I många europeiska städer syns i stenläggningen så kallade Stolpersteine, eller snubbelstenar. Men att överföra detta konstprojekt till Sverige – en idé som drivs bland annat av den statliga myndigheten Forum för levande historia – riskerar att bli en kontraproduktiv pastisch, skriver Danny Kohn.
I många städer i Europa syns i stenläggningen så kallade Stolpersteine. Ordet översätts ofta till svenska som snubbelstenar. De är lagda framför hus där människor bodde som dog i Förintelsen. I Hamburg finns en snubbelsten till minne av min farmor Helene Kohn, som 1941 deporterades till Riga, där hon mördades. Båda mina föräldrar var överlevande från Förintelsen. Projektet bakom dessa stenar drivs av konstnären Gunter Demnig och enligt projektets webbsida kan den som vill för 120 euro betala för tillverkning och nedläggning av en minnessten. Nu vill man överföra detta konstprojekt också till Sverige. Huvudaktör är den statliga myndigheten Forum för levande historia. Men det hela tycks mig dessvärre ogenomtänkt och jag vill hävda att det motver
Stolperstein översätts alltså enklast till ”snubbelsten”, men ordet medger också andra tolkningar. Åskådaren har som bekant lika mycket rätt att tolka ett konstverk som konstnären. Ett gammalt tyskt talesätt lyder att när man snubblar, gör man det över en död jude. Det talesättet saknar helt relevans i svenskt sammanhang. Däremot ger begreppet ”att snubbla” också andra associationer, mer relevanta i Sverige. I judiska och kristna sammanhang är fall ett ord som dels används när man snubblar, dels när man andligen faller. Det grekiska skandalon samt den latinska formen scandalum, är ursprunget till svenskans skandal. Att bli skandaliserad kan man förstå såsom att bli fångad eller snärjd. Det är för att undvika konflikter som vi undviker att försätta någon i en sådan situation. Vi vaktar vår tunga, som det heter. Vi finner också fenomenet beskrivet som ”stötesten”.
”Dels påminner snubbelstenen om den skandal det var att bortföra och mörda en oskyldig, dels skandaliseras den som trampar på den dödes minnessten, trots att hon inte har med händelsen att göra.”
Trots att konstnären förnekar att konstverket avser att skandalisera någon, att det skulle vara ett politiskt projekt, och i stället menar att minnesstenarna bara ska påminna oss om den bortförde döde, verkar dessa minnesstenar trots allt också vittna om skandal. Som jag ser det är det fråga om två skandaler. Dels påminner snubbelstenen om den skandal det var att bortföra och mörda en oskyldig, dels skandaliseras den som trampar på den dödes minnessten, trots att hon inte har med händelsen att göra. Tankarna går till att trampa på en gravsten. Snubbelstenen får således den trampandes liv att stanna upp, den gör intrång i någons vardag, någons privatliv.
Kan minnet förhindra våld?
Det är viktigt att minnas Förintelsen. Min far Bertold Kohn höll som så många andra överlevande föredrag i skolor och kyrkor om sina upplevelser. Han ordnade också en stor utställning om antisemitism, som visades av Riksutställningar över hela landet. Men ibland måste vi stanna upp och fråga oss varför det är viktigt att vi minns. Det vanliga svaret på den frågan brukar vara: Därför att det inte får hända igen. Frågan blir då om minnet förmår förhindra denna typ av våld. Vi måste därför verkligen förstå vad det är som orsakar det förföljande våldet, inte bara gissa och chansa.
”Om en syndabock, en oskyldig i utgruppen, vars skuld det dock finns inre enighet om, jagas bort eller dödas, blir effekten att ingruppens oenigheter och konflikter dämpas.”
Informationen om Förintelsen, minnesmärken och minnesdagar blir allt fler, men verkar inte kunna förhindra förföljelse. Är det då verkligen rätt metod, när vi ser att patienten inte tillfrisknar, att ständigt öka dosen av samma medicin?
Den franske historikern och filosofen René Girard (1923-2015) ägnade en stor del av sitt liv åt att försöka förstå systematiken i hur människor i grupp löser interna konflikter. Han visade att det finns generella allmänmänskliga mönster för detta. Girard menade bland annat att människor generellt inte har någon större svårighet att tolerera främmande, utan att de största toleransproblemen finns mellan individer i samma grupp, ingruppen. Misshandel, våldtäkt och mord sker avsevärt oftare inom familjen och i den nära bekantskapskretsen och mycket mer sällan där offret är okänt för förövaren. Ingenting kan göra en så heligt förbannad som när ens släkt, föräldrar, syskon, vänner, partner eller arbetskamrater beter sig illa mot en. Varifrån kommer annars alla svärmorshistorier? De andra, de på längre socialt avstånd, känner jag ju inte och har därför sällan något otalt med. Om de klär och beter sig annorlunda ser jag skillnaden, men har oftast inget skäl att bry mig.
Men vi ser ju att förföljelse också uppstår mot avvikarna, de i utgruppen? Jo, människan har kommit på att man kan offra någon i den främmande gruppen, för att avleda den egna gruppens fokus från stridigheter som skulle kunna leda till att den splittras. Om en syndabock, en oskyldig i utgruppen, vars skuld det dock finns inre enighet om, jagas bort eller dödas, blir effekten att ingruppens oenigheter och konflikter dämpas.
När minnet bleknar
Ett mellanläge som är tänkt att fördröja splittrandet, är minnet av tidigare urspårningar. Vi vill minnas det hemska vi människor har gjort, det lidande vi åsamkat varandra, de skador vi ställt till på djur och natur liksom den sorg som dessa urladdningar orsakat. I efterhand förstår vi ju att stridigheterna och konflikterna var helt meningslösa. Vi försöker hålla sådana hemska minnen vid liv i hopp om att de ska skydda oss mot framtida upprepningar.
Förintelsen spelar här sin givna roll bland nutidens minnen. Men hur många och stora minnesmonument man än bygger och hur omfattande ceremonier man än håller, tycks minnena av det hemska alltid blekna i förhållande till nutidens problem. Jag hävdar att det kan bero på att vi minns fel saker. Historien upprepar sig aldrig. Visst kan vi lära av historien, men då kan en lärdom vara att gårdagens problemlösning inte är dagens. Minnet av gårdagens problem kan skymma dagens lösningar.
Vid Wienkongressen år 1815 var man övertygad om att man med de nya gränsdragningarna skapat förutsättningen för en evig fred, men just dessa gränsdragningarna var irritationsmoment som bidrog till första världskriget 99 år senare. Vid freden i Versailles år 1918 var man övertygad om att de hårda villkoren för Tyskland skulle hålla landet i schack i fortsättningen, men just detta var en direkt orsak till Hitlers maktövertagande och andra världskrigets utbrott. När vi sedan andra världskriget odlar en minneskultur för att nazismen inte ska sticka upp sitt fula tryne igen, kan vi lätt missa att framtidens källa till våld inte alls stavas nazism, att helt andra orsaker kan skapa framtidens konflikter.
Judarna – de ständigt främmande
Judars religion och levnadssätt, deras glädjeämnen liksom deras död och bittra erfarenheter fångar ständigt omvärldens intresse. Många söker ständigt, medvetet eller omedvetet, efter möjligheter att utnyttja judar för den egna sakens syften, antingen som negativ eller positiv förebild. De som har studerat systematisk fientlighet mot judar vet att judar sedan tusentals år har fungerat som en användbar utgrupp. Dels har juden använts som någon att skylla ingruppens interna problem på. Dels har judars olyckor, som beror på ingruppers förföljelser, använts för att skrämma den egna gruppens medlemmar till lydnad: ”Se vad som händer om också ni beter er som judarna.”
Detta har gällt levande judar. Med döda judar har saken till nyligen varit något annorlunda. Levande judar har fått stå till svars och utstå förföljelse för vad sedan länge döda judar anklagats för. Mest kända är förstås anklagelserna om mord på Jesus. Kraften för att manipulera ingruppen till inre enighet och lydnad har fortfarande varit riktad mot levande judar, som gjorts till syndabockar genom att påklistras en skuld för vad döda judar en gång påstås ha gjort.
”Förintelsens och Kristallnattens minne handlar allt mer om att försöka hindra att historien upprepas. Men metoden haltar, därför att Förintelsen var en så unik händelse att det är svårt att dra några allmängiltiga slutsatser av den.”
Detta har ändrats de senaste decennierna. Nu spelar i stället döda judar en allt större roll. De är inte längre avskräckande exempel, utan i stället goda förebilder. Massmorden på judar, där offren själva förstås inte har någon talan, visas numera på monument efter monument. Vi påminns också om dem vid tidsbundna rituella minnesceremonier. Samtidigt som döda judars öde ska minneshållas som ett varnande exempel, som en politisk manifestation, kan de också användas i vår tids politiska strider. Ta exempelvis minnesdagarna för Kristallnatten och för Förintelsen. Båda dagarna handlar historiskt om åminnelse av förföljda och döda judar men används ofta även för annat. Ung vänster annonserade redan år 2002 en demonstration ”mot rasism” på Kristallnatten, med paroller som:
”Inga fler kristallnätter”, ”Nej till krig – för fred och rättvisa”, ”För en generösare flyktingpolitik – nej till fästning Europa”, ”Mot diskriminering, rasism, antisemitism och antirasism – stoppa de rasistiska partierna.”
Den 27 januari i år arrangerade Uppsala kommun en manifestation för att uppmärksamma den internationella minnesdagen för Förintelsens offer:
”Det är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och en dag för dem som vill uttrycka sitt stöd för alla människors lika värde och som vill manifestera sitt engagemang mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism, antisemitism och antiziganism.”
Man använder alltså döda judar för att försöka skapa sammanhållning genom att skrämma de egna till avhållsamhet från våld mot nästan. Den utvecklingen ser vi också internationellt. Förintelsens och Kristallnattens minne handlar allt mer om att försöka hindra att historien upprepas. Men metoden haltar, därför att Förintelsen var en så unik händelse att det är svårt att dra några allmängiltiga slutsatser av den.
En sak att tänka på när vi talar om Förintelsens och dess minne är att vi ofta tänker i termer av förövarna och offren, båda grupperna alltså objektifierade av oss. Vi själva ser oss i detta sammanhang i stället som distanserade observatörer, uttolkare och förklarare av det som hände. En gängse förklaring är att Förintelsen och allt annat mördande, med undantag för krigets offer, skedde på grund av nazistisk ideologi. En kanske mer avgörande fråga är den som aldrig jag har sett någon ställa i svensk debatt: Är detta en sannolik förklaring och om det inte är det, vad är konsekvensen av att vi institutionaliserar minnet om fel orsak?
Nya perspektiv på Förintelsen
Ny forskning både inom historia och antropologi gör sannolikt att Förintelsen inte handlade om brist på tolerans och inkludering, utan i stället var ett utslag av konkurrens. Timothy Snyder, professor i historia vid Yale, visar i sina böcker om massmord och folkmord före och under andra världskriget att Hitler trodde sig ha kommit på judarnas överlevnadsstrategi. Antagandet var det på den tiden vanliga, att varje folk hade anknytning till en viss plats, att blod och jord hörde samman. Det slog honom att judarna kunde försörja sig, och dessutom lyckosamt, utan egna landområden. Han föreställde sig därför att de lärt sig utnyttja andra folk, och särskilt andra folks ledare, för att berika sig. Idén att utnyttja andra folk var en strategi som han gillade och själv ville använda sig av. Han ville utnyttja slaverna som slavarbetare för germansk överlevnad. Judarna är Hitlers modell som han vill konkurrera ut. Men han kan inte vara säker på att de inte kommer att överlista honom. Därför måste de bortföras eller utrotas.
Eftersom han trodde att judarna på detta indirekta sätt styrde både Sovjet och USA inleddes Förintelsen i samband med anfallet på Sovjet år 1941. När USA gick med i kriget år 1942 på de allierades sida inleddes i logik med detta Förintelsen över hela det tyskockuperade området. Hitler var alltså lika mycket hatisk som han var imponerad av judarna och såg dem som en idol, en konkurrent som måste nedkämpas så att han skulle bli den enda kvarvarande idolen.
”Rwanda är ett av de mest uppenbara exemplen på ?lättheten med vilken ett helt folk kunde förnedras, dehumaniseras och förintas?. ”
En svensk som mer än andra har uppmärksammat och skrivit om försvagning av Förintelsens minne, oavsett alla resor till Förintelseläger och alla resta monument, är författaren Ola Larsmo, f.d. ordförande i Svenska PEN. I Dagens Nyheter skriver han hösten 2015 en utmärkt artikel, ”När minnet av Förintelsen börjar blekna”. Där citerar han bland andra Tony Judt, som i en artikel i New York Review of Books ”fruktar att den fundamentala chock som utgått från händelser som öppnandet av Auschwitz eller upptäckten av massgravar som de i Katyn eller Babi Jar, förlorat sin verkan”:
”Förintelsen kan ha börjat förlora sin universella betydelse. Vi får hoppas att så inte är fallet och vi måste finna ett sätt att bevara kärnan av den insikt som Shoah kan förmedla till oss: lättheten med vilken ett helt folk kunde förnedras, dehumaniseras och förintas ? Kanhända är våra museer, minnesmärken och skolresor idag inte längre ett tecken på att vi är redo att minnas, utan en fingervisning om att vi gjort vår läxa och nu är redo att släppa det där, börja glömma och lämna stenarna att minnas åt oss.”
Men vi måste konstatera att Förintelsen aldrig haft en universellt skyddande effekt. Rwanda är ett av de mest uppenbara exemplen på ”lättheten med vilken ett helt folk kunde förnedras, dehumaniseras och förintas”. Att man önsketänkt om den universella effekten är däremot ett av de tidigaste tecknen på försvagningen av minnets skyddande funktion. Man visste att minnet med tiden skulle tappa kraft. Därför började man bygga museer och minnesmärken, hålla ceremonier och arrangera skolreseverksamhet till Förintelselägren.
Larsmo konstaterar också själv:
”Detta slags banalitet blir åter påträngande i takt med att de minnesmärken som skapats för att minna oss om vad som gjorde folkmorden möjligt långsamt sjunker till sevärdheter bland andra. Konstverken har inte förändrats. Men om mentaliteten hos stora befolkningsgrupper i Europa förskjuts så att den insikt monumenten skulle permanenta förlorar sin laddning hjälper det inte hur stora eller hur sublimt iscensatta de än är. Om vi glömmer vad vardagsföraktet för de Andra kan leda till. Om de mördade inte längre är vårt problem.”
”Men om vi verkligen vill att minnet ska få effekt för att förhindra framtida våld bör inte minneskulturen innehålla anklagelser riktade mot oskyldiga människor i vår samtid.”
I en artikel i år skriver Larsmo om snubbelstenar. Utifrån den skulle man, givet hans tidigare konstaterande om minnets avtagande effekt, något tillspetsat kunna sammanfatta hans tes så här: Minnesmärken och minnesdagar har kanske inte någon långtidseffekt. Låt oss därför utöka antalet minnesmärken så att vi minns bättre. Här representeras enligt min mening de tankegångar som gör att det svenska snubbelstensprojektet tar fart.
Positiva förebilder
Självfallet är det viktigt att vi minns Förintelsen med alla dess oskyldiga offer. Men om vi verkligen vill att minnet ska få effekt för att förhindra framtida våld, bör inte minneskulturen innehålla anklagelser riktade mot oskyldiga människor i vår samtid. I stället är det viktigt att positiva förebilder lyfts fram. Minnet bör koncentreras kring hjältar i stället för offer att tycka synd om. Raoul Wallenberg är ett klassiskt svenskt exempel. Motståndshjältarna från våra nordiska grannländer är andra. Om en ung generation känner att de vill vara som dessa hjältar kanske något positivt kan komma ur minnet. Annars handlar minneskulturen framför allt om vördnad för dem som dog och led, men är knappast en medicin mot våld.
Det finns alltså en dubbeltydighet. Eller bättre uttryckt en vit lögn. Samtidigt som man säger sig inte vilja skuldbelägga någon, kommer den som i Sverige trampar på minnesmärket att skuldbelägga sig själv helt i onödan. Detta är helt ofrånkomligt och jag menar att det är förkastligt.
Att sätta snubbelstenar i Sverige blir till en pastisch som tappar sitt allvar. I Sverige ligger fokus på minnet, drivet av människor som vill få andra människor att minnas. Judar har genom tiderna använts som utgrupp för att försöka ena respektive ingrupp. Denna ådra finns fortfarande kvar.