Gråt, skratt, oväntad dramatik, symbolik och scenografi. Toppmötet mellan Sydkoreas president Moon Jae-in och Nordkoreas högste ledare Kim Jong-un i slutet av april bjöd på allt. Ledarna för de båda länderna har mötts två gånger tidigare, utan långsiktiga resultat, och precis som då blev det förhållandet att den nordkoreanske ledaren faktiskt är människa i sig en stor och dramatisk nyhet. För det är bara kontrasten mellan den gängse mediebilden av Kim Jong-un – som en kufisk diktator med lustig klädstil – och framträdandet under toppmötet, när han gick, pratade och förde sig som en vanlig mänsklig varelse, som kan förklara reaktionerna från stora delar av världspressen och från den sydkoreanska allmänhete
”Ett närmande med ökat utbyte och samarbete mellan de båda staterna kommer sannolikt att leda till ökat förtryck och hårdare kontroll i Nordkorea.”
När relationerna är nu upptinade och till och med varma är det lätt att tro att den nordkoreanska vardagen kommer fortsätta att utvecklas i positiv riktning. Så måste det inte vara. Vissa menar visserligen att utrymmet i Nord för mänskliga rättigheter – i ett land där sociala och politiska avvikelser ofta straffas med arbetsläger – automatiskt skulle bli större om säkerhetssituationen förbättrades. Den nordkoreanska regimen skulle då inte längre känna sig hotad. Resonemanget är vanligt bland dem som försvarar att Sydkoreas president under toppmötet inte tog upp det makabra läget för mänskliga rättigheter i norr.
I själva verket är det antagligen precis tvärtom. Ett närmande med ökat utbyte och samarbete mellan de båda staterna kommer sannolikt att leda till ökat förtryck och hårdare kontroll i Nordkorea. Ju fler sydkoreanska investeringar, och ju mer kultur och information som når in i Nordkorea, desto mer hotas den nordkoreanska regimens legitimitet. Och det är just samarbete av detta slag som Kim Jong-un och Moon Jae-in kom överens om under toppmötet – konserter med nordkoreansk musik i Sydkorea och vice versa, liksom på längre sikt sydkoreanska kapitalinvesteringar i Nordkorea till ekonomiskt gagn för båda.
”Och kärnvapnen? Dem kommer Kim Jong-un aldrig att släppa, menar Thae.”
Nordkoreas högste ledare har mycket att vinna på detta, men balansen mellan att släppa Sydkorea tillräckligt nära och samtidigt hålla den egna befolkningen isolerad är svår at hålla. Ekonomiska fördelar vägs mot faran att människor ser hur mycket mer välmående Sydkorea är. När utbytet med Sydkorea ökar, stärks också hoppet hos Nordkoreas befolkning om återförening.
Det risktagandet kommer att göra den sociala kontrollen och förtrycket hårdare, och avrättningarna fler, menar exempelvis Thae Yong-ho, tidigare Nordkoreas viceambassadör i Storbritannien som hoppade av till Sydkorea med sin familj 2016. I en intervju med den sydkoreanska nättidningen Daily NK, som till stor drivs del av nordkoreaner som flytt till Sydkorea, förklarar Thae att det nordkoreanska systemets logik bygger på att grannen i söder kan pekas ut som en yttre fiende, en fiende att ständigt ligga i beredskap mot. Och kärnvapnen? Dem kommer Kim Jong-un aldrig att släppa, menar Thae. De är den främsta garantin för det politiska systemets överlevnad, och överlevnad är den nordkoreanska regimens viktigaste mål.
Ingen kan hävda att fred och avspänning i Korea skulle vara av ondo. Men regimen i norr har inte förändrats enbart för att dess ledare tagit steget in i det internationella rampljuset. För Nordkoreas invånare kan avspänningen leda till ökat, inte minskat, förtryck.