Att inte vilja veta är att inte vilja se

Sverige har en vålds- och narkotikabrottslighet som i vissa avseenden börjar likna den amerikanska. Gängbildningarna, gangsterromantiken, den prokriminella musiken och de beväpnade barnsoldaterna – allt finns där. Liksom tendensen till en ”etnifiering” av brottsligheten: Personer med utomnordisk bakgrund tycks vara kraftigt överrepresenterade som gängmedlemmar och gärningspersoner.

Den som pratar med människor som varit i ett svenskt fängelse på senare tid – till exempel någon som arbetar inom Kriminalvården – får bilden att majoriteten av dagens fångar har en annan bakgrund än svensk.

Så hur stor är då denna majoritet i så fall? Det vet vi inte.

Inför förra veckans Fredagsintervju med anstaltschefen på Hall, Johan Molinder, gjorde jag som vanligt research. En del av den bestod i att prata med människor som arbetar på landets fängelser. I ett av dessa samtal kom frågan om andelen fångar med utländsk bakgrund på tal.

– På en vanlig fängelseavdelning där de som är dömda för vålds- och narkotikabrott sitter, sa en anställd, skulle jag tro att kanske mellan 70 och 80 procent har en annan bakgrund än svensk.

“För inte den typen av statistik”

Den typen av uppgifter ser man även i debatten på sociala medier så det fick mig att ställa frågan till Johan Molinder, om det verkligen är så?

– Vi för inte den typen av statistik, svarade han. Majoriteten av de intagna på Hall är svenska medborgare.

Längre än så kom jag inte på det temat. Och det finns också ett skäl till Molinders kortfattade svar. Kriminalvården är nämligen i lag förbjuden att ta reda på svaret på den frågan. Myndigheten för statistik över andelen utländska medborgare (knappt en tredjedel) men alltså inte över utländsk bakgrund (någon som är född i Sverige med två utrikes födda föräldrar). I brottsdatalagens (2018:1177) andra kapitel står bland annat att läsa:

11 §   Personuppgifter som avslöjar ras, etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening eller som rör hälsa, sexualliv eller sexuell läggning får inte behandlas.

Och

14 §   Det är förbjudet att utföra sökningar i syfte att få fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter.

Den enda undantaget från detta förbud är om sökningar görs i säkerhetssyfte, exempelvis i samband med anstaltsplaceringar av den intagna.

God tanke bakom förbudet

Skälen bakom lagstiftningen går att förstå. Rätten att frihetsberöva en brottsdömd medborgare är den kanske hårdaste maktutövning staten har i verktygslådan. Risken för onödigt klåfingriga och integritetskränkande register och därmed följande maktmissbruk är överhängande. Lek exempelvis med tanken att svenska fängelser förde detaljerad statistik över de intagnas religion eller sexuella preferenser.

I den andra vågskålen ligger samhällets behov av en informerad lägesbild. Om det exempelvis skulle visa sig att två tredjedelar av de intagna har utomnordisk bakgrund, samtidigt som motsvarande andel i befolkningen bara är en femtedel – då är det en stark varningssignal. Sådana gör man bäst i att ta på allvar, och en adekvat reaktion är förstås att ta reda på mer om orsakerna: Handlar det om diskriminering inom rättsväsendet? Att domstolar oftare dömer vissa grupper till fängelse? Om att vissa grupper har sämre livsvillkor än andra? Eller om att prokriminella värderingar av andra skäl har lättare att få fäste i vissa grupper än i andra? Dessutom är det inte självklart att betrakta uppgifter om föräldrarnas urprungsland som integritetskänsliga. Det behöver exempelvis inte alla gånger vara identiskt med begreppet etnicitet som anges i lagen, men så har Kriminalvården i alla fall tolkat lagens intention.

Oavsett vilket är det viktigt att ta reda på mer om hur dagens situation ser ut och hur den uppstått för att så småningom kunna komma till rätta med de bakomliggande problemen.

Vad vi redan vet

Så vad kan vi då veta om hur situationen ser ut? Ja, även om vi alltså inte känner till hur det ser ut inom fängelsepopulationen finns ändå en hel del forskning om vilka som misstänks för brott. Inte minst den omstridda rapporten från Brå, som kom i en uppdaterad version 2021. Den visade exempelvis:

Det är 4,5 gånger så vanligt för en person som är född i Sverige med båda föräldrarna födda utomlands att misstänkas för brott än för en svenskfödd person med två svenskfödda föräldrar. Motsvarande siffra för personer födda utanför Sverige är 2,3.

De som fötts i Sverige av utländska föräldrar tycks i genomsnitt alltså vara klart mer brottsbenägna än de som själva är födda utomlands.

Vad gäller brott med högre straffvärde, som dödligt våld, är skillnaderna mer markanta; för personer som är födda i Sverige av två utrikes födda föräldrar är risken att bli misstänkt för ett sådant brott mer än 11 gånger så stor jämfört med svenskfödda som har svenska föräldrar. Medan risken är fyra gånger så så stor för personer födda i ett annat land.

Ständigt dessa danskar…

Vi kan också få viss vägledning genom att blicka söderut, mot Danmark. Där förs sedan länge sådan här statistik också över de intagna på landets fängelser och häkten. Av totalt drygt 4000 intagna förra året var 17 procent utrikes födda, 17 procent födda i Danmark med utländsk bakgrund och 10 procent utländska medborgare. Sammanlagt hade således omkring 44 procent någon slags invandringsbakgrund.

Utifrån en del annat som vi vet om skillnaderna mellan våra länder finns det god anledning att misstänka att situationen ser lite mer tillspetsad ut i Sverige. Men vi vet alltså inte – av ovan nämnda skäl.

Prognoser för de kommande tio åren visar på en utbyggnad av Kriminalvården som torde sakna motstycke i modern svensk historia. Antalet intagna i fängelser och häkten ska trefaldigas, från dagens omkring 9 000 till 27 000. Och under en period då vi ska frihetsberöva tre gånger så många av landets invånare som tidigare finns all anledning att ta reda på betydligt mer om vilka som sitter inspärrade idag och varför.