Kulturella stereotyper som kan kosta människoliv

Data över smittade och döda visar emellertid på att den svenska utvecklingen hittills har gått i fel riktning.

Tanken är att man därefter kan kontrollera smittspridningen genom masstestning, vilket i kombination med förbättrade behandlingsmetoder ska förhindra att dödligheten ökar.³

Det är för tidigt att bedöma vilken strategi som kommer att vara mest framgångsrik i det långa loppet.

Data över smittade och döda visar emellertid på att den svenska utvecklingen hittills har gått i fel riktning. Länderna befann sig i en liknande situation från början av mars och under de två följande veckorna. Österrike vidtog radikala åtgärder den 16 mars för att stoppa en spridning som delvis ”exporterades” till de nordiska länderna via landets skidorter. Norge och Danmark genomförde sina något mildare åtgärder redan 12 respektive 13 mars, följt av Sverige en vecka senare.

Någonstans runt 25–29 mars började dödsfallen öka kraftigt i Sverige, som den 2 maj hade mer än dubbelt så många döda som Danmark, Norge, Finland och Österrike tillsammans. Sverige har enligt EuroMOMO (ett nätverk för folkhälso- och smittskyddsmyndigheter som täcker 24 europeiska länder) haft en ”mycket kraftig” överdödlighet sedan virusutbrottet. Det betyder att Sverige hamnar i samma grupp som de värst drabbade länderna i Europa.⁴

Överdödlighet i Sverige

Uppgifterna bekräftas av statistik från SCB, som vittnar om en överdödlighet i Sverige jämfört med det nationella genomsnittet för den närmast föregående femårsperioden.⁵

Jämförelseländerna uppvisar ingen överdödlighet.

Hur förklarar vi att framstegen är större i de jämförda länderna än i Sverige?

Hur förklarar vi att framstegen är större i de jämförda länderna än i Sverige? Anders Tegnell hänvisar till att viruset har tagit sig in på vårdhemmen, där 50 procent av dödsfallen har inträffat.⁶ Förklaringen övertygar inte, eftersom en tredjedel av dödsfallen i Danmark har inträffat på äldreboenden och Norge uppvisar siffror som ligger över Sveriges.⁷

Tegnell har också hävdat att andra länder saknar Sveriges förmåga att producera korrekt statistik om dödsfallen och att jämförande analyser därför är problematiska.⁸ Emellertid kan inte skillnaderna i hur man registrerar döda i jämförelseländerna förklara att det går 5–13 döda svenskar på varje avliden dansk, norrman, finländare eller österrikare.⁹ Problemen har inte heller någon större betydelse när man jämför trender inom varje land i stället för dödstal.

Sveriges svårigheter med att hålla ner dödstalen beror i stället sannolikt på att myndigheterna inte har varit lika bra på att åstadkomma social distansering som man har varit i jämförelseländerna. Detta framgår om Googles mobilitetsdata används som en ”proxyvariabel” för social interaktion under den initiala perioden från att åtgärderna infördes till Långfredagen.¹⁰

Även om de svenska myndigheternas rekommendationer har haft viss effekt, är den alltså betydligt mer begränsad än i jämförbara länder.

Statistiken visar att Österrike noterade en nedgång i sällanköpshandeln på 72 procent, medan Norge, Finland och Danmark såg en nedgång på mellan 34 och 43 procent. Sverige hade lägst minskning med 22 procent. Detta gäller också inom transportsektorn (aktivitet vid buss- och järnvägsstationer), där vi ser en minskning med 33 procent i Sverige och 48–62 procent i övriga länder. Den största skillnaden återfinns inom dagligvaruhandeln, där en blygsam minskning på 3 procent i Sverige är 3 till 9 gånger mindre än i övriga länder.

Samtidigt ökade vistelserna i parker och rekreationsområden, men dessa är mindre bekymmersamma ur smittspridningssynpunkt.

Även om de svenska myndigheternas rekommendationer har haft viss effekt, är den alltså betydligt mer begränsad än i jämförbara länder. Som graferna visar föreligger dessutom en korrelation mellan graden av social distansering och olika länders förmåga att ”böja kurvan” över bekräftat smittade.¹¹ Österrike och Norge har varit särskilt framgångsrika, men alla jämförda länder har påbörjat ett kontrollerat öppnande av samhället.

När Tegnell under påskhelgen fick frågan varför myndigheterna har haft svårt att öka den sociala distanseringen svarade han: ”Jag vet inte. Vi fortsätter att påminna, påminna och påminna ännu mer”.¹²

Vi gör som andra gör

Uttalandet vittnar om att han inte förstår att befolkningen beter sig precis som man kan förvänta. Forskning visar nämligen att det förvisso finns ett starkt samband mellan avsikt och beteende. Det vill säga, vi uppför oss på ett visst sätt om vi verkligen vill det. Stödet är dock väsentligt mindre för att media (och via dem politiker) skulle ha en ”direkt effekt” på de attityder som ligger till grund för våra avsikter. I stället uppstår de främst genom interaktion mellan den mikrosociala miljöns syn på olika beteenden, vår egen bedömning av för- och nackdelarna med ett beteende och vår syn på om vi har förmågan att agera på ett visst sätt.

Det betyder att vi gör vad andra gör, snarare än vad myndigheterna säger.

Din benägenhet att följa rekommendationer beror med andra ord på dina preferenser såväl som vad familj, grannar och bekanta gör, din bedömning av risken med att bli sjuk och om det är praktiskt möjligt för dig att arbeta hemifrån. Detta blir särskilt viktigt när sjukdomen slår ojämnt över generationerna och unga kan ha svårt att förstå varför de bör begränsa sina liv när hälsoriskerna för dem beskrivs som nästan försumbara.

Mekanismen liknar den som gör att vi inte kraftigt överskrider hastighetsbegränsningarna även om risken för att åka fast för fortkörning är väldigt liten.

Genom att inse detta kan man också förstå att obligatoriska regler sannolikt är ett viktigt verktyg för att uppnå social distansering. På kort sikt kan tvingande åtgärder genomdriva konformitet på mikronivån, som därefter upprätthålls genom hot om sanktioner, men framför allt genom en social kontroll som kan antas bli mer effektiv i länder med hög tilltro till myndigheter. Mekanismen liknar den som gör att vi inte kraftigt överskrider hastighetsbegränsningarna även om risken för att åka fast för fortkörning är väldigt liten. Hastigheten hade sannolikt gått upp om begränsningarna endast vore rekommendationer.

Problemet har belysts i en nyligen genomförd preliminär studie, som visade att graden av tillit har betydelse för efterlevnad på europeisk nivå, men att den inte kompenserar för otillräckliga och sent genomförda åtgärder (där Sverige används som exempel). Forskarna framhöll dessutom att epidemiologer inte har “ägnat de sociala och socialpsykologiska faktorer som förklarar epidemier tillräcklig uppmärksamhet”.¹³

Detta är en korrekt och viktig iakttagelse. Om politiker och tjänstemän hade beaktat dessa aspekter skulle de ha noterat att graden av tillit till regeringen ligger i paritet med Finland men är lägre än i Danmark, Luxemburg och Nederländerna. När det gäller tillit till myndigheter ligger Sverige först på sjätte plats i EU, vilket betyder att landet knappast är exceptionellt i ett jämförande perspektiv.¹⁴

Ännu viktigare är att man kunde ha insett riskerna med att lita så starkt till generella antaganden om tillitens betydelse för att åstadkomma social distansering.

Mindre social distansering

Sammanfattningsvis har den svenska strategin hittills bidragit till att många människor har dött, som sannolikt hade varit vid liv om regeringen hade valt att gå samma väg som våra nordiska grannländer. Detta beror i huvudsak på att den svenska strategin har resulterat i en lägre grad av social distansering än i jämförelseländerna. Det är följaktligen bekymmersamt att strategin i stor utsträckning har motiverats med en statisk kultursyn och närmast självgoda antaganden om vad det innebär att vara svensk, som beslutsfattare, experter och journalister slentrianmässigt hänvisar till.

Erfarenheterna från Järvaområdet tycks visa att man har förbisett att vi lever i ett mångkulturellt samhälle …

Det förefaller inte bara ha lett till en övertro på rekommendationernas förmåga att styra befolkningens beteende. Erfarenheterna från Järvaområdet tycks visa att man har förbisett att vi lever i ett mångkulturellt samhälle där man inte kan förutsätta att alla delar majoritetssamhällets sociokulturella förståelse och därmed förbundna språkliga koder.

En mer sofistikerad bedömning som tar historiska, kulturella, sociala och språkliga aspekter på allvar skulle följaktligen ha kunnat vara till stor hjälp vid utformandet av den svenska strategin.