En gång åkte jag skidor. Det var för cirka två veckor sedan. Jag blir inte jätteledsen om jag aldrig behöver göra om det. Men å andra sidan, vad gör man inte för sina barns skull? De måste ju få uppleva fjäll och helst också alper. Jag har förstått att man kan bli orosanmäld om man nekar sina barn den upplevelsen. Och jag har också förstått att den inte går att mäta i pengar. Men Soldatens ärtsoppa? Nej, där går gränsen.

Underhållande observation av medieparnassens kamp för att få vardagspusslet att gå ihop med ynka 60 000 i månadslön. Men med det sagt kostar det att bo i huvudstaden, i alla fall om man inte tillhör den priviligierade elit som haft turen att ha föräldrar/farföräldrar med hyresreglerad innerstadslägenhet. Och den som vill köpa sig till ett vanligt svennigt villaliv på mindre än en timmes pendelavstånd från city behöver uppemot två Lundbergslöner för att slippa njurförsäljning. (Bara att parkera Teslan på gatan mellan Åre-resorna kostar 20 000 om året, och då har man inte ens sin egen plats.)

Även om jag skriver detta från sportlovssemester (dock det mer frugala Kungsberget) så kan jag identifiera mig med Patrik Lundberg. Det är något sjukt i att en medelålders journalist med en okej karriär inte kvalar in i gruppen som självklart kan åka en vecka till Sälen på sportlovet. Vem kan då göra det? Vad är det för groteskt samhälle vi har skapat? Och man kan inte ens klaga utan att bli förlöjligad.

Att leva är att prioritera. Så enkelt är det.

Åh, vad detta gör mig trött och missmodig. Hur många normkritiska satsningar tål skolan? Länge var Skolverket hovleverantör av normkritiskt perspektiv på allt och intersektionella fortbildningar für alle. De har taggat ner aktivismen nu, men vad hjälper det när kommunpolitiker fortsätter tro (det här handlar verkligen om tro och övertygelse) på antirasistisk utbildning som allena saliggörande.

När jag läser ABF:s ansökan slås jag av att man skriver att eidfirandet i Malmö ska vara helt alkoholfritt. Kommunen har fått kritik för att sekularisera den muslimska högtiden, men så långt vill inte ABF sträcka sig. När jag talar med personer som är aktiva inom det muslimska civilsamhället och i församlingar får jag höra att kommunens eidfirande uppfattas som ett jippo, snarare än som en muslimsk högtid. Många håller säkert med. Samtidigt bör man vara försiktig med att tro att det bara finns ett muslimskt synsätt. Det gör det förstås inte – på samma sätt som det inte finns bara ett synsätt på alkohol i den muslimska världen. Synen är inte densamma i Saudiarabien och Afghanistan som i Turkiet, Albanien och Tunisien. De muslimska organisationerna verkar generellt vara tacksamma för att kommunen vill stötta firandet, men upplever samtidigt att Socialdemokraterna utnyttjar den islamiska högtiden för att vinna röster.

Utan att ursäkta något får man komma ihåg att den tid och det rum Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre levde i var något helt annat än det vi ser med Epstein och Maxwell idag. Synen på den sexuella frigjordheten i Frankrike på 70-talet hade gått så långt att en rad intellektuella – däribland Sartre och Beauvoir – 1977 gick ut i tidningen med ett upprop om att tillåta sexuella relationer med barn under 15 år. Detta som en protest efter att tre män gripits för sexualbrott mot 12 och 13-åringar. Nog för att svenska kulturarbetare älskar sina upprop, men blotta tanken på att någon enda av dem skulle gå ut på DN Debatt för att protestera mot orättvisan i att vuxna män och kvinnor inte får ligga med 12-åringar är… bisarr.

Den mest banala insikten är väl att makt korrumperar och det är inte kvinnor heller immuna mot. Kul artikel att läsa, lagom lång lista — som tyvärr hade kunnat göras mycket längre…

Man kan nästan tro att det så kallade civilsamhället – som varje år får hundratals miljoner för just dessa frågor – inte levererar... Och alla föreläsare som livnär sig på att tala om allas lika värde i skolan – vad har de egentligen åstadkommit?

Att muslimska elever är de med mest negativa attityder till judar och hbt-personer kommer väl inte som en direkt överraskning. Det som däremot förvånar mig är att muslimska elever skulle vara de med mest negativa attityder till samer – så till den grad att Malmö därför sticker ut i negativa attityder till just den gruppen. Vad kan det bero på?

Jag har länge haft en känsla av att många, trots att de vet att Sverige har blivit ett mångkulturellt land, inte riktigt förstår vad det innebär i praktiken. Många tänker intuitivt att skolan ser ut ungefär som när de gick i skolan trots att det har skett en stor demografisk förändring. Jag gissar att de kan ligga bakom att folk riskerar att feltolka verkligheten.