Rätt om nödvärn

Gårdsägaren säger åt honom att gå därifrån och börjar höja geväret. Grannen flyger fram och griper tag i pipan, varpå ett skott brinner av och han faller död ner.

Både Mora tingsrätt och Svea hovrätt har nu slagit fast att skottet avlossades av en olyckshändelse, men att gårdsägaren i och med att han hämtat och osäkrat vapnet, agerat så pass oaktsamt att händelsen inte ryms inom nödvärnsrätten. Han har därför dömts till 18 månaders fängelse för grovt vållande till annans död.¹

Rätt eller fel?

En sak är säker – nödvärnsfrågan engagerar. Och den har engagerat längre tillbaka än de flesta känner till.

Utvandrare ville ha nödvärn

I början av förra seklet var en av de stora politiska frågorna varför allt fler svenskar valde att lämna Sverige, framförallt för att söka lyckan i USA. Av den anledningen tillsattes 1907 den så kallade Emigrationsutredningen², som överlämnade sitt betänkande till regeringen sex år senare. Bland annat redovisades de viktigaste orsakerna till utvandringen.

En av dem var nödvärnsrätten.

”En af de mörkaste företeelserna inom det nutida svenska samhällslifvet”, står det i betänkandet, ”är det sätt hvarpå nödvärnsrätten förvanskats. Om det må synas, att denna sak här ägnas ett något oproportionerligt utrymme, så svaras härtill, att vi velat göra hvad vi för vår ringa del kunnat, för att ännu en gång fästa uppmärksamheten vid denna sorgliga sida af svensk rättsskipning”³

Enligt Claes Lernestedt, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, berodde missnöjet främst på två saker. Dels fanns en utbredd uppfattning om att staten i praktiken inte fanns där för att skydda människor – framförallt inte på landsbygden – och dels upplevde man att domstolarna i för stor utsträckning dömde till nackdel för den som påstått sig agera i nödvärn. Av Emigrationsutredningen kan man också skönja ett mer generellt missnöje på grund av för låga straffsatser: ”Det enda som göres, är att våldsverkaren, om han kan ertappas, får ett i regeln alldeles för lindrigt, stundom skandalöst lindrigt straff, sedan den ohjälpliga olyckan väl är skedd.”

Beskrivningarna skulle precis lika gärna kunna handla om dagens Sverige, där hetlevrad politisk debatt om polisbrist, milda straff och en allt mer utsatt landsbygd har blivit mer regel än undantag. Dessa och många liknande frågor har gjorts till profilfrågor för flera av riksdagspartierna. Men varför har ingen ännu lagt beslag på nödvärnsrätten?

Claes Lernestedt menar att frågan har fått förhållandevis lite uppmärksamhet i Sverige de senaste decennierna, om man jämför med hur viktig den ansetts vara historiskt. Han tror att nödvärnsrätten skulle må bra av livligare debatt, då den ”ligger i det politiska hjärtat av ett samhälle”.

Feministiskt, amerikanskt eller svenskt nödvärn

En sådan diskussion skulle sannolikt röra sig i en av två mindre önskvärda riktningar, menar Josef Zila, seniorprofessor i straffrätt vid Örebro universitet.

Antingen åt den i grunden feministiska idén om preventivt nödvärn, som tillämpas i Norge, och som under vissa omständigheter kan ge en person rätt att använda våld för att förhindra en situation som ännu inte uppstått. Det klassiska exemplet är en kvinna som under lång tid misshandlats av sin man, men som på grund av sin fysiska underlägsenhet inte har någon reell möjlighet att försvara sig. Hon kan då ha rätt att bruka våld mot mannen när denne sover, exempelvis, eftersom det kan anses vara hennes enda chans att undvika att misshandlas i framtiden.

Det andra scenariot är en utveckling som i någon mån går i riktning mot den amerikanska nödvärnsrätten. I de flesta av USA:s delstater gäller lagstiftning som antingen bygger på principen om stand your ground eller castle doctrine. ⁴ Lagstiftningarnas utformning skiljer sig åt stater emellan, men något generaliserat ger stand your ground människor rätt att ytterst använda dödligt våld för att freda sig, även om det finns möjlighet att undvika konflikt genom att akta på sig eller fly. Castle doctrine ger samma rätt, men begränsad till en persons egna hem eller mark.

Josef Zila ser inga fördelar med att vi i Sverige skulle röra oss i den amerikanska riktningen, men han menar samtidigt att svenska domstolars rättstillämpning allt för ofta tenderar att vara till nackdel för den som försvarat sig med skjutvapen. Han tycker att man borde vara öppen för bredare funderingar kring användandet av skjutvapen i nödvärnssituationer och ”inte blint fokusera på att det var just skjutvapen”, eftersom det kan finnas situationer när även sådant våld är befogat.

Att svenska domstolar har en hög tröskel för när användande av skjutvapen i nödvärnssituationer är acceptabelt är i grunden något positivt, menar Lena Holmqvist, universitetslektor i straffrätt vid Uppsala universitet, och som bland annat undervisat i nödvärnsutbildningar som universitetet hållit för polisen. Hon tycker att den nuvarande lagstiftningen och tillämpningen för det mesta fungerar bra.

Oenighet om domen var rätt

Hur var det då med domen mot den 44-årige gårdsägaren?

Josef Zila menar att utfallet förvisso går i linje med svensk lagstiftning och praxis, men att det finns flera allvarliga fel i domstolens sätt att motivera sitt beslut. Lena Holmqvist tycker att domstolen i stort resonerar korrekt och att utfallet är bra – och att 44-åringen nog borde vara tacksam för att åklagaren inte drivit linjen att han haft uppsåt att döda.

Gårdsägaren kommenterade själv sin upplevelse till Expressen efter att hovrättsdomen meddelats.⁵ Han förklarade att han efter två rättegångar fortfarande inte förstår ”när och hur man får försvara sig” och att han trots utfallet i domstolen ändå hade gjort samma sak igen.

Är det rätt eller fel?