För något år sedan tog jag emot en bok i posten om Sverige, samhällsproblemen och invandringen. Eget förlag. Flammor på omslaget.
Som journalist får man sådana böcker med jämna mellanrum. Vad som slog mig var listan på skribenter, och hur olyckligt det var att flera personer som hade något angeläget att säga och som under normala omständigheter borde kunna göra det i etablerade kanaler, hamnar mellan de där flammande pärmarna.
Ute i periferin. Och sannolikt direkt i pappersåtervinningen på redaktionerna.
Det är ett återkommande fenomen i samhällsdebatten: En högst påtaglig samling kring den konsensus som för tillfället gäller kring vissa idéer, tvingar dem vars åsikter avviker att ge sig ut i periferin
Det som hyllades som genuina uttryck för arbetarklassens erfarenheter då, är särskiljande symboler för främlingskap nu.
I detta finns också ett tydligt inslag av ”vi och de” – och en klassdimension och ett klassförakt som många journalister själva tycks omedvetna om, till och med när de själva definierar sig som vänster.
Bara själva tilltalet i det där bokpaketet som landade hos mig är sådant att det omedelbart fungerar som vilket gruppmarkör som helst – det talar om att avsändaren inte hör till ”oss”. Man gör lika mycket en social markering som någon som kommer i kortbyxor till bröllop, och eventuellt lika ovetande om det.
Hur dessa slags symboler och signaler uppfattas – och hur de följs av avskiljande och rangerande i vi och de – har alltså fått en klassdimension i Sverige. Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap, tecknade de historiska linjerna i en essä i Kvartal nyligen: Medan 1968-vänstern hyllade arbetarklassens tankar och uttryckssätt, samlas 2018 års intellektuella vänster i förakt kring ”trollen” och deras stavfel och språkliga oförmågor. Det som hyllades som genuina uttryck för arbetarklassens erfarenheter då, är särskiljande symboler för främlingskap nu.
Dessutom har den svenska debatten fått sina specifika sociala regler som bitvis är så komplicerade att de gör det svårt för utomstående att överhuvudtaget delta i det offentliga samtalet.
Sanna Rayman, då ledarskribent i SvD, konstaterade redan 2012:
Jag skulle nog hävda att vårt offentliga samtal i vissa avseenden lider av ett slags professionalisering som är ytterst beklagansvärd. Endast de som kan väga sina ord på guldvåg, som kan skriva stramt där stramt behövs och som kan slå an känslosträngarna när detta är önskvärt lyckas nå ut med faktiska budskap. Den lite mer debattovane snor in sig och faller i de snubbeltrådar som yrkestyckarna spänner upp för varandra. Få läser med avsikten att faktiskt förstå budskapen. Snarare är stämningen oförlåtande, överkritisk, snarstucken och attackhungrig.
Resultatet blir att den sakfråga eller debatt som olika debattörer, skribenter eller politiker försöker lyfta helt försvinner i ett upprört surrande om ord och begrepp. Samtalen rör sig inte framåt.
Det senaste exemplet på detta kom i förra veckan.
Peter Springare, polis och senior brottsutredare i Örebro, har för tredje gången polisanmälts av sin arbetsgivare. Och för tredje gången kommer det sannolikt inte att bli något åtal, eftersom Peter Springare inte gjort sig skyldig till brott. Vad Springare har gjort är att han under ett anförande som sedan återgetts i TV4 har sagt att invandrare är överrepresenterade när det kommer till gruppvåldtäkter, och att det sannolikt finns en kulturell aspekt – i förhör hörs misstänkta tala om offren som ”horor”.
Den ena debattören återfinns hos Advokatsamfundet och är dess generalsekreterare sedan mer än 17 år, nära vän till kungafamiljen och bloggar från samfundets hemsida. Den andre debattören är en polis och kolumnist på Nyheter Idag.
Mårten Schultz, professor i juridik, avfärdar på Twitter anmälan som ogrundad och ”deprimerande”. Men budskapet från Springares arbetsgivare, polismyndigheten, går inte att ta miste på – man har ögonen på Springare och nagelfar hans uttalanden.
Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, hävdar att Springare gjort sig skyldig till att ha avvikit från ”vår regeringsform och dess människosyn”, – ett långsökt försök att med juridiska argument få Springare att tiga. (Läs exempelvis Jakob Heidbrink, docent i juridik, om detta i Dagens Samhälle.)
Men i diskussionen mellan en outsider som Springare och en insider som Anne Ramberg påminns man om hur klassdimensionen påverkar debatter av det här slaget. Den ena debattören återfinns hos Advokatsamfundet och är dess generalsekreterare sedan mer än 17 år, nära vän till kungafamiljen och bloggar från samfundets hemsida. Den andre debattören är en polis och kolumnist på Nyheter Idag. Och där försvarar han sig yvigt.
”Klädsamt om fröken Ramberg kunde hålla sig till sanningen” heter det i rubriken i Springares krönika i Nyheter Idag.
Något likartat hände när Springare för en tid sedan skrev att han ville ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”
När en erfaren debattör och offentlig ämbetsinnehavare i snart två decennier som Ramberg ställs mot en nykomling som Springare, händer förr eller senare något som gör att nykomlingen kan avfärdas som mindre vetande av dem som är etablerade i debatten. Att ens skriva ”fröken” om någon som uppenbarligen är en fru, och därtill i en styltad titelanvändning i stället för ett mer subtilt pejorativ. Att inte ha en redaktör som vet skillnaden och som också kan föreslå en snyggare förolämpning än så. Att inte ha en redaktör som säger ”Jag fattar att du är arg, vi tar och stryker kraftuttrycken.” (Så många gånger jag har haft hjälp av det rådet!)
Något likartat hände när Springare för en tid sedan skrev att han ville ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”.
I Dagens Nyheter skrev journalisten Kristina Lindquist i en krönika som var typisk för hur Springares formulering tagits emot:
Det polisen Peter Springare gör när han talar om att förinta representanter för medierna är alltså något långt allvarligare än att klaga på journalister. Det är att bryta förtroendet för kontraktet mellan stat och medborgare.
Själv är jag beredd att föreslå att Springare menade något annat, och att han, likt de flesta andra människor som inte är tränade och utbildade i att finna rätt ord för att beskriva sin avsikt – för att de ägnat livet åt att arbeta med något helt annat, som de tränade debattörerna inte skulle behärska om de plötsligt skulle behöva ägna sig åt det – ibland säger fel.
Kanske var det så han menade?
När däremot Anne Ramberg kallar meningsmotståndare för ”bruna råttor”, och skribenten Cecilia Hagen följer upp med att fundera på om man kan ”bli kvitt de mänskliga brunråttorna” och i så fall ”med gift?”, rör det sig om personer som har orden, ner till minsta nyans och konnotation, som yrke. Det betyder att vi har goda skäl att tolka Springare betydligt mer generöst än vad vi har skäl att tolka Ramberg och Hagen.
Under andra, bättre omständigheter, hade Springare inte behövt söka sig till debattens periferi. Då hade han också haft tillgång till de strukturer som hjälper insiders att uttrycka sig på sitt särskiljande vis.
Det betyder i sin tur att professionella debattörer bör vara ödmjuka i diskussionen: Förstå och notera de omständigheter som tvingar ut människor i periferin för att de har uppfattningar som inte passar in i den svenska debattens stränga mallar; Hur otränade debattörer – medvetet eller omedvetet – riskerar att uttrycka sig på ett sätt som för tränade debattörer signalerar att man inte hör hemma i gemenskapen; och att detta till stor del sker efter linjer av klass och social status.
Springare är inte en av ”oss”, uttrycker sig inte som professionella debattörer, har förmodligen inte tillgång till någon ur tyckarklassen i sin närhet att få goda råd av.
Men han är en av landets mest erfarna brottsutredare. Debattens insiders har en skyldighet att försöka förstå vad han säger.