Själv har jag inte en aning utan pendlar som sagt mellan extremerna. Därför tänkte jag använda denna söndagskrönika åt ett slags terapiexperiment inspirerat av filmen Sliding doors som innehåller två alternativa versioner av samma period i en persons liv. Gwyneth Paltrow spelar en kvinna som i det ena scenariot precis missar tunnelbanan och därmed aldrig upptäcker att hennes man är otrogen. Därefter lever hon olycklig tillsammans med sin falske man i alla sina dagar. I det andra scenariot hinner
Parallellen haltar möjligen något eftersom det inte finns ett motsvarande ögonblick med ett till synes obetydligt vägskäl som ger helt olika utfall i fråga om coronasmittan. Eller jo, det gör det säkert. Men sannolikt inträffade det ögonblicket på marknaden för fisk och vilda, exotiska djur i Wuhan. Icke desto mindre vore det ett intressant experiment att låta mig själv som 80-åring återberätta historien om coronakrisen för ett av de barnbarn som jag förhoppningsvis har då. Så här kommer det:
Scenario ett – startskottet på resan utför
– Bestefar. Faren og moren min vokste begge opp i Sverige. Hvordan endte vi opp i Norge? Hvorfor bor vi egentlig her nå?
Jag tar mig mödosamt upp från fåtöljen och lägger in ännu ett vedträ i den falnande brasan.
– Oj, det är en lång historia min vän. Men vi har ju gott om tid så jag kan berätta.
På våren 2020 firade jag min 50-årsdag. Farmor hade ordnat en stor överraskningsfest för mig i den ganska trånga lägenhet som vi bodde i då. Det var en fantastisk kväll, det hölls tal och dracks champagne. Alla mina närmaste släktingar och vänner var där. Men kanske borde farmor inte ens ha ordnat den där festen. För några månader tidigare hade ett nytt dödligt och väldigt smittsamt virus upptäckts i Kina. Och ungefär samtidigt som vi höll festen hade nyheterna om hur fall hade börjat upptäckas i Europa att nå Sverige. Och det hade även smittan gjort, visade det sig. Dagen efter min födelsedag, den 11 mars, tillkännagavs det första svenska dödsfallet i covid-19. Ja du har förstås hört talas om coronaviruset många gånger. För det var ju så allt började. Den svenska sjukvården, ja det svenska samhället som helhet, var inte alls förberett för något sådant. Dessutom valde myndigheterna till en början att konsekvent spela ned hotet från viruset vilket gjorde att det kunde sprida sig väldigt snabbt på kort tid. Detta gjorde att väldigt många behövde sjukhusvård på samma gång vilket i sin tur gjorde att vården så småningom kollapsade. Till sist fick de stackars intensivvårdsläkarna flera gånger varje dag välja vilka människor de skulle försöka rädda och vilka som skulle lämnas att dö. Och du måste förstå att det här var i de flesta fall inga döende 95-åringar! Det handlade om människor som i många gånger hade haft 10 kanske 20 friska år kvar i livet. Det här gjorde att den tillit mellan medborgare och myndigheter som gjort Sverige så framgångsrikt krackelerade. Politiken, som tidigare präglats av samförstånd och samtal, urartade snabbt. Debattklimatet blev vulgärt, hårt och våldsamt. Och inte nog med det. De åtgärder som sent omsider sattes in för att en gång för alla stoppa smittspridningen kvävde det framgångsrika svenska näringslivet för lång tid framåt. I början var en femtedel av befolkningen – två miljoner människor – arbetslösa. Och under lång tid bet sig arbetslösheten fast på tvåsiffriga tal. I kölvattnet ökade brottsligheten snabbt och den vård och välfärd som redan var ganska ansträngd innan virusutbrottet mer eller mindre totalkollapsade. Några år senare var det varje familj, ja varje individ för sig själv. Solidariteten mellan människor eroderade. Sommaren 2023 hade farmor och jag haft tre inbrott i huset inom loppet ett halvår. Den sista gången skedde det trots att vi var hemma. Tjuvarna brydde sig inte om det utan pekade bara på oss med sina vapen och tvingade oss att se på när de tömde huset på allt av värde. Det blev droppen för oss och vi bestämde oss för att flytta hit. Här i Norge lyckades politikerna på ett helt annat sätt hålla takten nere i smittspridningen och kunde därför starta om samhället väldigt snabbt när det hela blåst över. Det är sorgligt att behöva lämna sitt hemland. Men vi kände inte att vi hade något val.
Tonåringen tittar på mig med en blandning av vemod och förskräckelse. Det är tydligt att han inte riktigt förstått alla detaljer. Jag inser att jag uttryckt mig ganska krångligt för att tala med en 14-åring som dessutom inte helt förstår min svenska.
– Allt började med viruset. Men det som knäckte Sverige var inte i första hand det. Utan allt som kom sen. Förstår du?
Han nickar långsamt och stirrar tankfullt in i brasan som har flammat upp igen.
Men det där är ju bara mitt mardrömsscenario. Så låt oss för min (och kanske även för din) mentala hälsas skull utforska ett annat istället.
Scenario 2 – överreaktionen, en pinsam parentes
– Farfar!
Tonåringens vädjande målbrottsröst får mig att motvilligt lyfta blicken från läsningen av DN:s helgbilaga. Min favoritstund på hela veckan.
– Vad är det min vän?
– Vi har fått en skoluppgift i historian. Vi ska skriva en uppsats på temat: “När ledarskapet sviktar”. Det känns så luddigt. Kan inte du berätta något för mig som du har upplevt. Så kanske jag får lite inspiration?
– Jo, det kan jag väl… När jag hör rubriken som din lärare har satt kommer jag direkt att tänka på en mycket märklig händelse, eller snarare en period, som inträffade ungefär samtidigt som jag fyllde 50 år. Du har nog knappast hört talas om det och kanske inte din lärare heller. För lika snabbt som det dök upp, lika snabbt föll det i glömska igen. Som ett pinsamt minne som ingen sedan ville bli påmind om.
Det var som sagt precis när jag fyllde 50 år, våren 2020. Ett nytt virus hade upptäckts i Kina och ganska snabbt började det dyka upp fall i Europa och även här i Sverige. Till en början var det väldigt oklart exakt hur farligt det här viruset var. Eftersom så många blev sjuka samtidigt översvämmades sjukvården över hela Europa av människor med ganska allvarliga influensaliknande symtom. Flera dog också av det här nya viruset. Politiker och myndigheter gjorde snabbt till sin främsta målsättning att stoppa smittspridningen, kosta vad det kosta ville. Människor uppmanades – i vissa länder tvingades de rent av med hot om böter – att stanna hemma, landgränser stängdes, restauranger, nattklubbar och biografer (som fortfarande fanns på den tiden) stod folktomma. Turismen och affärsresorna upphörde nästan över en natt. Flygbolag och resebyråer stod med tomma plan och tomma hotell. Här i Sverige var man visserligen lite mer försiktig med restriktiva åtgärder men det hjälptes inte – åtminstone inte till en början – eftersom vi, då som nu, var så beroende av omvärlden. Mängder av företag gick i konkurs, arbetslösheten steg rekordsnabbt och börserna var i fritt fall.
Men när sommaren kom, och man började få en bättre bild av hur farligt viruset var, stod det klart att ledare över hela världen hade överreagerat rejält. Det visade sig nämligen att väldigt många hade smittats av viruset utan att få nästan några symtom alls vilket gjorde att de från början ganska höga uppskattningarna av dödligheten i själva verket låg rätt nära siffrorna för en vanlig influensa. Framåt sensommaren nyktrade världen till nästan lika plötsligt som paniken hade utbrutit. Genom de största ekonomiska stimulanspaket som världen dittills hade skådat kickstartades ekonomin och på rekordtid hämtade sig företag och samhällen. Och ett år senare var det som att världen hade vaknat upp ur en ond dröm. Tack vare att svenska politiker och myndigheter höll sig kallare än de flesta andra hade det svenska näringslivet ett stort försprång när hjulen började snurra igen och efterfrågan ökade. Man kan faktiskt säga att det i viss mån la grunden till den långa framgångsperiod vi hade där under hela 2020-talet och som vi fortfarande drar nytta av.
Jag märker att jag faktiskt lyckats fånga tonåringens uppmärksamhet i flera minuter, något som inte tillhör vanligheterna.
– Så vad lärde sig världens ledare av den där händelsen?
– Jag tror att de framför allt lärde sig två saker: För det första att det är bra att vara förberedd på det oväntade. Många länder, inte minst Sverige, var väldigt oförberedda på en global pandemi vilket i sig bidrog till paniken.
– Det andra de lärde sig var nog att navigera bättre i informationsåldern som man hade börjat prata om då. Detta hände bara 30 år efter att internet hade börjat användas och kanske 20 år efter att det blev ett självklart verktyg för myndigheter och politiker. Och ledarskapet hade ännu inte förstått hur snabbt allt går i ett samhälle där information och pengar kan flyttas på tusendelen av en sekund. Men det lärde de sig då. Att vara förberedd och ha lite is i magen.