13 euroländer är för euro/coronaobligationer, medan Nederländerna, Österrike och Finland säger nej.
Kritik har framförts och frågan ställts varför vissa länders ekonomi tycks klara coronakrisen och andra inte.
Professor Lars Calmfors var under finanskrisen kritisk till euroobligationer, men är nu öppen för ”coronaobligationer”.
Gemensamma lån innebär ökad risk och högre räntor men även att euron skulle blir en attraktivare valuta globalt, säger professor Harry Flam.
De 13 länderna kan starta fördjupat/tillfälligt samarbete om coronaobligationer. Sådana beslut brukar i EU bli permanenta.
Samordnar euroländerna sig på det finanspolitiska området växer avståndet till de EU-länder som står utanför den gemensamma valutan.
För medan restauranger och butiker fortfarande är öppna i Sverige, har gatorna varit tomma och all näringsverksamhet förutom mataffärer och apotek igenbommad i flera veckor på kontinenten. Stora delar av ekonomin har bokstavligt talat gått från hundra till noll.
Dammar av gammalt förslag
Den plötsliga lågkonjunkturen har lett till att ett gammalt förslag om euroobligationer nu dammas av.
Euroobligationer innebär att de 19 länderna som delar valutan euro har möjlighet att låna pengar, genom att sälja gemensamma obligationer. Den genomsnittliga statsskulden för euroländerna är omkring 90 procent av BNP, så räntorna på dessa lån blir lägre än om Italien eller Grekland, med en statsskuld på nästan 140 respektive knappt 180 procent, tar lån på egen hand.1
I praktiken går alltså tyska skattebetalare i borgen för den italienska statens lån.
Men det innebär att risken också tas gemensamt. I praktiken går alltså tyska skattebetalare i borgen för den italienska statens lån – någonting som länge ansetts vara politiskt omöjligt.
I dagsläget förespråkar dock hela 13 euroländer, med Frankrike, Italien och Spanien i täten, gemensamma euroobligationer – eller coronaobligationer, som de kommit att kallas.
Bara tre euroländer säger tvärt nej: Nederländerna, Österrike och Finland. Den tyska regeringen tillhör också nejsägargruppen, men uttrycker sig mindre kategoriskt. Regeringen i Berlin vill att man i första hand använder den gemensamma krisfonden ESM (den europeiska stabilitetsmekanismen2), som skapades i samband med eurokrisen för några år sedan.
Laddat ögonblick
Spänningen i eurogruppen fångades under ett möte mellan finansministrarna i slutet av mars. Nederländernas finansminister Wopke Hoekstra bad då EU-kommissionen att göra en analys om varför vissa länder verkade klara av de ekonomiska påfrestningarna av coronapandemin, och andra inte. Han antydde därmed att Italien och Spanien hade sig själva att skylla.
Portugals premiärminister, den vanligtvis lågmälde och diplomatiske António Costa, kallade Hoekstras inlägg ”motbjudande”, ”lågt” och ”ett hot mot EU:s framtid”.
Efter massiv kritik mot Hoekstra i Europa och till och med på hemmaplan i Nederländerna – dagstidningen De Volkskrant skrev att han ”visat långfingret åt syd” – bad finansministern om ursäkt. Han sade att Nederländerna visst ville hjälpa, men att man inte uttryckt detta ”empatiskt nog”.
Med coronautbrottet har balansen skiftat till fördel syd.
Den politiska konflikten är en déjà vu från eurokrisen för några år sedan; å ena sidan Sydeuropa, som kräver europeisk solidaritet även i plånboken, å andra sidan Nordeuropa, som säger nej. Men med coronautbrottet har balansen skiftat till fördel syd.
Belgiens finansminister Alexander De Croo säger till journalistnätverket Investigate Europe att dagens läge inte går att jämföra med eurokrisen. På den tiden fastnade diskussionerna om euroobligationer i frågan om ”moral hazard”, alltså att lägre låneräntor och delad risk skulle ge euroländernas regeringar mindre incitament att faktiskt sköta sina statsfinanser.
Men det som händer just nu beror inte på att regeringarna har misskött sina finanser eller fattat dåliga politiska beslut, säger De Croo. En annan stor skillnad är vilka länder som drabbats av viruset. Italien är den tredje största ekonomin (i EU och eurosamarbetet) och Spanien den fjärde.
Yttre chock drabbar euroländerna
Om euroländerna skulle ha klarat en grekisk kraschlandning och euroutträde, så skulle en statskonkurs i Italien, med sex gånger så stor befolkning och ekonomi som Grekland, kunna innebära dödsstöten för eurosamarbetet.
Lars Calmfors är professor emeritus i internationell ekonomi vid Stockholms universitet och forskare på Institutet för näringslivsforskning. Han ledde för 25 år sedan den statliga utredningen om svenskt deltagande i valutaunionen. Under finanskrisen var han kritisk till euroobligationer, men är nu öppen för ”coronaobligationer”.
Calmfors säger att man måste väga risken för ”moral hazard” mot de dramatiska konsekvenserna av den yttre chock som just nu drabbar euroländerna. För honom, liksom många andra, skiftar vikterna i vågskålen, säger han.
Precis som under finanskrisen inser man gradvis hur allvarligt det är.
Det är inte omöjligt att diskussionerna mynnar ut i gemensam upplåning i takt med att krisen förvärras, menar professorn.
– Precis som under finanskrisen inser man gradvis hur allvarligt det är. I Italien är det just nu fokus på smittspridning. Men när produktions- och arbetslöshetssiffror kommer in, och man ser hur mycket skatteintäkterna minskar, då kommer det att sjunka in vilka offentligfinansiella behov som finns, säger Calmfors.
Det går inte att sia om Italiens kommande lånebehov och huruvida landet skulle klara av att finansiera sig på egen hand. I EU:s verktygslåda finns krisfonden ESM som kan ge nödlån – med en lånekapacitet på 500 miljarder euro. Men många bedömare tror att lånebehoven kommer att bli större än så.
Skulle ekonomin förbli nedstängd i tre månader räknar forskningsinstitutet Ifo i München att Tysklands bruttonationalprodukt (BNP) i värsta fall kan krymper med så mycket som 20 procent3. Situationen i andra EU-länder kommer knappast vara bättre.
Gemensam finanspolitik
Gemensamma lån innebär alltså ökad risk och högre räntor för välskötta euro-ekonomier, men det finns fler aspekter. En marknad för euroobligationer är mer likvid än marknaden för varje eurolands egna statsobligationer, säger Harry Flam, också han professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet.
– Euron skulle helt enkelt bli en attraktivare valuta globalt.
Även de idag skeptiska euroländerna skulle tjäna på likviditetseffekten.
Men i slutändan lär det inte bli den ekonomiska avvägningen som avgör om man skapar coronaobligationer eller inte, utan den politiska, menar Harry Flam. Alltså vad de tyska, nederländska, österrikiska och finländska väljarna tycker.
Frågan är sprängstoff eftersom de politiska implikationerna för Europasamarbetet är enorma.
– För att komma till rätta med ”moral hazard”-problemet kommer vissa länder, till exempel Tyskland, att kräva kontroll över finanspolitiken i de länder som lånar. I slutändan blir det då en fråga om en överstatlig eller federal finanspolitik, säger Harry Flam.
Om euroländernas regeringar samordnar sig på det finanspolitiska området, kommer avståndet att växa avsevärt mellan euroländerna och de EU-länder som står utanför den gemensamma valutan, som Sverige.
EU:s krislösningar blir ofta permanenta.
Vissa ekonomer har föreslagit euroobligationer som garanteras av alla EU-länder, alltså även Sverige. Men den aktuella diskussionen om coronaobligationer gäller bara euroländerna. Tanken är också att det ska vara ett tillfälligt system.
Samtidigt visar historien att EU:s krislösningar ofta blir permanenta. Räddningsfonden ESM är ett exempel på det.
– För varje gång man gör något tillfälligt, blir motståndet eller argumenten mot att ha en permanent lösning svagare, säger ekonomiprofessorn Harry Flam.
Några länder går före?
EU:s finansministrar fick efter det spända toppmötet i förra månaden i uppdrag att lägga fram ett enande förslag, till dagens videomöte, den 7 april.
Det är alltså 13 euroländer som idag förespråkar coronaobligationer. Egentligen räcker det för att de här länderna, enligt unionens fördrag och regelböcker, går vidare på egen hand genom ett så kallat fördjupat samarbete.
Så har flera av EU:s flaggskeppssamarbeten startat, exempelvis passunionen Schengen och den gemensamma åklagarmyndigheten. Ofta väljer EU-länder, som först är skeptiska, att ansluta så småningom.
Men hittills är inte ett fördjupat samarbete ett alternativ, uppger två olika finansministrar som förespråkar euroobligationer. Det skulle vara alltför splittrande.
Så finns coronaobligationer fortfarande på bordet på dagens möte? Ja, svarar Mário Centeno, ordförande för eurogruppen, till Investigate Europe. Inga förslag tas från bordet. Den här hälsokrisen får inte förvandlas till en djup och utdragen finanskris, säger han.