Aktiviströrelsen Queers for Palestine, som protesterar mot situationen i Gaza och på Västbanken och som kräver att hbtq-rörelsen tar ställning för Palestina, kanske bör engagera sig i detta fall? För visst ska man kunna få leva som homosexuell i Gaza?

Ska man verkligen kunna belönas för att man begår ett grovt brott? Det blir ju konsekvensen av tingsrättens dom.

Stavrum hänvisar till en ”vädjan om medmänsklighet” som anledning till att kasta journalistikens krav på konsekvensneutralitet och allmänintresse åt sidan. Jag håller med om att ett eventuellt självmordsförsök inte är något man lättvindigt bör skriva om. Inte heller i fallet Jagland. Det bör inte påverka övrig rapportering i frågan och säger varken något om eventuell skuld eller oskuld. Men det blir väldigt märkligt när Stavrum vidare i debatten slår fast att Jaglands sjukhusvistelse är ett ”resultat av påfrestningarna” efter avslöjandet om kontakten med Jeffery Epstein. Vad har påfrestningarna bestått av? Ett enormt medialt tryck som Stavrums egen redaktion varit delaktig i. Borde dessa publiceringar aldrig ha skett? Kommer Nettavisans bevakning av denna fråga nu att minska i styrka? Om inte, hur motiverar Stavrum det ”medmänskligt försvarbara” i att utöva påfrestningen som drivit Jagland till sjukhusbädden medan det anses ”omänskligt” att skriva om resultatet? Oförståeligt.

Självmord är något av det mest känsliga att skriva om. Det brukar sägas att man ska vara extremt försiktig med att skriva om hur någon begår självmord, eftersom tillvägagångssätt kan smitta. Men att det totala tabut är borta är sunt. Att det inte skrevs brett att Harry Martinsson tog sitt liv genom att hugga sig själv med en sax, utan att det i stället var en sak som bara vissa invigda visste, var märkligt. Men frågan är genuint svår

"En olycka kommer sällan ensam" sägs det ju. Det här ämnet är ytterligare ett exempel på min känsla av att tillvaron blir allt mer komplex. Att som 18-åring – eller nykomling i Sverige – förstå kreditmarknaden kan vara väl mycket att förvänta sig, särskilt under en period i livet då så mycket annat ska falla på plats ... Vi som har barn i den åldern är kanske inte heller alltid medvetna om vad som väntar.

Som svartskalle har jag dispens från vintersportstvånget – men jag ska inte kasta pjäxan i skidhuset. Precis som Lundberg skriver utbrister jag högt varannan gång jag handlar på Ica. Jag kan dock rekommendera Fritidsbanken, där alla kan låna sport- och friluftsutrustning gratis i 14 dagar. I en kort passage skriver Lundberg att han hyser större sympati med dem som enligt SCB inte skulle klara en oförutsedd utgift på 14 000 kronor. Men det han i övrigt skriver blir ett hån mot just dessa. Jag läser Sveriges Stadsmissioners rapport om materiell fattigdom som fördubblats 2024 jämfört med 2021. Det innebär människor som inte har råd med näringsriktig mat varannan dag, två par skor eller tillräcklig uppvärmning av bostaden. Enligt Stadsmissionen söker sig allt fler till dem för att få mat. I rapporten intervjuas en ensamstående undersköterska och en arbetslös industriarbetare som får matstöd. Det är om dessa vi journalister måste berätta, även när de inte hör till DN:s målgrupp.

En gång åkte jag skidor. Det var för cirka två veckor sedan. Jag blir inte jätteledsen om jag aldrig behöver göra om det. Men å andra sidan, vad gör man inte för sina barns skull? De måste ju få uppleva fjäll och helst också alper. Jag har förstått att man kan bli orosanmäld om man nekar sina barn den upplevelsen. Och jag har också förstått att den inte går att mäta i pengar. Men Soldatens ärtsoppa? Nej, där går gränsen.

Underhållande observation av medieparnassens kamp för att få vardagspusslet att gå ihop med ynka 60 000 i månadslön. Men med det sagt kostar det att bo i huvudstaden, i alla fall om man inte tillhör den priviligierade elit som haft turen att ha föräldrar/farföräldrar med hyresreglerad innerstadslägenhet. Och den som vill köpa sig till ett vanligt svennigt villaliv på mindre än en timmes pendelavstånd från city behöver uppemot två Lundbergslöner för att slippa njurförsäljning. (Bara att parkera Teslan på gatan mellan Åre-resorna kostar 20 000 om året, och då har man inte ens sin egen plats.)

Även om jag skriver detta från sportlovssemester (dock det mer frugala Kungsberget) så kan jag identifiera mig med Patrik Lundberg. Det är något sjukt i att en medelålders journalist med en okej karriär inte kvalar in i gruppen som självklart kan åka en vecka till Sälen på sportlovet. Vem kan då göra det? Vad är det för groteskt samhälle vi har skapat? Och man kan inte ens klaga utan att bli förlöjligad.

Att leva är att prioritera. Så enkelt är det.