”Min sambo och jag
vill bo på olika platser”

Huset vi bor i har krånglat på alla möjliga vis. Min pappa, en stor stöttepelare för oss, dog efter en kort tids sjukdom. Orken har brustit massor av gånger. Och medan jag har känt glädje och fått tillhörighet till vår nya plats, har min partner mer och mer längtat tillbaka till stället vi kommer från. Han vill till våra gamla vänner och sådant som man tidigare fyllde livet med. Aktiviteter och upptåg som fordrar barnvakter och egentid. Mentalt har vi dragit åt olika håll. Jag vill ta mig an livet på denna nya plats, och det gamla vill jag inte tillbaka till. Han vill återvända och återfå sådant som han förlorat.

Nu står vi vid ett vägskäl. Jag trivs på denna plats, har hittat ett hem och funnit ro, men min partner känner inte samma. För honom är avståndet till nära och kära för långt och tillvaron för tråkig. Så nu ska vi flytta igen. Vi har hittat ett alternativ som mycket väl kan bli bra för alla, men likväl kämpar jag med min hemlängtan till de vänner, vyer, arbete, kolleger, aktiviteter som jag sätter värde på här. Vårt gemensamma hem var min plats. Så hur gör man när man vill olika och hur kompromissar man om sådant här? Och hur sörjer man en plats som man lämnat?

Tar tacksamt emot din klokskap i detta.

Hälsningar,

 J.

Kära J,

Kanske är det Verner von Heidenstams dikt om längtan till stenarna och marken där en viss tid i livet utspelade sig som fått oss att tro att en fysisk plats skänker sinnesfrid. Han skrev:

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går,
– men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

August Strindberg hånade Heidenstam för andefattigt och repetitivt tjat om jord och grus, men de allra flesta har någon gång erfarit en krusning av sådan hemlängtan som beskrivs på de fem raderna. Ni känner den också, fast på olika sätt.

Det händer att jag i drömmen återbesöker ställen, hus och specifika rum som jag inte haft tillgång till på flera decennier. När jag sover är jag där igen. Men min dröm är ingen exakt avbildning av platserna, snarare är de bilder som min hjärna matar fram nattetid, sammansmältningar av sådant som jag erfarit under en fas i livet som jag förknippar med ett visst ställe och ett särskilt tillstånd. Det som stiger ur mina drömmar är ett koncentrat av alla känslor som jag knyter till en tid och en plats. När jag vaknar och känner saknad efter den där platsen, är det en slags förhöjd, närmast utopisk version av det förgångna jag längtar efter: de enkla, obekymrade och långsamma barnaåren. Tillvaron som din partner tror återuppstår om ni flyttar tillbaka är en chimär skapad på samma sätt. Platsen finns bara inom honom, som ett minne och en fantasi.

Jag tror därför att ni delvis tolkar er respektive längtan fel. Den handlar inte om geografi, avstånd eller en specifik adress, utan om ett förlorat tillstånd och tappad gemenskap. I ditt fall längtar du efter känslan knuten till de förväntningar och förhoppningar som följde av att ni tog ett språng och vågade er bort. I det läget, då allt var nytt, fanns mod och enighet; ert familjeäventyr tog sin början. När din sambo började rikta sin längtan tillbaka hem, tömdes denna drömballong på syre. Tillståndet och känslan som han i stället söker finns i en förflutenhet som inte är möjlig att återskapa. När du skriver att sambon önskar flytta hem för att få tillgång till barnvakt och egentid, undrar jag om det i själva verket är sitt vuxenansvar han söker fly. Om så är fallet är det dags för pappan i familjen att mogna snabbt, inte regrediera till egocentricitet som bara en tonåring kan komma undan med. Här kan du ställa frågan på sin spets: Är han med er eller med sig själv?

Du frågar mig hur familjen ska ta sig vidare. Var ni än sätter ner bopålarna, ansträng er att där knyta kontakt med människor i nejden. Bryt er isolering genom att ta gemensamt initiativ till umgänge också utanför den gamla kretsen. Den nya adressen bjuder andra vyer, arbetsuppgifter, kolleger och aktiviteter. Ge er raskt i kast med att pröva dessa tillsammans och gör det utan att ideligen jämföra med det ni nyss eller för länge sedan har lämnat bakom er. Rikta in er på livet som pågår, i stället för att älta en drömversion av det som varit eller inte blev. Det förflutna kommer aldrig någonsin igen, hur ni än gör och var ni än bor.

Se er inte som drabbade, utan privilegierade. Ni har två små liv att sörja för. Vad ni just nu tillsammans skapar i vardagsrutiner, festtraditioner, utflykter och lek ger era barn stenarna och marken som Heidenstam skrev om. Det är en nåd ni fått.

Det är inte de värsta åren som ni har framför er, utan de allra bästa. Jag avundas er.

Vänliga hälsningar,

Anna-Karin

Vill du också ställa en fråga till Anna-Karin? Den kan handla om livet i det stora och i det lilla: om kärlek och ensamhet, vänskap och konflikter, livsval, städning, lögner och sanningar – eller något helt annat.