Parallellerna mellan Tjernobyl och coronakrisen

gen på Forsmarks kärnkraftverk förhöjda strålningsvärden som, efter inledande förvirring, konstaterades komma österifrån. På måndagskvällen erkände Sovjet att man hade haft en olycka. Där började Tjernobylolyckan för Sveriges del, en olycka som dominerade medierna under de följande två månaderna.

Våren 1986 var jag student, och för att dryga ut försörjningen började jag jobba extra på ett företag som bevakade radio och tv åt näringslivsorganisationer, allt finansierat av dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen. De medierapporter jag och några kollegor skrev var redogörelser för vad som hade sänts, inslag för inslag, både för att förmedla fakta och för att dokumentera den slagsida åt vänster som ansågs finnas i public service.

Rapporteringen om Tjernobylolyckan blev omedelbart politisk, eftersom det handlade om kärnkraftens lämplighet som energikälla.

I slutet av februari mördades statsminister Olof Palme vilket gav upphov till många extrasändningar som skulle bevakas, och två månader senare exploderade Tjernobyl. Rapporteringen om Tjernobylolyckan blev omedelbart politisk, eftersom det handlade om kärnkraftens lämplighet som energikälla. Under våren blev det mitt heltidsjobb att skriva rapporter om hur medierna framställde olyckan, nedfallet, riskerna samt konsekvenserna.

Osynligt hot

Det finns betydande likheter mellan våren 1986 och våren 2020, men också skillnader. Vid båda tillfällena hotades vi av något osynligt vars effekter vi initialt visste för lite om – och osäkerhet i sig driver på debatten. Vid Tjernobyl-olyckan var det effekterna av strålning som skulle bedömas, nu ett nytt virus. Då liksom nu kom det farliga från en kommunistisk enpartistat, med allt vad det innebär av censur och brist på trovärdig information.

Men det är intressant att notera att Bengtsson misslyckades där Tegnell, även han iklädd kofta, verkar lyckas.

Vid Tjernobylkrisen klev den relativt okända myndigheten Statens strålskyddsinstitut (SSI) fram och dess chef Gunnar Bengtsson blev snabbt rikskändis. Bengtsson fanns dagligen i radio, tv och tidningar och hans färgglada klädsel gav honom smeknamnet ”Koftan”. Men det är intressant att notera att Bengtsson misslyckades där Tegnell verkar lyckas. Bengtsson hade stora problem att få medierna och allmänheten att tro att hans resonerande kring risker och skyddsåtgärder verkligen var pålitliga. De alternativa förklaringarna var starka och tog allt större utrymme.

Bengtssons ofta vetenskapliga resonerande inför kamerorna kom att uppfattas som att myndigheten dolde något, att SSI på oklara grunder underskattade riskerna. SSI tvingades mer eller mindre att skärpa sina rekommendationer och åtgärder, ofta tvärtemot sina egna bedömningar. Det har Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten inte gjort, trots ett starkt tryck, vilket kan vara förklaringen till att myndigheten inte råkat in i en informationskris.

Hårdare eller mjukare åtgärder?

Den första veckan efter Tjernobyl-olyckan dominerades av vad som egentligen hade hänt och med gott om spekulationer kring värsta tänkbara scenarier. En härdsmälta var inget okänt i svensk mediedebatt, men en explosion med stor spridning av radioaktivitet var nytt. Epidemier är inte heller något nytt, men en pandemi i en globaliserad ekonomi där det mesta är ”just in time” är nytt.

Den andra veckan efter Tjernobyl-olyckan handlade i medierna mindre om olyckan och mer om konsekvenserna. SSI hade börjat tala om hur det radioaktiva nedfallet påverkade miljön och inte minst maten. I maj började växtsäsongen och korna skulle ut på bete, vilket dominerade medierna och gjorde att olyckan uppfattades närma sig människors vardag. Frågan om gränsvärden i livsmedel och hälsorisker kom att bli huvudsaken, med kärnkraftens risker och faror som bakgrundstema.

Den tredje veckan dominerades av reaktioner på och debatt om de restriktioner som SSI och andra myndigheter hade infört. Hur kunde en strålningsnivå som Gunnar Bengtsson och andra experter beskrev som relativt ofarlig motivera så hårda restriktioner? Någonstans här förlorade SSI greppet, eftersom debatten om de relativa riskerna blev ohanterlig. Gunnar Bengtsson ägnade gott om tid till att tala om att det är de ackumulerade strålningshalterna som är viktiga – och de är beroende av hur mycket vi äter av olika livsmedel.

Förvirringen ökade genom nya begrepp som få hört talas om, som bequerel (Bq), millisievert (Sv) och Cesium-137 (Cs-137). Bengtsson sade att 300 Bq Cs-137 per kilo i mjölk respektive 10 000 Bq/kg i persilja inte var konstigt, eftersom de allra flesta dricker mer mjölk än de äter persilja. Sådana distinktioner gick definitivt inte fram under stressiga intervjuer och debatter.

Att synen på strålning i hög grad blev politisk gjorde kommunikationen extra svårhanterlig för SSI och andra myndigheter.

Under den fjärde veckan började metadebatten om debatten och hur informationen hade fungerat. Det fanns enighet om att den fungerat dåligt, något forskningen under åren efter bekräftade. Under maj månad dominerades medierna av olika besked kring gränsvärden, risker, effekter på samhället (inte minst jordbruket) och människors oro. Till skillnad mot viruskrisen fanns en stark koppling till kärnkraftsdebatten, vilket i hög grad kom att styra vilka som pläderade för hårdare åtgärder och vilka som bedömde riskerna som hanterliga. Att synen på strålning i hög grad blev politisk gjorde kommunikationen extra svårhanterlig för SSI och andra myndigheter.

I viruskrisen är debatten om hårdare eller mjukare åtgärder mer förvirrad, även om det i början fanns en tendens hos delar av högern att propagera för hårdare tag. Från vänster hävdades att den yttersta högern vill skapa misstro mot myndigheter och söndra samhället. Men de som förordar hårdare tag är en blandad skara. Bonnierkoncernens liberala flaggskepp Dagens Nyheter propagerar för hårdare tag, medan mer högerlutande Dagens Industri varnar för bieffekterna av att stänga ekonomin. Så var olika aktörer hamnar i synen på risker och lämpliga åtgärder är inte lika lätt att förutspå som 1986, vilket underlättar för myndigheterna.

Samma principer

Vid båda kriserna tar myndigheten mer eller mindre öppen hänsyn till fler effekter än hälsa, vilket öppnar upp för tuffa journalistiska frågor. I SSI:s tidskrift Strålskyddet 2006:1, 20 år efter olyckan, beskriver Gunnar Bengtsson de två principer som vägledde SSI:s bedömningar:

1. ”Dels att SSI förmedlar en avvägning mellan risker och kostnader eller andra samhällsstörningar ur ett brett samhällsperspektiv.
2. SSI informerar om sakläget så att den enskilde eller näringslivet kan göra andra avvägningar: vissa jägare åt sitt vilt utan att bekymra sig för hur pass förorenat det var, medan mejerinäringen inom sig satte en åtgärdsgräns för mjölken som låg på tiondelen av vad SSI föreslog Livsmedelsverket.”

Det är i praktiken samma principer som Folkhälsomyndigheten använder sig av och som så mycket av debatten handlar om. Det vill säga hur ska man se på balansen mellan omedelbart skydd av folks hälsa och effekterna på ekonomin i övrigt, där det också finns långsiktiga hälsofrågor att beakta?

Frågan om vad en ökande arbetslöshet gör med folkhälsan är också en aspekt i 2020 års debatt.

Bengtsson beskylldes regelmässigt för att sätta gränsvärdena för Cs-137 för lågt. Svaret var oftast att om gränserna sätts lägre så konsumerar folk mindre av nyttiga livsmedel, exempelvis mjölk, vilket i sig innebar en hälsorisk. Lägre gränsvärden ledde också till att stora mängder drickbar mjölk kasserades, vilket ekonomiskt skadade jordbruket. På liknande sätt har Tegnell pekat på att alternativen till att gå i skolan kan vara sämre än att utsätta sig för en viss smittrisk, samtidigt som det inte är givet hur förlorad skoltid ska tas igen.

Frågan om vad en ökande arbetslöshet gör med folkhälsan är också en aspekt i 2020 års debatt. År 1986 blev dock oron för Cs-137 i mjölk så stor att konsumtionen minskade, vilket gjorde att mjölkproducenterna på eget bevåg sänkte gränsvärdena för ett upprätthålla förtroendet, vilket ytterligare underminerade SSI:s trovärdighet.

Skillnader i mediemiljö

Mediemiljön var helt annorlunda 1986 jämfört med idag. Man skulle kunna tro att det skulle vara enklare att handskas med två tv-kanaler och Sveriges Radio samt en dagstidning per hushåll än med dagens uppsjö av medie- och informationskanaler.

Men SSI hade stora problem att förklara läget på det sätt man önskade. All kommunikation skedde på mediernas villkor via den journalistiska bearbetningen, med allt vad det innebar av förenkling, dramatisering och en ambition att låta många olika åsikter komma till tals. Hur vanliga människor uppfattade riskerna var ett genomgående tema hela våren, och mediebilden visade på omfattande oro som inte alls tycktes påverkas av Bengtssons resonerande kring små risker och begränsade effekter.

Innehållet i inslagen gick från fakta första veckan till att veckorna fyra och fem bara handla om människors oro.

En analys jag gjorde av P1-programmet Kanalen, den tidens Studio Ett, visade att inslag med nyheter och debatt mellan kända aktörer dominerade de första tre veckorna. Vecka fyra efter olyckan bestod huvuddelen av programmet av reportage om hur bönder, kärnkraftsmotståndare och vanliga medborgare reagerat på strålningen och vecka fem bestod bara av sådana reportage. Innehållet i inslagen gick från fakta första veckan till att veckorna fyra och fem bara handla om människors oro.

Ett stående inslag både i Kanalen och nyhetsprogrammen var forskare med annan uppfattning än vad SSI fört fram, och eftersom det var svårt för lekmän att bedöma forskarnas referenser framstod SSI och Bengtsson endast som en auktoritet av flera. Coronakrisen har inte saknat experter, men ett intryck är att medierna, både nya och gamla, bemödar sig om att bedöma kompetens och relevans hos de experter de släpper fram, mer än vad som var fallet 1986.

En viktig skillnad mot idag var att myndigheterna 1986 saknade egna informationskanaler, förutom de broschyrer som så småningom distribuerades till hushållen. Men broschyrer är besvärliga som kommunikationsmedel eftersom de är genomredigerade alster där avsändaren vägt orden på guldvåg, vilket också märks och i sig sänker trovärdigheten. Broschyrer saknar också den aktualitet och närvaro som direktsända presskonferenser eller uppdaterade webbplatser har. Bengtsson själv framträdde bara i intervjuer och debattprogram där han saknade initiativet. Han fick ständigt handskas med motsägelsefulla fakta från mer eller mindre okända experter som medierna hittat, liksom med journalistikens egen intervjumetodik att missförstå för att avslöja motsägelser och dolda fakta.

Han drogs ofta in i en defensiv position där hans lugna resonerande inte kom till sin rätt.

Ställa till svars

Anders Tegnell som person liknar Gunnar Bengtsson med samma lugna, vetenskapligt präglade resonerande och borde ha en svårare situation, eftersom kritiska kommentarer inte bara förmedlas via massmedier utan via hela den digitala mediemiljön.

Men Tegnell lyckas dominera sina framträdanden genom att i högre grad styra innehållet. Han har en i mediesammanhang ovanlig stil, i och med att han till synes öppet prövar sina egna argument och erkänner den osäkerhet och de motsägelser som verkar finnas.

Inom journalistiken finns en naturlig strävan att ställa någon ansvarig till svars, att fråga myndigheten om de kan ”garantera” att ingen far illa. Varken politiker eller myndigheter kan i regel garantera sådant, allra minst som den svenska förvaltningsmodellen skickar runt ansvaret åt alla möjliga håll. Detta vet journalisterna, men det är alltid effektfullt att ställa frågan och få ett undvikande svar. Bengtsson hade svårt med just garantifrågan, Tegnell har handskats med den genom att hänvisa både till olika fakta och till andra instanser. Och han har – hittills – kommit undan med det.

De dagliga presskonferenserna kan vara en del av förklaringen där myndighetsrepresentanter har initiativet och kan agera friare än i en intervjusituation.

De dagliga presskonferenserna kan vara en del av förklaringen, där myndighetsrepresentanter har initiativet och kan agera friare än i en intervjusituation. Egna webbplatser gör att man utan filter kan nå ut, och så är den mediala konkurrensmiljön idag sådan att inget enskilt massmedium kan dominera på det sätt som SVT och radions P1 kunde 1986. Paradoxalt nog skulle en mångfald av medier och kommunikationskanaler kunna leda till att en myndighet, i varje fall i kristid, har lättare att få ut sina budskap än då massmedia domineras av ett fåtal kanaler, där ett litet antal redaktioner har ett oproportionerligt stort inflytande över vad som förmedlas.

Tillit som förklaring?

En allmän uppfattning är att svenskarna följer Folkhälsomyndighetens råd och rekommendationer och att Sverige, till skillnad mot andra länder, därför inte behöver hårdare tag i form av tvingande lagar och förordningar. Detta skulle, enligt de forskare som brukar uttala sig i ämnet, bero på den höga graden av tillit i det svenska samhället. Den höga graden av tillit har dock sina begränsningar som förklaring till att svenskarna, i varje fall än så länge, är följsamma och lojala.

Det hävdas sällan att tilliten skulle vara lägre i Norge eller Danmark än i Sverige, två länder som valt mer restriktiva åtgärder än Sverige gjort. År 1986 visade både medier och allmänhet stort misstroende mot de råd som kom från SSI och andra myndigheter. De utvärderingar som gjorts visar på en förtroendekris. Ingen av de som diskuterar den svenska tilliten brukar hävda att tilliten var mindre under 80-talet än idag.

Misstanke om maktmissbruk

I de många utvärderingar som gjorts efter Tjernobyl hävdas sällan att SSI hade fel i sak, det gick bara inte att begripa hur stora riskerna var och hur man skulle handskas med dem.

I en forskningsöversikt över mediernas roll vid kriser, utgiven 1993 av Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF), använder Roland Nordlund och Stig Arne Nohrstedt sociologen Jürgen Habermas modell om kommunikation som ett samspel mellan människor. Samspelet bygger på vissa underförstådda garantier eller utfästelser i tre olika världar som människor samtidigt lever i: den objektiva som gör anspråk på att vara sann (”det finns xx fall av konstaterade smittade”), den sociala som gör anspråk på riktighet i förhållande till givna sociala normer (”det är hemskt när människor dör ensamma”) och den subjektiva med anspråk på autenticitet (”jag tror inte på myndigheternas uppgifter”).

I Habermas modell ligger att de olika dimensionernas anspråk är öppna för prövning, att kommunikationen kan fortgå så länge den andre belägger sina utsagor och underbygger dem, det vill säga kommunikationen är beroende av ömsesidig förståelse mellan parterna. Habermas talar om en krisspiral som börjar med en misstanke om ”maktmissbruk”, det vill säga det uppfattas som att det finns fakta och slutsatser som av oklara skäl döljs. Det leder till ett snabbt ökande informationsbehov som inte tillfredsställs, eller tillfredsställs på alternativa sätt, och får till effekt att hotet uppfattas som större än det faktiskt är.

SSI fick snabbt förtroendeproblem.

För SSI och Gunnar Bengtsson var problemet att de, helt ärligt, uppgav att de förhöjda strålningsnivåerna i delar av landet på det hela taget var ofarliga, samtidigt som man rekommenderade att gravida inte skulle röra sig ute hur som helst. De förhöjda strålningsnivåerna i mjölk och andra livsmedel sades först inte vara farliga, därefter sattes relativt låga gränsvärden för konsumtion och mycket mjölk kasserades. När människors oro blev ett dominerande tema i medierna och Bengtsson tvingades handskas med den frågan i intervju efter intervju, sänktes de rekommenderade gränsvärdena, som det verkade för att visa att SSI tog människors oro på allvar. Detta uppfattades i stället som ett tecken på att riskerna var större än vad SSI först uppgett och det var inte uppenbart att de nya, lägre gränsvärdena var rätt de heller. SSI fick snabbt förtroendeproblem.

I mätningar några veckor efter olyckan trodde 40–50 procent av de tillfrågade i utsatta områden runt Gävle att SSI dolde problem (Nordicom 1990). Det kan jämföras med att 76 procent som har mycket eller ganska stort förtroende för Folkhälsomyndigheten (Novus 1 april).

SSI hade svårt att få förståelse för att råd och rekommendationer kan behöva ändras om kunskapsunderlaget ändras. Där har Folkhälsomyndigheten varit mer framgångsrik, och Tegnell med kollegor har redan från börjat lyft fram att man bygger sina slutsatser på det faktaunderlag som finns just nu. Om underlaget ändras, ändras också slutsatserna och rekommendationerna.

Trovärdighetsautenticitetsparadoxen

Som nämnts är människors riskbedömning delvis beroende av hur öppen kommunikationen verkar vara. Även normativa uppfattningar spelar in, i Tjernobyls fall blev naturligtvis uppfattningen om kärnkraften en viktig faktor för hur olika aktörer såg på hälsoriskerna. Det grundläggande problemet är dock avståndet mellan experter och lekmän som i sig innebär en krispotential.

Avsändaren antar att det innebär ett trovärdighetsproblem att erkänna att informationen är osäker och föränderlig, medan mottagaren snarare ser sådana erkännanden som tecken på autenticitet och därmed trovärdighet.

Planerad kommunikation, som den praktiseras inom politiken, myndighetsvärlden, näringslivet och PR-yrket i allmänhet, strävar efter konsistens och samstämmighet. Att olika delar av en och samma organisation säger olika saker bedöms som problematiskt och något som sänker trovärdigheten. Strävan blir att samordna budskapen och helst också skapa gemensamma talepunkter. Samordningen brukar märkas när intervjuade politiker eller företagsledare inte svarar på journalisternas frågor, utan oavsett fråga svarar på ett sätt som verkar repeterat. Politiska tal innehåller nästan bara sådana talepunkter. Forskningen har visat att detta kan ge rakt motsatt effekt än den avsedda, det vill säga skapa misstro istället för förtroende. Nordlund och Nohrstedt konstaterar i SPF-skriften från 1993 att:

”Orsaken är att mottagarna av informationen mer eller mindre intuitivt gör en bedömning av orsakerna till samstämmigheten. Om denna uppfattas ha åstadkommits genom informationsstyrning och mörkläggning blir samstämmigheten snarare en indikation på ökad än minskad risk.”

Avsändares och mottagares olika syn på samstämmighet kan, med ett imponerande långt ord, kallas ”trovärdighetsautenticitetsparadoxen”. Avsändaren antar att det innebär ett trovärdighetsproblem att erkänna att informationen är osäker och föränderlig, medan mottagaren snarare ser sådana erkännanden som tecken på autenticitet och därmed trovärdighet.

Det är i detta sammanhang som Folkhälsomyndighetens kommunikation via statsepidemiolog Anders Tegnell är intressant. Mer än en PR-konsult har i sociala medier uttryckt förvåning över hans oortodoxa sätt att kommunicera. Han är öppen med den osäkerhet han uppfattar och tvekar inte att ändra sig om han tycker att det finns skäl, samtidigt som han redovisar skälen. Frågor från journalister besvaras så utförligt som verkar praktiskt möjligt, även frågor som alldeles uppenbart är formulerade för att ”avslöja” inkonsistens och maktmissbruk. Siffrorna beskrivs som osäkra, andelen döda är beroende av hur många som varit sjuka, en siffra vi ännu inte har.

Myndigheten har inte tvekat att hålla fast även vid svårare distinktioner, som att äldre ska minimera antalet sociala kontakter men samtidigt gärna gå på promenader. Och så detta med att tvätta händerna och ”social distansering” som rent intuitivt kan verka vara banala åtgärder för att stoppa en global pandemi. Inte minst då de jämförs med andra länder där myndigheter sprejar gatorna med desinfektionsmedel och polisen håller reda på utegångsförbuden.

Det öppna beteendet är inte utan risk, vilket inte minst de första dagarnas uppmärksamhet kring viruset visade. I början av mars rådde avsevärd förvirring kring var smittspridningen skedde. Inte i Sverige, sade Tegnell och menade att de som blev sjuka hade smittats utomlands. Men distinktionen mellan att bli smittad på en plats och sjuk på en annan var svår att uppfatta, minst lika svår som Bengtssons resonemang om att olika livsmedel kunde ha olika gränsvärden beroende på hur mycket man förväntades äta av dem. Tegnells trovärdighet ökade inte då han under pågående presskonferens lyckades hosta i sina händer, något som häcklarna i sociala medier kastade sig över.

Jämförbara förlopp

Liksom SSI vid Tjernobylolyckan kommer Folkhälsomyndigheten med lugnande besked, samtidigt som restriktionerna tyder på att läget är allvarligt. Till det hör alla jämförelser med åtgärder som vidtas i andra länder. Dagens enkla tillgång till alla länders massmedier, alternativa medier och den ständiga floden av kommentarer via sociala medier gör det enkelt att misstro svenska myndigheter. Men med tanke just på skillnaderna mellan 1986 och 2020 så är förloppen i anmärkningsvärt hög grad jämförbara. Skillnaden är att myndigheterna idag lyckats bevara förtroendet medan SSI förlorade det. Det kan finnas ett antal skäl till det.

Tänkbara orsaker

• Tjernobylolyckan blev redan från början politisk och synen på riskerna styrdes av olika aktörers åsikter om kärnkraften, vilket försvårade SSI:s arbete. Synen på riskerna med coronaviruset verkar inte kopplad till någon tydlig åsiktsgrupp, vilket underlättar kommunikationen.
• Gunnar Bengtsson var helt hänvisad till hur ett fåtal redaktioner behandlade olyckan och effekterna. Mellan dessa fanns också starka samband genom kedjan DN, Morgonekot, Lunchekot, Dagens eko, Rapport och Aktuellt. Ett misslyckande på ett ställe följdes upp på nästa. Anders Tegnell har egna kanaler samt en kaotisk mediemiljö han kan agera genom. Fler medier verkar paradoxalt nog göra myndighetskommunikation enklare.
• Gunnar Bengtsson resonerade lugnt och sakligt, men höll inte ut när medierna krävde allt hårdare åtgärder. När SSI sänkte gränsvärdena uppfattades detta som att fakta hade dolts och riskerna underskattats – maktmissbruk enligt Habermas. Anders Tegnell och hans kollegor resonerar lika lugnt och sakligt men har inte gett efter för trycket. De har hållit fast vid vad de tycker är sakligt motiverat vilket över tid skapat trovärdighet.
• Gunnar Bengtssons resonemang kring de avvägningar man måste göra mellan risker och samhälleliga bieffekter tolkades främst som att han inte tog människor oro på allvar. Anders Tegnell har resonerat mer öppet kring tänkbara konsekvenser av olika åtgärder, ett sätt att resonera som är ovanligt i mediesammanhang och inte helt riskfritt, men som kan uppfattas som autentiskt och trovärdigt, det som kallas trovärdighetsautenticitetsparadoxen.
• Tegnell och Folkhälsomyndigheten har också lyckats överleva mediernas naturliga ambition att ställa någon ansvarig till svars. De har lyckats bättre än andra myndigheter att både ta ansvar för sin del och hänvisa till andra delar av den svenska förvaltningsapparaten. Det är ovanligt och kräver stort tålamod, eftersom det gäller att inte verka skylla ifrån sig eller bli öppet irriterad på journalister som inte låtsas förstå hur landet styrs.

Folkhälsomyndigheten med flera har än så länge lyckats hantera coronakrisen bättre än SSI med flera gjorde 1986. Förklaringar som svenskens stora tillit till myndigheter håller inte, eftersom den grundläggande tilliten troligen inte var mindre 1986. Kanske är svaret inte mer komplicerat än att det är slumpen som avgör om det blir bra eller går åt skogen. Framtida utvärderingar får avgöra och det är nu man kommer att sakna en institution som Styrelsen för psykologiskt försvar.

När en kris slutar vara en kris

En sammanställning av antalet inslag i Ekots tre huvudsändningar, Kanalen och Rapport visar att antalet var som högst den första veckan efter olyckan, den vecka som dominerades av vad som egentligen hänt. De följande veckorna dominerar effekterna av olyckan med all den oro som motiverar alltmer restriktiva åtgärder för att folk inte ska utsättas för strålning.

Men krisen kan anses vara över efter två månader. Inte för att problemen försvunnit, utan för att strålningsnivån inte ökade och det inte längre verkade finnas okända faktorer vilket gör att olyckan slutade vara en nyhet. Gunnar Bengtsson hade sagt det som fanns att säga från SSI. Problemet fanns kvar, men inte nyheten och därmed inte heller bilden av en kris.

Men om Tjernobylkrisen kan vara ett rättesnöre så slutar krisen då det okända blivit känt och antalet smittade inte längre ökar.

Korna släpptes ut på bete i juli och andra saker trängde sig på. Palmeutredningen var högaktuell och landade så småningom i ”kurdspåret” och ett omdebatterat haveri. Till saken hör också att Tjernobylolyckans effekter var geografiskt begränsade. Utanför östblocket drabbades Sverige oproportionerligt hårt, så normalläget inträdde snabbare i omvärlden och utlandsnyheter trängde sig på. Coronakrisen är global och växer fortfarande, så normalläget kan ta längre tid. Men om Tjernobylkrisen kan vara ett rättesnöre så slutar krisen då det okända blivit känt och antalet smittade inte längre ökar. Det kan ske på nästan vilken nivå som helst, det primära är att saker och ting inte längre rör på sig i okända riktningar. Det som kittlar och oroar är borta, i stället inträder ett normalläge där medierna och diskussionerna fylls av annat medan viruset finns kvar.

Effekterna av Tjernobylolyckan finns kvar, 35 år senare, men på en låg och jämn nivå som betraktas som en del av normalläget. Varje år vid renslakt kasseras kroppar som har halter över 1 500 Bq/kg, men någon nyhet blir det inte. Coronaviruset går troligen samma väg och vi kommer varje influensasäsong att påminnas om att det finns.