S nya partiprogram leder tillbaka till rötterna

Är förslaget nykonservativt?

Sjödin var något av en svensk socialdemokratis hovpoet, en ”arbetarrörelsens försångare” som han kallades. Det gör dikten ännu mer smärtsam. Hela det svenska moderna frihetsprojektet skildras med sådan sorg. Det är ren svärta i faderns främlingskap inför de söner han fostrat. De som fått ta del av den välfärdsstat han varit med att bygga upp men sedan lämnat honom, och hans klass, bakom sig.

Detta rör vid en nerv som även Per Ewert snuddar vid i sin artikel Socialdemokraterna lämnar woke over (Kvartal 7/12). Hans läsning av det nya förslaget till S-program är nämligen, för att sammanfatta, att det nya programförslaget bryter med en drygt sextioårig S-tradition av radikal modernistisk hyperindividualism. Han finner i detta en närmast konservativ omsvängning och ser till och med likheter med George Bushs politiska tänkande.

Om jag förstår honom rätt skulle Per Ewert egentligen kunna omfamna detta. Men i stället landar han i misstänksamhet. Är inte detta nykonservativa flirtande i programförslaget en smula hycklande? ”[Kommer] väljarna … att vilja ge förtroendet åter till det parti som i hög grad tycks redo att underkänna sitt eget samhällsprojekt”, frågar han sig retoriskt.

Det är en relevant fråga. Men den bygger på två missförstånd. Dels vad det socialdemokratiska samhällsprojektet egentligen har varit. Och dels på vilken inriktning för socialdemokratin det föreliggande förslaget faktiskt pekar ut.

Det centrala begreppet som Ewert resonerar runt är ”gemenskap”. Han sätter ett tydligt fokus på detta i den nya programtexten i kontrast till vad han anser vara den socialdemokratiska traditionen i frågan.

Det finns absolut en spänning mellan självförverkligande individualism och en trygg kollektivism. Sjödins dikt kan ses som ett exempel på det. Och den antiauktoritära revolt som vi förknippar med 1968 och som sedan transformerades genom åttiotalets satsa på dig själv och vidare till de senaste årtiondenas närmast nyliberala marknadsdogmatism har utan tvekan haft tyngdpunkten på individens frihet.

Per Ewert förknippar detta med en socialdemokratisk kulturradikalism med siktet inställt på alla traditioner och gamla auktoriteter – inte minst kyrkan, men även familjen. Något som exploderade när Olof Palme öppnade upp för nya generationer radikaler under sextiotalet och framåt. Det Per Ewert är ute efter är den extrema statsindividualismen, där vi står fria men också ensamma, befriade från alla relationer utom till den byråkratiserade statsapparaten.

Ge inte S skulden för det marknadsreligiösa Sverige

Men hans läsning av den socialdemokratiska traditionen och tolkning av svensk efterkrigshistoria är för snäv. Vilket understryks av att det är en så utpräglat idealistisk analys, där ansvaret för utvecklingen läggs ensidigt på ett antal ledande politiker och deras tankar.

Det är inte Pridetågen som är problemet för samhällsgemenskapen, det är klassklyftor och segregation.

Det är problematiskt, eftersom den idealistiska analysen så uppenbart inte förmår fånga den utveckling vi diskuterar. Redan Marx pekade på kapitalismen som den kraft som gjorde att ”allt fast förflyktigas”. Det är inte mindre påtagligt i vår tid av hyperglobalisering. Går vi till Sverige är det väldigt svårt att ge socialdemokratin skulden för de större materiella reformer som aktivt rivit isär det gemensamma samhällskittet – vare sig det nu handlar om avskaffandet av den allmänna värnplikten, kommersialiseringen av vårt skolväsende eller att vi gått från medborgare till kunder i relation till den gemensamt finansierade välfärden.

Här är också programförslaget tydligt. Det är snarare strukturella förändringar i ekonomin och hur vi organiserar vårt samhälle som gjort oss till främlingar gentemot varandra än progressiva värderingar. Eller uttryckt med andra ord: det är inte Pridetågen som är problemet för samhällsgemenskapen, det är klassklyftor och segregation.

Per Ewert har inte fel när han läser in en klart ideologisk förflyttning i programtexten. Han bara feltolkar vad den handlar om. Det innebär att han missar den ideologiska kontinuiteten och underskattar var den verkliga sprängkraften finns.

Tillbaka till rättvisans rötter

Skrivningarna om samhällsgemenskap i programförslaget ekar, om något, snarare av den socialdemokratiska statsministern Per-Albin Hansson och hans folkhemsliknelse. Och det var också en på ytan kanske konservativ bild men vars hela potens låg i dess tydliga sociala perspektiv. Det var rättvisan som var kärnan i den nationella folkhemsgemenskapen. Inte tvärtom.

Det är tydligt att det nya programförslaget försöker knyta an till detta. Det finns en tillbaka till rötterna-anda som är påtaglig, inte minst om du jämför med det liggande partiprogrammet, som nu ska ersättas.

Är detta då konservativt? Att socialdemokrater och konservativa kan mötas på vissa områden är inget nytt. I motståndet mot en kall Ayn Rand-dystopi, där egoismen blivit det högsta goda och pengar alltings värde, kan man hitta gemensamma hållningar från vänster till höger.

Tala om klass, värdighet, respekt, rötter, sammanhang och gemenskap.

Men en annan del av den politiska konservatismen består av ett motstånd mot jämlikheten i sig. Och här finns ingen sådan förskjutning i programförslaget. När det gäller rättvisefrågorna är det nya S-förslaget snarare en skärpning jämfört med tidigare. Den stora outtalade självkritiken handlar trots retorik och mediedebatt inte om ”woke”, utan om uppgörelsen med bristen på fördelningspolitik och den marknadsteologi som präglat Sverige och, i viss mån, även S de senaste årtiondena.

Poängen är att denna rörelse inte kan avfärdas som en oväsentlig detalj. För i grunden är rättvisan den röda tråden som binder samman den socialdemokratiska idétraditionen.

När Stefan Löfven avgick som partiledare kritiserade han idén om meritokrati och klassresa som slutmål. Den stora poängen är inte att svetsaren ska kunna bli statsminister, utan att svetsaren också har rätt till ett gott liv.

Här finns den verkliga förnyelsen av svensk socialdemokrati som den nya programtexten är en del av. Det handlar om att lämna nittiotalets medelklassiga tredje vägen och 2010-talets trendkänsliga postmodernism bakom sig, och återigen tala om klass, värdighet, respekt, rötter, sammanhang och gemenskap. Sätta rättvisan i högsätet.

Men det innebär inte något helt nytt och väsensskilt från det gamla. Spänningen mellan frihet och gemenskap, emancipation och solidaritet, förändring och trygghet har alltid funnits. Det vemod Stig Sjödin skildrar i dikten har kanske inte letat sig in i de partipolitiska appellerna, där språket ofta marinerats i klämkäck framtidsoptimism, men nog har det alltid funnits där.

Så det är lika fel att påstå att tidigare generationers socialdemokrati inte förstått gemenskapens värde som att bortse från att drömmen om frihet fortfarande lever i det nya partiprogrammet. Det är en ständig spänning som måste hanteras, och nyckeln ligger i rättvisan.

Här riktas också en anklagelse högerut. Högern talar om nation, men säljer ut vår välfärd till utländskt kapital, talar om bildning, men gör skolan till en marknadsplats, talar om det heliga och människovärdet, men låter kall cynism prägla samhällsbygget.

Det blir i förlängningen den konfliktlinje som det nya socialdemokratiska partiprogrammet är med och drar upp. Jag tror till skillnad från Per Ewert inte att S-väljarna kommer att känna sig särskilt främmande inför den.