Kärrholm läser vad jag
skriver men lär sig inte

Kärrholm ställer upp en halmdocka genom att hävda att vi ignorerar betydelsen av invandrares överrepresentation i brottsstatistiken. Vår artikel handlar emellertid om våldsutveckling i kommunerna när andelen invandrare ökar och är inte en studie om invandrarnas överrepresentation i brottsstatistiken. Den sistnämnda sortens studier uppmuntras av Kärrholm och hans meningsfränder eftersom de kan använda dessa i sin propaganda. Vår studie görs mot bakgrund av kända fakta om överrepresentationen av invandrare i brottsstatistiken och försöker fördjupa kunskaper om koppling mellan invandring och brott.

Kärrholm tar upp ett antal metodologiska utmaningar med vår studie, varav några är relevanta. Samhällsvetenskapliga studier av denna karaktär dras alltid med ett antal metodologiska svårigheter. Självklart redogör vi för dessa förhållanden i vår artikel, vilket Kärrholm inte låtsas om. I nyhetsrapportering tas sällan dessa obligatoriska delar av en vetenskaplig artikel upp vilket leder till förenklingar, inte minst i rubriksättning. Då Kärrholm vill ge sken av att vara vetenskapligt skolad är det anmärkningsvärt att han i stället för att utgå från studien tycks utgå från medierapporteringen om densamma.

Resultat i linje med internationell forskning

En enskild vetenskaplig studie kan bidra med i bästa fall en pusselbit, men aldrig ge en fullständig bild av komplexa samhällsfenomen. Vad Kärrholm inte nämner är att resultaten av vår studie ligger i linje med bred internationell forskning om invandringens påverkan på brottsnivån i samhället. Dessa har visat att invandring inte påverkar brottsnivån alternativt ibland även minskar denna. Vår studie är ett försök att likt dessa internationella studier undersöka observerbara effekter av invandring på kommunnivån.

När det gäller invandrares överrepresentation i brottslighet stödjer sig Kärrholm dels på en artikel i Expressen och dels två studier av Ardavan Khoshnood som visar att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland dömda för våldtäkt och misstänkta för dödligt våld, cirka två gånger jämfört med deras andel av befolkningen. Resultaten är i linje med många tidigare undersökningar och är således inte kontroversiella, men tolkningen av dem är avgörande.

När det till exempel gäller våldtäkter räknar man med att en liten andel (cirka 20 procent) av alla våldtäkter anmäls till polisen, och ännu färre (fem procent av de anmälda) leder till fällande dom. Totalt är det alltså en mycket liten andel av alla våldtäktsmän som blir dömda. Det strider mot elementära kunskaper i statistik att betrakta de dömda förövarna till våldtäkter som representativa för hela gruppen våldtäktsmän. Detta vet artikelförfattaren Khoshnood (Kvartal 29 januari) men inte Kärrholm.

Socialgrupp är en av flera faktorer som ökar risken för brottslighet men givetvis inte den enda.

Det finns starka skäl att anta att resultaten av en studie på dömda förövare påverkas av selektionsmekanismer, bland annat då unga nyanlända män från fattiga länder, med svag förankring i det svenska samhället, löper högre risk att polisanmälas och dömas. Man kan alltså inte dra långtgående kriminal- och invandringspolitiska slutsatser från dessa resultat.

Kärrholm argumenterar utifrån sin politiska övertygelse mot att brottsligheten påverkas av socioekonomiska faktorer. Betydelsen av ”samhällsklass”, eller snarare ”uppväxtförhållanden”, för ökade risker för brottslighet är belagd i många internationella och svenska studier. I Sverige har två studier visat att sambandet mellan att vara född i utlandet och att vara registrerad för brott minskar påtagligt, dock inte helt försvinner, om hänsyn tas till föräldrarnas socioekonomiska förhållanden.¹

Socialgrupp en av flera faktorer

Kärrholm hävdar att detta inte kan stämma eftersom ”de flesta människor som växer upp med exempelvis lågutbildade föräldrar inte begår grova brott” – men det håller förstås inte. Socialgrupp är en av flera faktorer som ökar risken för brottslighet men givetvis inte den enda. Socialgrupp påverkar dessutom sällan brottsligheten direkt utan indirekt, inte minst genom föräldrarnas resurser att utöva kontroll över sina barn. Och för övrigt påverkar låg utbildning risken för brott mycket mer än det faktum att man är utlandsfödd.

Ovanstående har jag förklarat många gånger, bland annat i Kriminologi för nybörjare (Kvartal, 23 oktober 2019) och nu senast i mina memoarer Brotten i mitt liv. Av Kvartals avslöjande om Kärrholms plagiat (se Kärrholm fast i plagiatkontroll, Kvartal, 11 september 2024) framgår att han läser vad jag skriver men tyvärr inte lär sig så mycket.

Ytterligare en felaktig slutsats Kärrholm tar med sig in i politiken är så vanlig att den fått ett namn: det atomistiska felslutet (the atomistic fallacy). Detta uppstår när man drar slutsatser på samhällsnivå från individdata utan att ta hänsyn till kontextuella faktorer. En sådan felaktig slutsats drar man när man som Kärrholm och en del andra argumenterar för att överrepresentationen av invandrare bland misstänkta/dömda för brott automatiskt innebär att invandring ökar brottsligheten. Låt mig ta dödligt våld som exempel:

Sedan 1975 har upprepade studier visat att personer födda i utlandet är fyra gånger överrepresenterade bland misstänkta/dömda för dödligt våld. Andelen utlandsfödda har ökat under perioden från cirka sex till cirka 20 procent. Samtidigt har det dödliga våldet i Sverige inte ökat, räknat per miljon invånare. Eller mera exakt så har det ökat under 1970- och 1980-talen, minskat under 1990- och 2000-talen och börjat öka igen i mitten av 2010-talet (se nedan).

Detta är bara en av flera brottskategorier där brottsutvecklingen inte följer ökningen av andelen invandrare.

Hur kan detta komma sig? Vi vet att sammansättningen i gruppen ”mördare” har förändrats och att andelen invandrare har ökat samtidigt som andelen personer med svensk bakgrund har minskat. Men den totala storleken på gruppen ”mördare” har inte förändrats, räknat på en miljon invånare om vi jämför 1970- med 2020-talet. Hur, om man på allvar är intresserad av att förstå en samhällsförändring, kan bakgrunden till detta se ut?

Etnifiering av de utsatta

En rimlig hypotes är en så kallad etnifiering av de socialt mest utsatta. Alltså att många invandrare har hamnat i socialt marginaliserade samhällsskikt, bland annat beroende på bostadssegregation, ur vilka personer till omfattande och grov brottslighet rekryteras. Samtidigt har de individer/familjer som tidigare tillhört detta skikt fått en relativt starkare förankring i samhället, jämfört med grupper nyanlända.

De tidigare socialt utsatta har ”knuffats” uppåt i samhällsstegen med lägre andel arbetslöshet, bättre bostäder i områden med fungerande institutioner och högre social kontroll. Rekryteringen till brottslighet har därmed minskat i denna grupp. För brottslighet är detta än så länge en hypotes, som alltså måste prövas av forskning, men vi vet att sådana mekanismer verkar med stor kraft både på bostads- och på arbetsmarknaden.

Jag har svårt att läsa Kärrholms resonemang som annat än att han hävdar att invandrarna har sämre moral än svenskar.

Kärrholm avslutar sin artikel med en förvanskad tolkning av professor Per-Olof Wikströms Situational Action Theory (SAT) i tron att den står i motsatsförhållande till en förståelse av brottslighet som en samverkan mellan individuella och strukturella faktorer. I själva verket framhäver Wikström den sociala kontrollen i barndomen som avgörande för individens moralutveckling. Goda förutsättningar för en moral som avhåller från brott gives, enligt Wikström, av välfungerande föräldrar och skola.

Jag har svårt att läsa Kärrholms resonemang som annat än att han hävdar att invandrarna har sämre moral än svenskar. Påståendet behöver inte kommenteras.

Ett annat slutledningshaveri från Kärrholm är när han avfärdar betydelsen av socialgruppstillhörighet med argumentet att ”de flesta lågutbildade begår inte grova brott”. För att senare argumentera att invandring orsakar brottslighet, samtidigt som han helt struntar i att de allra flesta invandrare/barn till invandrare, sammanlagt numera 3 692 000 människor, inte heller begår grova brott. Så ”de flesta”-argumentet används när det passar ideologin, annars inte! (Eller menar Kärrholm bara de med rötter utanför Europa? Då är de ”bara” cirka 2,5 miljoner.)

Det är inte första gången Kärrholm går vilse i forskning. Jag saknar fortfarande hans svar på den omfattande kritik jag redan 2021 riktade mot hans användning av Crime Harm Index på svenska data. I väntan på det skulle jag vilja avsluta med en förhoppning, nämligen att det endast är ett förbiseende av Kärrholm att han i sin långa kritik av vår artikel glömmer nämna alla kvinnliga medförfattare, inklusive en kvinnlig professor. Samt alla personer med svenskklingande namn.