Det som utspelar sig på presskonferensen sätter fingret på en gammal sanning. En ledare skapas i det vakuum som uppstår där andra möjliga ledare inte kliver in, personer med formella positioner som skulle kunna motivera att just de blev nationella krisledare. Men det räcker inte med tomrummet. Ledaren skapar också sig själv genom att vara den som griper tillfället, tar på sig ansvaret och kliver fram i rampljuset.
Det råder inget tvivel om att Anders Tegnell under coronakrisen har blivit den ledaren i Sverige. I de flesta andra länder har den personen varit identisk med den högsta politiska ledaren som exempelvis i USA, Norge och Danmark. Kanske är det också mer naturligt med tanke på att en statsepidemiolog inte kan röstas bort på samma sätt som en politiker.
Ledarskapets kvalitet utslagsgivande
För den som försöker skapa sig en uppfattning om hur denna ledare klarar sitt uppdrag är läget ganska förvirrande. Det finns så många beslut och uttalanden vars effekter vi ännu inte kan bedöma eftersom coronakrisen är ett maratonlopp som kommer att vara länge än. Samtidigt är det viktigt att försöka. För sällan har väl en ledares kvalitet varit mer utslagsgivande än nu. Ett sätt att göra det lite enklare är att ställa sig ett antal frågor som faktiskt går att besvara redan nu. Som dessa:
- Hur bedömdes hotet från början?
- Hur bidrog den bedömningen till hur väl rustade vi sedan stod när hotet materialiserades?
- Hur stor skada har människor i Sverige åsamkats så här långt jämfört med i andra jämförbara länder?
- Har de besked som getts om fakta varit korrekta?
- Hur påverkar svaren på ovanstående frågor förtroendet för de besked som ges framåt?
Första frågan
Om vi börjar med den första frågan så är svaret på den lite uttjatat vid det här laget. Landets främsta experter på smittskydd slog fast att risken för fall av coronaviruset i Sverige var mycket låg. Som bekant kom smittan hit och allmän smittspridning blev ett konstaterat faktum i mitten av mars. Bedömningarna som gjordes inledningsvis var således inte korrekta.
Vidare gjorde Tegnell åtskilliga jämförelser mellan coronaviruset och vanlig säsongsinfluensa som gick ut på att den förra inte var dödligare än den senare. Som i DN den 4 mars:
– Dödligheten kommer sannolikt att hamna på samma nivå som när det gäller vanlig influensa.
Redan nu vet vi att 2669 personer inom loppet av 50 dagar har dött av covid-19 i Sverige. Vi kan också med säkerhet säga att det kommer att blir betydligt fler innan dödsfallen avtar. Bedömningen som gjordes var således inte korrekt.
Andra frågan
Om vi går vidare till den andra frågan om hur dessa felbedömningar påverkade beredskapen i Sverige så går det att konstatera att det påverkade tillgången på skyddsutrustning. För när svenska myndigheter väl gav sig ut på marknaden för att köpa detta var huggsexan redan i full gång vilket gjorde det svårt att få tag i tillräckligt många. Följaktligen råder det fortfarande brist på sådan utrustning – framför allt inom äldrevård och hemtjänst. Hur mycket bättre vården hade stått rustad om den snabbare hade inlett uppväxlingen av intensivvårdsplatser och säkrat tillgången på personal vet ingen. Vad vi däremot vet är att IVO nu utreder huruvida prioriteringar av vilka som ska få intensivvård har gjorts för snävt. I klartext, om människor med rimliga chanser att överleva ändå prioriterades bort – trots att IVA-platser fanns tillgängliga.
Tredje frågan
Den tredje frågan är den mest brännbara: Hur stor skada har människor i Sverige åsamkats så här långt jämfört med invånarna i andra länder? Ja, de mest adekvata länderna att jämföra med utifrån geografiskt läge, politisk kultur, förvaltningsstruktur och befolkningstäthet är våra grannländer. Och den största och mest irreparabla skadan en människa kan drabbas av är att dö. Sverige har dödstal per capita som vida överstiger våra grannländers. Tre gånger så höga som Danmark, sex gånger Norges och sju gånger Finlands. Anders Tegnell har fått frågan om vad detta beror på många gånger. Bland annat i SVT:s Aktuellt i veckan och svarade då:
– Vi har en helt annan andel av våra döda som kommer från äldreboenden… eller mängder från våra äldreboenden. Och varför just våra äldreboenden har drabbats så mycket mer än i de andra länderna det jobbar vi mycket på att försöka förstå.
Av Sveriges 2669 döda kommer 37 procent från äldreboenden. I Norge är samma siffra 60 procent, i Danmark 34 procent och i Finland i vart fall högre än Sveriges 37 procent. Detta enligt uppgifter som Kvartal hämtat från myndigheterna i respektive land. Tegnell har visserligen rätt i att Sverige har större ”mängder”, som han korrigerade sig och sa. Men vad gäller äldreboendens andel av antalet döda sticker inte Sveriges siffror ut. Är det då en korrekt slutsats att detta skulle vara förklaringen till Sveriges höga dödstal? En troligare förklaring torde vara att smittan är mer spridd i Sverige än i de andra länderna och att fler därför blir så allvarligt sjuka att de avlider. Samt att denna smittspridning har tillåtits att ta fart i ett läge där samhället ännu inte stod tillräckligt rustat för att klara av att skydda exempelvis äldre från smittan. Men hur spridd smittan är vet vi ännu inte med säkerhet eftersom vi har testat relativt få i Sverige: Summan av Danmarks och Norges befolkningar är ungefär samma som Sveriges. Vi har testat en fjärdedel så många som grannländerna har gjort tillsammans.
Fjärde frågan
Låt oss så gå till den fjärde frågan: Har fakta som presenterats varit korrekta? Några exempel på felaktiga besked har getts ovan. Men det finns dessvärre fler. När de 22 kritiska forskarna gick ut på DN Debatt med krav på att politikerna skulle göra helt om vad gäller den svenska strategin fick de rejält på pälsen för sina siffror över coronadödligheten i Sverige, som de hävdade var uppe på rent italienska nivåer, 105 om dagen. Anders Tegnell sa på presskonferensen samma dag:
– De dödstal de citerar är felaktiga. De stämmer inte med de svenska dödstalen som ni ser här. Och de stämmer ännu mindre om man går på dödsdatum.
Istället hävdade Tegnell att den verkliga siffran var mellan 60 och 65 personer per dag. Hur var det då? Jo, FHM hade inte tagit hänsyn till den stora eftersläpningen i dödsfallsrapporteringen och de 22 forskarnas siffror låg betydligt närmare verkligheten än Tegnells.
Ett ytterligare exempel är frågan om huruvida människor utan symtom är smittsamma. Där höll FHM och Tegnell länge fast vid att människor som upplever sig som friska inte smittar. Men när det blev uppenbart att det råder stor osäkerhet kring den frågan började han istället att tala om att symtom är något subjektivt och att många i efterhand ändå har visat sig ha haft milda symtom vid tillfället då de smittade andra. Men spelar det någon roll om rådet lyder: Gå till jobbet om du är frisk, stanna hemma om du känner dig sjuk?
Så har vi förstås den penibla rapporten om mörkertalet i Stockholm där det hävdades att det för varje konstaterat smittad skulle finnas tusen ytterligare. Något som gav vid handen att antalet smittade i Stockholmsområdet skulle ligga på 6 miljoner. Rapporten drogs tillbaka.
Femte frågan
Med allt detta sagt: Det kan mycket väl vara så att den väg Sverige har valt för att tackla coronakrisen i slutänden kommer att visa sig vara bra. Alldeles oberoende av vilka besked beslutsfattare har kommit med och hur de har skött kommunikationen. Men det blir svårare att känna sig övertygad om det när det finns så många frågetecken i den hantering som faktiskt går att bedöma fram till dags dato. Så den femte frågan blir kanske den mest intressanta. Inte minst mot bakgrund av att de ovan redovisade missbedömningarna och kommunikationsmissarna kunde tänkas ha effekt på förtroendet för hela den grundläggande strategin. Så har då förtroendet för den person och den myndighet som leder oss genom krisen påverkats av tveksamheterna? Svaret är: Ja, det är möjligt. För vi vet inte hur siffrorna hade sett ut utan dessa misstag från FHM:s sida. Men klart är att förtroendet ändå är stort: Enligt den senaste mätningen från Novus har 7 av 10 svenskar stort eller mycket stort förtroende för Folkhälsomyndigheten.
Hur ska man då förstå detta? Om vi tänker oss en annan kris. Låt oss säga ett krig där överbefälhavaren inledningsvis säger att fienden aldrig kommer att attackera. Vilket leder till att beredskapen inte byggs upp på ett sätt som gör att landet står redo för krig. Varpå fienden ändå invaderar. Då säger ÖB att invånarna trots det kan fortsätta att gå på stadens gator som vanligt eftersom fienden sannolikt bara kommer att attackera militära mål. Varpå civila ändå attackeras och dödas. Därefter kommer ÖB med en mängd felaktiga uppgifter om hur många fiendesoldater som finns på svenskt territorium och vilken beväpning de har vilket leder till att de svenska trupperna gång på gång drabbas av stora förluster. Ja, kanske skulle ÖB ändå åtnjuta stort förtroende eftersom han är den enda överbefälhavare vi just då har. Kanske skulle det rent av skrivas valser till hans ära, kanske skulle det tryckas upp t-shirts med hans namn och ansikte på. Kanske skulle någon rent av tatuera in hans ansikte på armen som ett minne av kriget.
Och när vi inte vet hur alternativet ser ut och vad utfallet av det skulle bli – ja då blir tron och hoppet det enda vi har att hålla oss till.