Äkta parlamentarism innebär i en demokrati att ett flertal i det folkvalda parlamentet utser en regering vars politik man anser sig kunna stödja eller åtminstone uthärda. Även om det varit lite si och så med äktheten har Sverige ändå för det mesta haft regeringar som hjälpligt hankat sig fram, inte sällan tack vare sin förmåga att anpassa sin politik till vad riksdagens flertal vill eller inte vill ha. I länder med ett proportionellt valsystem, där folkets röster kan läggas på många partier som får riksdagsmandat, blir flertalet en flytande materia.
Under senare tid har den så kallade blockpolitiken använts för att skapa i
Slutet för blockpolitiken?
Efter 2014 års val bytte Sverige till ett slags minoritetsparlamentarism. Motivet var att Sverigedemokraterna, som mer än fördubblat sitt antal riksdagsledamöter till 49 och blivit tungan på vågen, inte skulle ges något inflytande över den ekonomiska politiken. Enligt Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan Alliansen och S-MP-regeringen utlovades regeringen fri lejd för sina budgetpropositioner – dock icke andra regeringsförslag – om de även stöddes av Vänsterpartiet, vilket gav minoritetsregeringen 159 röster mot Alliansens 141.
DÖ blev hårt kritiserad som en orimlig eftergift från Alliansens sida och dog efter 15 månader. Men eftersom Sverigedemokraterna inte röstade på Alliansens budgetmotion levde överenskommelsen i praktiken vidare. Regeringen fick däremot lida åtskilliga nederlag i omröstningar om förslag som inte kunde matas in i budgetpropositionen, när SD röstade med Alliansen.
”Socialdemokraterna, också i opinionsmässigt fall, uppträder definitivt inte som företrädare för ett rödgrönt block utan torgför en allt hårdare linje när det gäller brott och straff, liksom i invandringspolitiken.”
I årets valrörelse är det ingen som talar om någon överenskommelse som skulle göra en fortsatt minoritetsparlamentarism möjlig. Det verkar också som om blockpolitiken sett sina bästa dagar.
I den rödgröna gruppen vill Miljöpartiets språkrör förklara sitt usla opinionsläge med att man tvingats in i en socialdemokratisk asylpolitik som man egentligen inte vill ha och Gustav Fridolin ställer ultimatum om familjeåterförening. Socialdemokraterna, också i opinionsmässigt fall, uppträder definitivt inte som företrädare för ett rödgrönt block, utan torgför en allt hårdare linje när det gäller brott och straff, liksom i invandringspolitiken. Och Vänsterpartiet går till ilskna angrepp på den förda regeringspolitiken (även den man medverkat till), samtidigt som man lockar vänsterväljare med radikala idéer som S-ledningen inte vill ta i.
Inom Alliansen opponerar sig framför allt Centerpartiet men även Liberalerna mot den allt stramare migrationspolitik som Moderaterna driver i sin kampanj. Annie Lööf vill få C att framstå som det mest företagarvänliga partiet i sin strävan att växa på Moderaternas och Liberalernas bekostnad. Kristdemokraterna kämpar för sin överlevnad med konservativ familjepolitik och avoghet mot icke-kristna trosförsamlingar som vapen. Trots allt har den moderate partiledaren utlovat ett gemensamt valmanifest fast han vill dämpa förväntningarna på innehållet.
SD: Elefanten i rummet
Men även om de gamla blocken skulle övervinna sina inre motsättningar har inget av dem möjlighet att bilda en fungerande regering. Elefanten som klampat in i vårt politiska rum och ser ut att växa sig allt större står i vägen.
Den bistra sanningen är att denna elefant har makten över regeringsbildningen så länge som övriga partier bara kan tänka sig att regera i de partigrupperingar som utgörs av de gamla blocken. Sverigedemokraterna är förvisso ett parti som söker samarbetspartner – en, eller helst flera. Men Jimmie Åkesson har mer än antytt att samarbete med SD har ett pris: det räcker inte med att bara ”tala” med honom, utan man måste också lyssna till vad han säger. Hittills utstrålar han allmän förhandlingsvilja, utom på en punkt: en regering som innehåller Centerpartiet kan SD inte stödja.
Vad säger då ledarna för de två partier, som var för sig skulle kunna vara regeringsbildare, Socialdemokraterna och Moderaterna? Stefan Löfven har förklarat att han sitter kvar oberoende av valresultatet, det vill säga även om han förlorar valet, och Ulf Kristersson har lika karskt förklarat att han i så fall, också oberoende av valutgången, kommer att väcka misstroendeförklaring mot statsministern. Och sedan själv kandidera för den posten.
Båda dessa avsiktsförklaringar väcker frågor.
”Värre är att Löfven öppet visar att Socialdemokraternas vilja att brunfärga Moderaterna är större än motviljan mot att ge Sverigedemokraterna inflytande över regeringsbildningen.”
I och för sig har Stefan Löfven ett taktiskt motiv. Han vet att det finns en majoritet i riksdagen som kan rösta bort honom. Det gäller även om S+MP+V får fler mandat i valet än den så kallade Alliansen, och det blir ännu mer tydligt vid det motsatta utfallet. Genom att inte avgå vill Löfven tvinga Moderaterna att söka Sverigedemokraternas stöd för en misstroendeförklaring och därmed avslöja att deras statsministerkandidat är beredd att sälja sig till djävulen själv.
Så långt kan Löfvens taktik fungera. Visserligen har Jimmie Åkesson sagt att han vill rösta för en misstroendeförklaring. Men han har också sagt att han skulle kunna föredra en ren S-regering framför en Alliansregering som innehåller Centerpartiet. Ulf Kristersson kan således hamna i ett köpslående med SD för att vara säker på att få de nödvändiga 175 rösterna som krävs för att avsätta Löfven och ändå ha Lööf med i den nya regeringen.
Men om valet går så illa som det nu ser ut för de två regeringspartierna kan Löfvens vägran att erkänna sitt nederlag och självmant avgå bli dålig taktik. Det behöver inte bero enbart på att han riskerar att bli en dålig förlorare, som visar ringa respekt för väljarna. Värre är att han öppet visar att Socialdemokraternas vilja att brunfärga Moderaterna är större än motviljan mot att ge Sverigedemokraterna inflytande över regeringsbildningen. Sker det, och blir inledningen till ett samarbete mellan M och SD, är det inte bara fråga om dålig taktik utan ett strategiskt misstag.
Ulf Kristerssons huvudsyfte är att bevara blockpolitiken i Sveriges riksdag. Därför måste Stefan Löfven avsättas även om den borgerliga alliansen får färre mandat än det rödgröna blocket. (Om SCB:s mätning i maj översätts till valresultat inträffar det i och med att Kristdemokraterna faller ut ur riksdagen.) Löfvens besked om att han under alla förhållanden vägrar avgå är således välkommet liksom hans utseende av Moderaterna till huvudmotståndare. Det skapar den rätta stämningen av fortsatt strid mellan två block.
Kristersson blir mindre tydlig när det gäller frågan hur hans minoritetsregering ska få riksdagens stöd för sin politik, i och med att den minoritetsparlamentarism som rått sedan 2014 inte längre är gångbar. När han tillträtt som partiledare och Moderaternas opinionssiffror steg mot skyn brukade han säga att han skulle kunna tänka sig att tala med Jimmie Åkesson, men inte förhandla med honom. Detta potentiella samtal har han beskrivit som att han skulle berätta vad hans regering vill göra. Nickar Åkesson bifall kör han. Åt vilket håll han kör om Åkesson är av annan åsikt har han inte sagt någonting om.
”Lyckas man enas om en lösning vinner man dessutom något man nu saknar efter de senaste årens tumult, nämligen väljarnas respekt.”
Om Kristersson fortfarande har sådana förhoppningar utgår jag från att Centerpartiet och Liberalerna berövar honom dem. Både Annie Lööf och Jan Björklund har alltsedan SD:s inträde i riksdagen varit mycket tydliga med att de inte tänker tala med någon sverigedemokrat i någon politisk fråga, inte ens bara för att invänta en nick som bifall. Således kan de inte ingå i en moderatledd regering som är beredd att i någon form samarbeta med SD. Det lämnar Kristersson ensam med möjligen Kristdemokraterna som enda regeringspartner.
Detta resonemang leder mig till uppfattningen att charaden med misstroendeförklaring och val av chef för ännu en svag och förmodligen splittrad minoritetsregering inte bör äga rum. Stefan Löfven borde överge sin idé att sitta kvar oberoende av valresultatet och Ulf Kristersson borde inse att hans eventuella plan på att tala Sverigedemokraterna till rätta inte är genomförbar. I stället borde Löfven och Kristersson börja fundera på hur en koalitionsregering ska kunna bildas – en som har stöd av ett flertal av riksdagens ledamöter och inte räds elefanten som klampar runt i riksdagen.
Det blir ingen lätt process, särskilt som de första stegen måste tas redan under pågående valrörelse. Men min förhoppning är att man inser att alternativen är ännu svårare att leva med. Lyckas man enas om en lösning vinner man dessutom något man nu saknar efter de senaste årens tumult, nämligen väljarnas respekt.
Koalition genom kompromiss
Det finns både teoretiska skäl och praktiska erfarenheter som kan åberopas för hur man ska bära sig åt för att bilda en fungerande politisk koalition. För det första bör den inte domineras av ett stort parti utan innehålla partier någorlunda jämställda i politisk styrka. Det ger både balans i fördelningen av regeringsposter och större förståelse för att kompromissvilja är ett nödvändigt inslag i regeringsarbetet. För det andra bör koalitionsregeringar inte ha starka inbyggda spänningar orsakade av att de ständigt kämpar om samma väljargrupper. För det tredje bör de ingående partierna redan från början ha ett antal politikområden där de är tämligen ense. För det fjärde måste sättet att hantera de ideologiska stridsfrågorna avtalas innan koalitionen bildas, antingen genom att de avförs från dagordningen eller om det inte går placeras i utredningar för att se om kompromisser kan nås.
Jag verkar inte vara ensam om att tycka att två av valets huvudmotståndare, Socialdemokraterna och Moderaterna, tämligen väl uppfyller de första tre förutsättningarna. De är ungefär lika stora, mätt i röstetal, åtminstone deras kärnväljare skiljer sig åt på flera sätt och de är redan tämligen ense på några viktiga områden – migrationspolitiken, energipolitiken, utrikespolitiken, försvarspolitiken (Nato-frågan kan med fördel fortsätta att begrundas) samt i vid mening välfärdspolitiken (vinster i välfärden är en oundviklig stridsfråga men väl värd en uppgörelse).
”Givetvis skulle ett närmande i den skisserade riktningen mellan de partier som i över 100 år varit motpolerna i svensk politik väcka förundran och tvivel hos många.”
Men det räcker inte. Det finns två tvistefrågor som härrör ur både ideologiska och intressemässiga motsättningar och som länge har präglat förhållandet mellan dessa två partier. Den ena är skatterna, deras tyngd och fördelning, den andra är maktförhållandena på arbetsmarknaden. Socialdemokraterna är intresserade av en översyn av hela skattesystemet, något Moderaterna har avvisat eftersom man misstror avsikten: att höja och omfördela mer. Moderaterna vill ändra arbetsrätten som man anser skapar en svår obalans i ansvar och rättigheter mellan fack och arbetsgivare. Här finns ingen annan lösning än att båda parter ger vika: Socialdemokraterna måste gå med på en översyn av arbetsrätten och Moderaterna göra samma eftergift beträffande skattesystemet.
Givetvis skulle ett närmande i den skisserade riktningen mellan de partier som i över 100 år varit motpolerna i svensk politik väcka förundran och tvivel hos många. Moderaterna och Socialdemokraterna anses ju behöva varandra som sin huvudfiende. Men om de nu har en gemensam fiende i ett populistiskt och främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna – varför inte försöka med en temporär vapenvila?