Eller åtminstone till ett allvarligt sjukdomstillstånd som stjäl kanske en månad av mitt liv. Och det är förstås vad social distansering syftar till att skydda oss från.
Hon spanar äcklat. Eller inbillar jag mig?
Några vardagsbilder för att närmare beskriva vad jag menar:
Jag är på ICA och har just betalat mina varor. När jag står där och plockar ner i dem i kassen ser jag i ögonvrån hur kvinnan efter mig dröjer sig kvar vid kassan trots att hon är klar med sin betalning. Hon står där och spanar (lite äcklat, eller inbillar jag mig?) på mig och väntar på att jag ska bli klar. Så att jag kan lämna affären och ta mina giftiga salivdroppar med mig.
Jag är ute och joggar en solig dag. Jag viker av in på gångvägen vid sjön där jag alltid blir lite irriterad på folk jag möter som är ute och promenerar för att de inte flyttar på sig. För att undvika att springa rakt in i dem måste jag istället dra mig ut på gräset utanför själva vägen. Varför gå i bredd när det är ont om plats?! Den här dagen viker folk undan redan hundra meter innan jag närmar mig. Det är de som drar sig ut i gräset och jag som obehindrat kan springa rakt fram.
Mina föräldrar kommer på besök. De är båda i 80-årsåldern och därmed i riskgruppen för att bli allvarligt sjuka i covid-19. Trots att varken jag eller någon annan i familjen har några som helst symtom (faktum är att det var länge sedan vi alla var så kärnfriska samtidigt) bestämmer vi oss för att de bara ska komma förbi och stå och prata lite med oss på gatan. På behörigt avstånd från mina och resten av familjens potentiellt dödsbringande salivdroppar.
En foliehatt påskhandlar
Jag är på Willys och storhandlar. Vi har försökt beställa hemkörning men på grund av dålig framförhållning och flera dagars väntetid hamnar jag där vid lunchtid på skärtorsdagen. Affären är inte knökfull men det är ändå rätt mycket folk. Då gör jag något jag aldrig trodde jag skulle sänka mig till. Jag har med mig en sådan där buff som man har när man åker skidor, en sådan som man kan dra upp över ansiktet om det är kallt. Jag går in i butiken med en sådan uppdragen över mun och näsa och behåller den på under hela handlingen. Som en elallergiker på flykt från kraftledningar eller en foliehatt i krig med livsfarliga chemtrails. Min enda tröst är att ingen där vet vem jag är och att jag – tack gode gud – inte stöter på någon jag känner i butiken.
Vad är då egentligen problemet med detta? undrar någon kanske. I stort sett följer jag ju de råd som Folkhälsomyndigheten har kommit med. Möjligen med undantag av den där buffen på Willys då som väl tog det åtminstone ett steg längre. Jo det jag märker – såväl hos mig själv som hos andra – är vad det gör med vår syn på andra människor.
Min grundinställning är annars att jag är galet nyfiken på nästan alla. Min fru brukar ofta säga att det är min största talang i livet: Att jag alltid hittar något intressant att fråga folk om. Hur tråkiga eller färglösa de än kan framstå. Jag vill verkligen prata med dem, lära känna dem, veta mer om dem. Av det följer att jag sällan tänker på de mikrosmå salivdroppar som jag ständigt duschas med i samband med alla dessa kontakter.
Gillar inte människor
Men nu när social distansering är påbjuden märker jag att det också påverkar mitt förhållningssätt till andra människor. Jag vill plötsligt inte vara nära dem alls, jag vill inte lära känna dem. Jag gillar inte ens andra människor just nu. Jag vill mest att de ska hålla sig på behörigt avstånd och framför allt inte hosta eller snörvla om de befinner sig inom tiometersradien från mig. Det gör också att jag helst är hemma, avstår från nästan alla sammanhang där det rör sig mycket folk och – hemska tanke – trivs väldigt bra med det. Min farhåga är helt enkelt att detta kommer att förändra mitt och andras beteende på ett mer bestående sätt. Precis som att en del förutspår att vi efter coronakrisen alltmer kommer att gå över till digitala möten snarare än IRL-träffar. Att jag aldrig kommer att lyckas glömma de där potentiellt livsfarliga salivdropparna någonsin igen och att jag därmed successivt kommer att bli alltmer ensam och isolerad och sluta mina dagar i en gisten stuga långt ute i skogen med en argsint hund och en hagelbössa som enda sällskap.
Men låt oss hoppas att min grundläggande kärlek till människor och mänskligheten kommer att återkomma så snart coronaviruset upphör att vara ett hot mot mig och mina närmaste. Det finns så många samtal att föra, så många människor att lära känna. Varför ska då några ynka salivdroppar få stoppa mig?
Glad påsk! Jag tycker om er. Egentligen.