Dålig forskning om kriminalitet

De våldsbrott som studerats är samtliga brott i brottsbalkens tredje kapitel, som omfattar allt ifrån ringa misshandel till mord. När Brottsförebyggande rådet 2021 undersökte misstankar gällande exakt samma brottstyper konstaterades en kraftig överrepresentation bland utrikesfödda. Jämfört med inrikesfödda med inrikesfödda föräldrar var det bland invandrare mer än tre gånger så vanligt att vara misstänkt för våldsbrott under fyraårsperioden 2015–2018.

I den nya studien har kriminologerna dock inte studerat i vilken utsträckning invandrare begår brott, utan samband mellan förändringar i brottsnivå och andel med utländsk bakgrund på kommunnivå. Man har då funnit att sambandet är svagt och icke-signifikant.

Det föranleder en djärv slutsats från de svenska forskarna: ”tightening immigration policies with the aim of reducing crime may be misguided”.

Uppenbara brister

Det är en egendomlig slutsats, eftersom den statistiska metoden har uppenbara brister. Ett stort problem uppstår med den geografiska indelningen. Många kommuner är stora och har områden inom sig som utvecklas på olika sätt. Nästan alla kommuner har under den studerade perioden (åren 2000-2020) haft en ökning av anmälda våldsbrott, men flera av kommunerna som haft minst ökning av våldsbrott (totalt i kommunen) har samtidigt sett en fruktansvärd utveckling med så kallade utsatta områden, däribland Skärholmen i Stockholm (där familjefadern Mikael mördades framför sin son), Norsborg i Botkyrka (där 12-åriga Adriana sköts ihjäl) och Skäggetorp i Linköping (där 28 poliser skadades i ett extremt våldsamt upplopp).

Enligt Polismyndigheten kännetecknas också dessa utsatta områden av en lägre benägenhet att anmäla brott. Att det finns en tystnadskultur är väl belagt, vilket till exempel framgår av forskningsrapporten Den sårbara staten av statsvetaren Carina Gunnarson. Det innebär att anmälda brott inte korrekt kommer att spegla i vilken omfattning det i verkligheten förekommer brott. För våldsbrott är mörkertalet stort.

Flera av kommunerna som haft störst ökning av anmälda våldsbrott är dessutom småstäder och landsbygdskommuner, där antalet brott är lågt. I exempelvis Älvsbyn anmäldes totalt 11 våldsbrott i offentlig miljö år 2020 – och med så små siffror påverkar faktorer av mer slumpmässig karaktär.

Olika typer av migranter

Kriminologerna påpekar också själva en annan brist, nämligen att olika kommuner har en inflyttning av olika typer av immigranter. Min egen hemkommun, Österåker, har en låg nivå av våldsbrott och har samtidigt haft en betydande invandring de senaste åren – från europiska länder. Typen av migration har stor betydelse för hur brottsligheten utvecklas. Enligt Brottsförebyggande rådet är det till exempel dubbelt så vanligt med brottslighet bland somalier som bland polacker.

Lika relevant som att skilja invandrargrupper och områden åt, är det att särskilja örfilar från beställningsmord. I Sarneckis och Rostamis studie sammanblandas dessa brott (alla misstankar gällande våldsbrott summeras) på ett sätt som dessvärre är vanligt förekommande. Detta innebär att det ofarliga och triviala inte separeras från det farliga och allvarliga.

Uppemot var tjugonde brottsmisstänkt har varken personnummer eller samordningsnummer.

Vidare har studien exkluderat barn till invandrare, trots att det är den grupp med störst andel brottsmisstänkta enligt Brottsförebyggande rådet. Bland män födda i Sverige med föräldrar från Afrika var hela 30 procent misstänkta för brott under fyraårsperioden 2015–2018. För Västasien, vilket inkluderar Mellanöstern, är motsvarande siffror 24 procent. Det kan jämföras med 4,8 procent bland inrikes födda män med två inrikes födda föräldrar.

Därtill har asylsökande exkluderats, samt även illegala invandrare – som ofta uppehåller sig i Sverige efter avslag på asylansökan. Det är en betydande brist. Uppemot var tjugonde brottsmisstänkt har varken personnummer eller samordningsnummer.

Det får med fog konstateras att Sarneckis och Rostamis kommunstudie inte bidrar till ökad förståelse för hur invandringen påverkat brottsutvecklingen i Sverige. Tvärtom bidrar studien till vilseledande nyhetsrubriker. Att forskarna dessutom ifrågasätter den kriminalpolitiska nyttan med att striktare reglera invandringen är besynnerligt.

Stor överrepresentation bland invandrare

Ytterligare ny forskning om invandring och brott publicerades bara några dagar efter kommunstudien. Ardavan Khoshnood, kriminolog, akutläkare vid Skånes universitetssjukhus och docent vid Lunds universitet, har studerat våldtäktsdomar i Sverige 2000–2020. Resultatet är skrämmande; 63 procent av dem som dömts för våldtäkt eller försök till våldtäkt har invandrarbakgrund. Antingen är de födda utomlands eller har minst en förälder som är född utomlands. I studien kontrolleras också för ett stort antal socioekonomiska faktorer, men överrepresentationen förblir fortsatt stor.

I en annan studie, också av Khoshnood, studerades det dödliga våldet. Av de drygt 14 000 personer som dömdes eller misstänktes för dödligt våld 2000–2015, hade 43 procent utländsk bakgrund. Återigen en enorm överrepresentation.

En ännu större överrepresentation finns när det kommer till det brutala gängvåldet. När Expressen 2017 granskade gängkriminella i Stockholm framkom att 94,5 procent hade minst en utrikes född förälder. När samma tidning 2020 avslöjade polisens lista över gängledare i Stockholm framkom att samtliga invandrat eller var barn till invandrare.

”Fler invandrare ökade inte våldsbrotten” stämmer uppenbart inte. Fler kriminologer förefaller inte heller ha ökat kunskaperna.

Sarnecki, Rostami och de övriga sex kriminologerna har dock en poäng när de skriver att det behövs riktade insatser som tar sikta på brottslighetens grundorsaker. Vilka dessa orsaker är förklaras emellertid inte.

I andra sammanhang har samma kriminologer dock betonat socioekonomiska faktorer, såsom inkomstnivå och utbildningsnivå. Det centrala problemet med denna teori är att de flesta människor som växer upp med exempelvis lågutbildade föräldrar eller delar rum med syskon inte begår grova brott.

Värderingar formas av kultur

En starkare teori är formulerad av Per-Olof Wikström, professor emeritus i kriminologi vid universitetet i Cambridge. Han menar att det är våra värderingar som ytterst avgör om vi väljer att råna, våldta eller mörda. Och våra värderingar formas av vår omgivande kultur.

Det som gör någon till en potentiell våldtäktsman, eller på andra sätt mer brottsbenägen, är självklart inte breddgraden personen är född på, resan över en landsgräns eller mängden av melanin i huden. Förklaringen står främst att finna i den enskilde individens moral, vilken har ett samband med den kultur en person växer upp i. Och i Sverige finns tydliga problem med hederskultur, klankultur och gangsterkultur.

Dessvärre är forskningen om dessa kulturer begränsad.

I kommunstudien rekommenderar Sarnecki, Rostami och deras forskarkollegor att framtida studier bland annat bör beakta migranters socioekonomiska bakgrund – men de nämner varken värderingar eller kultur.

Att Sverige drabbats av en synnerligen allvarlig brottsutveckling är i hög grad en konsekvens av invandring från utomeuropeiska länder, och uppenbart finns relevanta kulturella dimensioner. Dessvärre har vi också problem med en otillräcklig och politiserad kriminologisk forskning.