kamprad skulle bjuda på middag på Fiskekroen och parkerade i närheten, lade en dansk krona i parkeringsautomaten, men upptäckte att man inte behövde betala efter kl 18. Han blev uppriktigt sur. När vi efter middagen kom tillbaka till bilen erinrade han sig den förslösade kronan och sa ”Fan också”.
Under middagen sa han bland annat: ”Förut var jag brun, men numera röstar jag på Socialdemokraterna”.
Hans sparsamhet var genuin, knappast ”snålhet”, utan stor respekt för varje krona. När han några år senare skulle inviga Ikeas första varuhus i USA – i Elizabeth, New Jersey – kom han flera timmar för sent, eftersom han inte ville åka taxi och kollektivtrafiken är usel i New Jersey. Vid ett tillfälle många år senare, då han bodde i Schweiz, träffade jag honom på flygplats i London. Ikea hade bokat hans flygbiljett till Geneve och gjort det i första klass. Men han var nöjd för han hade lyckats byta till turistklass och fått tillbaka pengarna. Kamprads inställning till utgifter fick en väldig betydelse för företagskulturen på Ikea.
När vi var på Fiskekroen hade han inga problem med att betala; vi fick ju något för pengarna. Dock sa han nej när vi erbjöds brännvin: ”Jag har problem med spriten”. Under middagen sa han bland annat: ”Förut var jag brun, men numera röstar jag på Socialdemokraterna.”
Jag hade skrivit ett manus till hans skrift om nyföretagande. Lite patentartat lade jag in ett förslag om att man skulle stimulera nya företag genom att ta bort arbetsgivaravgiften för de tre första anställda. ”Bra”, sa Kamprad, men sedan var han tyst en stund och fortsatte: ”Men då skulle jag dela upp Ikea i massa små företag. Det vore ju väldigt opraktiskt.”
Efter en tid sa Kamprad att han ju var ordblind. Allt han läste var en lokaltidning per dag. Alla som kände honom visste att han aldrig skulle kunna författa en skrift. Därför sa han att det inte skulle bli något.
Dyslektiker var han. Men siffror hade han koll på. 1974 infördes tillfällig bensinransonering i Sverige och jag var hemma hos Kamprad när han en söndagskväll ringde runt till Ikeavaruhusen och hörde efter hur mycket de sålt för. Han hade de normala siffrorna i huvudet och kunde jämföra direkt.
Eftersom Kamprad berättat för mig att han varit brun” förstod jag att artikeln var välgrundad.
Jag föreslog att vi skulle göra om skriften till en intervju där jag ställde frågor och han gav långa svar. Men Ingvar Kamprad sa nej till en skrift. Det var inte hans grej att ha åsikter om samhället.
Åtskilliga år senare, när jag hösten 1994 var chefredaktör och ansvarig utgivare för Expressen, skrev Pelle Tagesson en artikel som visade att Ingvar Kamprad ända fram till mitten av 50-talet var med i fascistiska Nysvenska Rörelsen. Dess ordförande Per Engdahl , som bland annat organiserat tyska nazisters flykt till Latinamerika, var bjuden till Kamprads bröllop 1950 – fem år efter att Förintelsen avslöjats i detalj och när Kamprad själv var 24 år. Han var med i Nysvenska rörelsen flera år därefter och så sent som 2010 sa han till författaren Elisabeth Åsbrink: ?Per Engdahl är en stor människa, och det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever”.
Eftersom Kamprad berättat för mig att han varit ”brun” förstod jag att artikeln var välgrundad. Mitt enda ingrepp i artikeln var att redigeraren hade ersatt asteriskerna med små sexkantsnycklar, lagda som hakors. Roligt, men jag tyckte det skulle vara att ta bort uppmärksamheten från sakinnehållet.
Jag visste ju vad det handlade om. Mitt samhällsintresse väcktes när jag som 15-åring såg den första svenska dokumentären om Förintelsen, Erwin Leissers Den blodiga tiden. Det förekom att nazister delade ut flygblad utanför svenska skolor och jag skrev om detta när jag som gymnasist var skolredaktör för Svenska Dagbladets ungdomsbilaga Presens. Det gjorde att jag smet in på nynazistiska möten och att jag följde Per Endahls tidning Fria ord.
Det internationella genomslaget av Expressen-artikeln var stort, främst i USA. Simon Wiesenthal-centret i Los Angeles pläderade för bojkott av Ikea.
Artikeln i Expressen fick stor uppmärksamhet och Kamprad replikerade i ett handskrivet brev som gick till alla anställda på Ikea – och därmed publicerades – där han starkt beklagade sina tidiga ”förvillelser”.
Expressens läsare reagerade negativt på reportaget. Kamprads idolstatus var sådan att man inte ville läsa negativa ting. Svenskarna förlät honom.
Det internationella genomslaget av Expressen-artikeln var stort, främst i USA. Simon Wiesenthal-centret i Los Angeles pläderade för bojkott av Ikea. Det fick dock knappast något genomslag.
Hasse Alfredson kom två år senare med sin bok Attentatet i Pålsjö skog, en kontrafaktisk roman som handlar om en nazistisk ockupation av Sverige – samtidigt som Norge och Danmark ockuperade. I boken tas de tyska trupperna emot av den unge Ingvar Kamprad.
Senare framgick det att Ingvar Kamprad under kriget varit aktiv i Lindholmsnazisternas Svensk socialistisk samling, en Hitlertrogen rörelse som gjorde listor på judar som skulle tillfångatas.
Efter Elisabeth Åsbrinks avslöjande gav Ikea den största donationen någonsin till FN:s flyktingorgan UNHCR.
Lindholms-nazisternas tidning ?Den svenske” publicerade en lista med dem som nazisterna först skulle ta hand om när de genom Hitler fick makten. Mina föräldrar stod på tredje platsen på den listan, eftersom min pappa var antinazistisk journalist och min mamma född judinna.
1943 upprättade Allmänna Säkerhetspolisen en akt över Kamprad som nazist, följde vad han gjorde och ångade upp hans brev. Få svenskar var så misstänkta av säkerhetspolisen.
Elisabeth Åsbrink visar i sin bok ”Och i Wienerwald står träden kvar” att Kamprad såväl var nazist – liksom sin far och farmor – som god vän med en judisk pojke som flytt till Sverige och först arbetade först som dräng i Kamprads familj, sedan hos Kamprad när han startat sitt företag. Kamprad var helt klart nazist och ryggade inte för den dominerande antisemitismen. Däremot var han sannolikt inte själv antisemit.
Efter Elisabeth Åsbrinks avslöjande gav Ikea den största donationen någonsin till FN:s flyktingorgan UNHCR.
När amerikanska tidningar skrev om Kamprads död tog alltid hans tidiga nazism en stor plats i artiklarna.
Kamprads tydliga avståndstagande från sitt tidiga nazistiska engagemang samt Ikeas starka varumärke gjorde att avslöjandena inte påverkade Ikeas image. Ikea framstår som en av de viktigaste förmedlarna av Sverigebilden.
Företaget har varit en föregångare när det gäller socialt ansvar, arbetat med att deras underleverantörer ska ha bra arbetsförhållanden och med hållbarhetsfrågor.
Ikeas varumärke inte bara representerar Sverige, det samverkar också med bilden av Sverige. Utan Sverige och hur Sverige uppfattas skulle Ikea varit ett annat företag. Ellen Key kom 1899 med boken ”Skönhet för alla”. Den kan ses som början på det som karaktäriserar svensk design: spartansk och ljus. Ikeas design har byggt på denna tradition.
Dessutom passar Ikea väl in i hur Sverige vill framställa sig. Företaget har varit en föregångare när det gäller socialt ansvar, arbetat med att deras underleverantörer ska ha bra arbetsförhållanden och med hållbarhetsfrågor.
När jag var generaldirektör för Svenska institutet – som ju har ett ansvar att förmedla bilden av Sverige – sa jag i ett föredrag att Ikea betytt mer för Sverigebilden än allt vad statliga myndigheter gjort: ”Detta kan vara ett ledsamt uttalande från en statlig tjänsteman som har haft till uppgift att stärka det svenska varumärket. Men de 285 Ikea-butikerna i 37 länder har de blågula färgerna, serverar svenska köttbullar i restaurangerna och säljer blond svensk design. De marknadsför böcker om Sverige. Att besöka Ikea är att besöka Sverige.”