Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Vem bär ansvaret när allt fler dör i äldrevården?

Fredrik Sandberg/TT

Statsepidemiologen Anders Tegnell anser att att de som arbetar inom äldrevården måste jobba mer för att skydda de äldre och att det inte är hans ansvar att smittan har fått fäste på landets äldreboenden. Den avdelning där jag arbetar fick sitt första covid-19-fall för ett par veckor sedan och idag är samtliga boende smittade. Vad gick fel, undrar en undersköterska som vill vara anonym av rädsla för att bli av med jobbet.

Av Anonym undersköterska | 16 april 2020
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 6 min Skärmläsarvänlig
I korthet

Varför dör så många i äldrevården i Sverige? En undersköterska i Stockholm beskriver arbetet på sin avdelning där samtliga blev smittade av covid-19.

Symtomen på covid-19 är som bekant olika, det gäller även för äldre människor. I början av förloppet är vissa tillräckligt friska för att reagera med oro och förstår inte att de ska stanna på sina rum. De går ut och hostar i korridoren, smiter in i köket och till andra boende. För dessa rörliga coronasmittade kan personalen och andra boende inte skydda sig.

Den 26 mars blev de första fallen konstaterade på min arbetsplats i centrala Stockholm. Sedan dess har det varit flera dödsfall på boendet och samtliga av de äldre på avdelningen där jag arbetar är konstaterade sjuka i covid-19.

De som utförde coronatesterna berättade att om det finns två rörliga på en avdelning blir alla boende smittade. Man kan också föreställa sig att friska dementa går in till smittade personer.

Vikariekarusellen ökar takten

Jag arbetar som visstidsanställd undersköterska på ett äldreboende i centrala Stockholm med flera avdelningar. Trots personalnedskärningar har vi fortfarande gott rykte.

Arbetet är knutet till new public management vilket innebär en minutstyrning av schemat, inget utrymme för egna initiativ och en ökad administration för personalen. I och med att avdelningen fick sitt första fall av covid-19 ställdes allt på ända. Helt plötsligt förväntades vi i personalen, som tidigare befunnit oss underst i en toppstyrd hierarki, bestående av biståndshandläggare, ägare, enhetschefer, fysioterapeuter och sjuksköterskor, sköta det mesta själva.

De ska vara på sina rum, men vi får självklart inte låsa in dem. I stället går vi vårdbiträden som vakter och försöker sjasa in dem på sina rum. Det känns hemskt.

För att klara den ökande arbetsbördan skulle vi behöva dubbla personalstyrkan. Men det har inte tillsatts någon extra personal till avdelningen och nästan all fast personal är sjuk, vilket har orsakat en vikariekarusell. Vi måste fortfarande laga all mat och sköta tvätt, disk, städ, med mera. Jag fick därför gå upp till dubbla pass, och arbeta åtta dagar i sträck.

 Vi kan inte låsa in dem

När smittan var konstaterad på avdelningen förändrades den i ett slag ifrån att vara inriktad på dagliga aktiviteter och en stark social gemenskap till att isolera och passivisera de gamla. De ska vara på sina rum, men vi får självklart inte låsa in dem. I stället går vi vårdbiträden som vakter och försöker sjasa in dem på sina rum. Det känns hemskt. De vill ju vara sociala. Vi i personalen är isolerade från övriga avdelningar – vi får inte ens hjälp att möblera om för att anpassa rummen till ett ökat vårdbehov.

Men att bedriva krävande sjukvård på en avdelning där varken lokaler, arbetsuppgifter eller utrustning är anpassad för sjukvård känns tyvärr dömt att misslyckas.

Träffar varken barn eller särbo

Arbetet har förändrat min blick på mig själv och omgivningen. Det är förmodligen så här det känns att ha OCD (tvångstankar). Jag betraktar allt fler vardagsföremål som potentiellt dödliga. Nya hygienrutiner måste skapas i en hast samtidigt som vissa sysslor ska skötas som vanligt. Vardagliga föremål som nycklar, pennor, telefoner och febertermometrar kan sprida smittan om de inte desinficeras. Medvetenheten om att jag själv kan vara en smittspridare gör att jag varken träffar mina barn eller särbo och händerna bränner av all rengöring i slutet av dagen. Jag har också slutat att byta om i det gemensamma omklädningsrummet, eftersom kollegor påpekat att vi inte kunde hålla tvåmetersregeln.

Glada människor i media provoceras jag av; människor i karantän vars största problem är att hitta en tillräckligt bra bok att läsa avundas jag.

Hur vidarebefordrar man en sista kärlekshälsning med munskydd och visir?

Sedan en tid råder besöksförbud på avdelningen, och anhöriga kan inte hälsa på. Många anhöriga lämnar istället blommor och presenter till de sina utanför entrén. Egentligen har jag inte tid att hämta gåvorna, men det förmår jag inte säga. Varje gång vi lämnar avdelningen ska skyddskläderna tas av och händer och armar rengöras. Vi får inte ta hissen av smittoskäl, så det blir trapporna. Inne på avdelningen samma procedur igen med rengöring, för att sedan leta efter vaser att ställa blommorna i.

Anhöriga reagerar olika på karantänen. En är aggressiv och vill veta vem den skyldige smittspridaren är, en annan ringer flera gånger om dagen och vill prata med sin dementa pappa. Jag försöker förklara att vi gör allt för att deras anhöriga ska bli friska, men att det tar lång tid att mata och sköta de sjuka. Svåraste samtalet hittills är att framföra en sista hälsning från anhöriga. Hur vidarebefordrar man en kärlekshälsning med munskydd och visir?

Avhumaniserad

Det mest tröstlösa med arbetet är att det är så avhumaniserande. Våra ansikten är knappt synliga. En boende konstaterade knivskarpt: ”Ni ser konstiga ut i de där dräkterna.” Vi inte bara ser konstiga ut, vi låter konstigt också. Vi kan inte kommunicera kollegor emellan och det blir självklart ännu svårare med de boende.

Distanseringen påverkar kroppen som blir spänd och stum, ständigt i beredskap till reträtt i och med en ny hostattack från den sjuke. Hela registret för mänsklig kommunikation är satt ur spel.

Det verkar nästan omöjligt att inte bli smittad. Vem bär ansvaret för det?

Jag minns hur jag reagerade på de otäcka bilderna från sjuksalarna i Wuhan. Men jag minns också att jag tänkte att om smittan kom till Sverige kommer ansvaret att hamna på sjukvården och inte på äldreomsorgen.

Avregleringen gjorde att vården inte stod redo

Äldreomsorgen är en verksamhet som efter avregleringen har tagit mycket stryk i Sverige och således är extra sårbar. Min arbetsplats ligger på en prestigefylld adress i centrala Stockholm. Vår situation har varit förhållandevis stabil, många i personalen är välutbildade och engagerade. Samtidigt har det, som på så många andra enheter inom äldreomsorgen, varit många ägarbyten den senaste tiden. När krisen kom var vår beredskap inte god.

Inom övriga EU sker nu hälften av dödsfallen på äldreboenden.1 I Spanien har militären fått rycka in till äldreboenden som övergivits av personalen.2

Nu i skrivande stund är jag hemma sedan över en vecka och sjukskriven, liksom så många av mina kollegor. Jag har feber, har tappat smakkänslan och hostar – det är typiska symtom för covid-19. Det verkar nästan omöjligt att inte bli smittad. Vem bär ansvaret för det?

 

Artikelförfattaren är visstidsanställd undersköterska på ett äldreboende i Stockholm. Av rädsla för att bli av med jobbet vill hon inte gå ut med namn. Kvartal har verifierat hennes identitet och anställning.

 

 

Se noter Visa mindre

Noter

1, https://www.theguardian.com/world/2020/apr/13/half-of-coronavirus-deaths-happen-in-care-homes-data-from-eu-suggests

2, https://www.bbc.com/news/world-europe-52014023

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.