Från litteraturens arbetarhjältar till troll

Lena Nymans uppgift som huvudperson är att vara just nyfiken. Nyfiken på vad ”vanligt folk” tycker och tänker. Den delen av filmen känns i dag nästan exotisk.

I år, 2017, har alltså exakt ett halvt sekel gått sedan Vilgot Sjömans film, och den så kallade 68-vänstern kan till våren fira femtioårsjubileum. Men vad finns egentligen kvar av de grundläggande värderingarna hos den vänster som under fem decennier satt sin prägel på den ena institutionen efter den andra?

Vänsterns relation till ”folket” har väl aldrig varit helt oproblematisk. Det är till exempel symtomatiskt att flera av de män på LO som Lena Nyman intervjuar beklagar sig över ”folks” konservatism – den ligger i vägen för kampen för att driva samhället i socialistisk riktning. Ändå finns det betydande skillnader mellan hur man inom framträdande delar av 68-vänstern förhöll sig till de röster som kom till tals ur folkdjupet, och hur man i dag betraktar dylika röster. När Göran Palm 1972 hade skrivit reportageboken om sitt år som monteringsarbetare, Ett år på LM, såg han det som naturligt att rikta en förfrågan till arbetare på just L M Ericsson att komma med synpunkter på hans beskrivning. Passagen är värd att citera i sin helhet, eftersom den vittnar om en radikalt annorlunda tidsatmosfär:

”De som vill komma med synpunkter direkt till mitt arbetsrum är välkomna med brev under adress Kungstensgatan 65, 2 trappor, 113 29 Stockholm. Jag lämnar inte ut telefonnumret dit, för jag kan inte skriva och prata på samma gång, men de som ogärna fattar pennan kan sända mig en lapp med sitt telefonnummer, så ringer jag upp så snart jag kan lyssna. Men kontakten måste vara tagen före utgången av januari månad 1973, annars hinner jag inte ta upp synpunkterna till diskussion i del II.” [1]

När det så var dags för uppföljaren, Bokslut från LM (1974), kunde Göran Palm basera sig på ”omkring ett kilo brev, uppsatser och presskommentarer”. [2]

För en läsare i dag är det märkligt att notera att Palm aldrig tycks se skäl att distansera sig från de vanligtvis lågutbildade personer som han möter. Han återger deras åsikter och refererar deras formuleringar utan att markera sitt eget avståndstagande. Även i de fall då de ger uttryck för åsikter som går stick i stäv med författarens egna, präglas hans framställning av respekt och intresse för vad människor från arbetarklassen har att säga. Aldrig att han suckar över den tidens tecken på obildning, motsvarigheterna till dagens särskrivningar och andra språkliga lågstatusmarkörer.

Nej, hos Palm är antipatierna uteslutande riktade uppåt. Sarkasmerna reserveras för dem med ekonomisk makt. Att lyssna på människor som inte är vana att någon lyssnar på dem, är snarast ett självändamål.

En snarlik erfarenhet ger för övrigt även Olof Palme uttryck för vid samma tid. När han intervjuas om sina resor i USA i sin ungdom poängterar han i synnerhet mötena med de fattiga och outbildade: ”Att sitta på barerna och tala med människor om deras problem – det är lika värdefullt som en teoretisk utbildning.” I sitt berömda tal under kårhusockupationen 1968 underströk han i samma anda: ”Det är ett elittänkande om någon tror att samhällets förändring är en akademisk exklusivitet.” [3]

Läsarmejlet som störningsmoment

Hur annorlunda är det då inte i dag? En enkel sökning i sociala medier på ord som ”läsarbrev” eller ”läsarmejl”, det som Göran Palm efterfrågade och utgick från i Bokslut från LM, ger vid handen att kontakter med den sorts yrkesgrupper som Palm intresserade sig för uppfattas som synnerligen besvärande av många som i dag befinner sig i Palms position. Jag tänker på dem som har privilegiet att kunna formulera sig på betydelsefulla och respekterade medieplattformar med stort genomslag; de som ger ut böcker på etablerade bokförlag – och alltså verkar i samma slags sammanhang där Göran Palm och hans radikala kolleger återfanns för fyra-fem decennier sedan.

Nedan följer ett antal exempel som vittnar om en rätt homogen uppfattning om dem som hör av sig till journalister med kritiska synpunkter. Exemplen är medvetet valda så att de berör stort som smått och syftar till att visa på det samförstånd i vilket flera skribenter distanserar sig från sina läsare. I bästa fall beskrivs dessa läsare – eller i alla fall de läsare som har kritiserat något som en etablerad skribent har påstått – som antingen ointelligenta, inkonsekventa eller obildade. I värsta fall avfärdas kritiker av vissa uppfattningar om vilka det råder konsensus i journalistkretsar som jämförbara med massmördare eller terrorister.

När Oisín Cantwell, då journalist och kolumnist i Aftonbladet, beklagar sig över att det är ”samma människor som nyss skickade hatmejl om romer”, som ”nu mejlar om att vi måste hjälpa romer innan vi tar hand om flyktingar”, svarar schlagersångaren Niklas Strömstedt ironiskt: ”De är också numera väldigt bekymrade över fattigdom och hungersnöd i Afrika. Fint på nåt sätt. . .”

När samme Cantwell beklagar sig över ett läsarmejl om att man bör skriva mer om invandrares kriminalitet än om Hells Angels, känner sig Susanne Sjöstedt, ledarskribent på Örnsköldsviks Allehanda, manad att ge sitt bidrag till diskussionen. ”Jag har precis skickat ut en ledare om ?alternativmedier?. Gnuggar händerna i väntan på mejl”. Några minuter senare svarar hon till sig själv: ”Första mejlet två minuter efter publicering! Rekord”. Och ytterligare några minuter senare citerar hon en reaktion från läsekretsen: ”Hej, är alla ni s k journalister helt korkade? Besök verkligheten för tusan. / Jonnie”

Ledarskribenten Malin Lernfelt citerar å sin sida skojfriskt på Twitter en läsare som blivit upprörd över att Lernfelt har framfört kritik mot alternativmedicin, till synes utan en tanke på att svårt sjuka människor och deras anhöriga ibland kanske inte har annat att sätta sitt hopp till.

När Jenny Nordberg, journalist och fast kolumnist i Svenska Dagbladet boende i New York, har publicerat ett reportage om Donald Trump, gör hon sig lustig över ett läsarmejl med följande innehåll: ”Hej Jenny. Det är lite rörande att läsa dina champagne-vänster-reflektioner”. Karin Pettersson, chef på Aftonbladets ledarredaktion, ger sitt bidrag till diskussionen: ”Hoho! Om du är champagne-vänster, vad är då jag??”. Varpå Nordberg svarar: ”Du är bara underbar o klok o vacker o snart kommer jag och bor hemma hos dig för jag står inte ut någonstans! Mvh sur invandrare”.

En annan skribent som ofta hånfullt kommenterar sina läsarmejl är Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT och Kvällsposten. I en tweet visar han upp ett fotografi föreställande boken 69 tecken på att du är en rättshaverist.  Han kommenterar: ”den här boken är härmed standardverket att citera ur när jag svarar på många av mina läsarmejl”.

Frida Sundkvist, reporter på Svenska Dagbladet, vill å sin sida delge allmänheten ett läsarmejl där brevskrivaren tycker att det är onödigt att Sundkvist i en artikel har uppgivit en adress i Stockholm där flera kriminella hur postboxar. Brevskrivaren menar att adressuppgiften ”kan sabotera för övriga i området ang attraktivitet”. Sundkvist kommenterar läsarreaktionen med orden: ”En applåd till den svenska bostadsmarknaden”. Återigen, av allt att döma inte en tanke på brevskrivarens livssituation.

Förhållandevis obetydliga utfall kan tyckas, men just obetydligheten gör det demonstrativa avståndstagandet från läsarna så mycket mer svårbegripligt. Vad beror det egentligen på – detta behov att markera mot sin egen publik?

Kränkta vita män utanför mediekretsarna

Hösten 2011 blev Kawa Zolfagary känd för en lite större allmänhet när han grundade Facebooksidan ”Vita kränkta män”. Syftet har han i efterhand beskrivit som att komma till rätta med de professionella skribenter som inte distanserade sig från meningsmotståndare utanför det journalistiska etablissemanget:

”Samtidigt som det politiska samtalet var fullt av tokstollar som tog varje tillfälle i akt att spy ur sig sin värsta rasism och sitt kvinnohat, så hade vi också en daglig parad av proffstyckare som hävdade att vi var tvungna att ?ta debatten? med varenda skrivkunnig foliehatt på planeten. Kort och gott: Jag skapade [. . . ] en Facebooksida där jag delade med mig av skärmdumpar som visade exakt hur den där ?debatten? kunde se ut.” [4]

Initiativet blev en succé – i alla fall i svenska medie- och journalistkretsar. Zolfagary kunde ge ut en bok på Ordfront förlag med sitt ihopsamlade material av inlägg från ”tokstollar” och ”rasister”. Och efter att boken hade blivit en succé i samma kretsar, sattes en teaterföreställning upp av Lo Kauppi och Figge Norling. Det skedde på Martina Montelius teater Brunnsgatan Fyra. I en intervju på TV4 i samband med teaterföreställningen, säger Kauppi 2013 att hon hämtat mycket inspiration till föreställningen från vad hon kallar ”jämställdister”, ett uttryck som myntats av Pär Ström som ett alternativ till feminismen. Som exempel på obehagliga åsikter, understryker Kauppi att ”jämställdisterna” framför fakta som talar emot genusvetenskapliga teser om en strukturellt baserad kvinnlig underordning i samhället. Vi måste förstå, menar hon, att sådana ifrågasättanden i grunden är samma ideologi som fick den norska terroristen Anders Behring Breivik att begå sina massmord 2011.

Vad som är anmärkningsvärt med ”Vita kränkta män”, var att projektet inte hade udden riktad främst mot intellektuella med stora plattformar. Det handlade om folk i allmänhet – brevskrivare, människor som skrev kommentarer under artiklar och i sociala medier – som ansågs ha fel uppfattningar.

Att möta ”tokstollarna” och ”foliehattarna”

För ett par år sedan deltog jag i en debatt om mansrollen på ABF i Göteborg. När jag kom in i lokalen var min första reaktion att jag hade hela publiken emot mig. Den bestod till sin merpart av folk som tycktes vara radikala studenter. Dock, till min förvåning ställde sig vid den efterföljande frågestunden den ena personen efter den andra upp och vittnade om hur de ansåg sig ha blivit grundlurade av den feminism som man tidigare hade omfattat med hull och hår.

Någon hade en manlig kompis som tagit livet av sig, en annan talade om manliga narkotikamissbrukare, en tredje om hur man inom genusvetenskapen blundat för hedersvåld. Det var inte bara män, inte bara ”vita” personer, inte bara heterosexuella. Men de hade det gemensamt att de upplevde att ingen lyssnade på dem, att de avfärdades på än det ena, än det andra sättet. Som heterosexuella. Som män. Som vita. Som rasister. Hela tiden som representanter för någon förtryckande grupp. Och därför ansågs de inte värda att fästa någon uppmärksamhet vid.

Med Kawa Zolfagarys terminologi var de ”tokstollar” och ”foliehattar”.

Med terminologin hos Fredrik Virtanen, då skribent på Aftonbladets ledarsida, var några av dem säkert ”troll”. Dessa beskriver han i en ledartext som ”yngre vuxna män” som ”har gått ?livets hårda skola? och har mycket fritid”. Med ett annat språkbruk handlar det alltså om medelålders män som saknar utbildning och arbete. Dessa ”troll” ägnar sig, enligt Virtanen, åt att dagarna i ända på sociala medier och ”i skydd av anonymitet” ifrågasätta ”antirasister och feminister”. [5]

Även Virtanens kollega Anders Lindberg beklagar sig ofta över ”troll”. Så skedde till exempel när många för honom okända människor reagerade över ett uttalande av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Hon hade nämligen med orden ”Har också tänkt den tanken ska erkännas”,  kommenterat en tweet med följande innehåll: ”Den här idén med mäns rösträtt i USA, är det inte dags för omprövning?”

Lindberg skrev då en ledarartikel med den talande titeln ”Moderaterna har startat trollfabrik”. De som hade reagerat på ministerns kommentar hänfördes av Lindberg till kategorin ”nättroll, alltså personer på internet som bara är aggressiva och ute efter att förstöra”. [6]

Det är också symptomatiskt att när någon ifrågasätter dessa tendenser att utmåla de kritiker, vilkas namn inte känns igen från medierna, som ”troll”, så avfärdas även en sådan kritik i termer av ”trollkommentarer”. Det senare kan exemplifieras med Jonna Sima, kulturredaktör på Arbetet med ett förflutet på Aftonbladets ledarredaktion. Anledningen var i det fallet att Sakine Madon, politisk redaktör på Vestmanlands Läns Tidning, hade ifrågasatt konsekvensen i att man på just Aftonbladets ledarredaktion hade efterlyst en vuxen ton i debatten. [7] När okända läsare reagerade på samma sätt som Madon, beskrev Sima det som att hennes twitter-konto ”slammade igen av trollkommentarer”.

Intressant i just det sammanhanget var att Jonna Sima ett år tidigare och på ett kanske inte helt vuxet sätt hade avfärdat dem som reagerat på ett reportage i Uppdrag granskning om organiserat tiggeri, som ”idel troll”.

Den gången var ”troll”-reaktionerna föranledda av att reportaget hade visat hur tiggande romer utnyttjades av maffialiknande nätverk. Reportaget visade att Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg hade haft fel, när han tidigare hävdat att föreställningar om organiserat tiggeri var rena påhitt, ”vandringshistorier” jämförbar med nutida myter om ”råttan i pizzan”, men i det romska fallet med ”urgamla rötter (. . .) i 30-talets Tyskland”. [8]

I stället för att engagera sig mot ett omänskligt utnyttjande av fattiga romska tiggare tycktes den viktigaste frågan för Aftonbladet-skribenter som Sima vara att markera mot de för henne okända människor som upprördes över Lindbergs moraliserande och fördömande attityd gentemot människor som i slutänden, och till skillnad från honom själv, visade sig ha haft rätt.

Lindberg själv intog i det fallet samma ståndpunkt som Sima. När SvD:s ledarskribent Ivar Arpi efter Uppdrag gransknings reportage påminde Lindberg om hans tidigare påståenden om ”råttan i pizzan”, svarade Aftonbladet-skribenten: ”Jag ber dig sluta retweeta dina egna gamla tweets med trollbeten.”

Anders Lindberg använde för övrigt en liknande strategi när det gällde de många för honom okända läsare som reagerade på hans yttranden om åldersbestämningar. När det visade sig att Lindberg hade haft fel när han 2015 påstått ”att ensamkommande barn inte är barn är ett påstående som är påhittat”, så försökte han rädda situationen genom att som ”nättroll” utmåla dem som även i det fallet upprördes över hur falskt ledarredaktionens moraliserande tonfall skorrade mot Lindbergs klavertramp: ”meddelande till alla nättroll. De tidigare ålderstesterna var bevisligen ovetenskapligt trams. Därför byttes de ut”.

Journalisten Dick Sundevall är chefredaktör för Para§raf, och har belönats med Guldspaden och Ordfronts demokratipris. Han skrev apropå de för honom anonyma läsare som hade reagerat mot hans invändningar mot de synpunkter om brottslighet och brottsbekämpning som hade framförts av Peter Springare, polis och förundersökningsledare vid grova brottsenheten hos Örebropolisen: ”Det finns (. . .) en medicinsk diagnos för det här.”

Vad Sundevall avsåg med ”det här” var folkliga föreställningar om att det sprids lögner i etablerade mediekanaler – så som bevisligen skett, vilket med all önskvärd tydlighet framgår av Anders Lindbergs påståenden ovan.

Man kanske även här bör erinra sig de vänsterperspektiv som var förhärskande på 1960- och 1970-talen. Då skrev just Göran Palm boken Indoktrineringen i Sverige (1968), som handlade om varför det fanns anledning att misstro de etablerade mediernas bild av samhället. Och den franske marxistiske filosofen Louis Althusser lanserade sin teori om de ideologiska statsapparaterna. Den utgick från att all kunskap som reproduceras i det kapitalistiska samhället, inte minst via medierna, syftar till att vidmakthålla förtryck. [9]

Dylika perspektiv avvisas i dag emellertid av Sundevall. De som i likhet med Palm och Althusser misstror svenska medier är enligt honom ”troll” som bör söka vård.  Dessa människor lider nämligen av ”en psykisk åkomma som benämns vanföreställningar. Och eftersom Sverige är ett betydligt bättre och mer välordnat land än vad ni troll framställer det som, så kan man få hjälp av professionella psykologer, psykiatriker och terapeuter med sina vanföreställningar. Med tiden kan man därmed förhoppningsvis landa i att man kan se sig om med friskare ögon.” [10]

Tillbaka till skurhinken

För 68-vänstern utgjordes åtminstone en viktig skiljelinje i maktanalysen av konflikten mellan de människor som hade privilegiet att komma till tals på de stora plattformarna i offentligheten, och dem som inte hade den möjligheten. Inom kulturvärlden arbetade man på åtminstone två fronter simultant. Dels ville man rikta sitt eget – författarnas, filmskaparnas, journalisternas, musikernas och bildkonstnärernas – intresse mot arbetarklassen, mot dess göromål och problem. Dels ville man göra kulturen mer tillgänglig för folk från underklassen. Det senare kunde ske genom att man skrev på ett enklare, mindre kryptiskt sätt. En konsekvens av dessa ambitioner var Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink (1970), skriven i samma dokumentära anda som Jan Myrdal, Sven Lindquist och P O Enquist vid samma tid arbetade i. [11] I Ekelöfs fall var dock författaren en frånskild fembarnsmamma som jobbade som städerska, samtidigt som hon läste kvällskurser. Boken är ett slags dagbok där vänsterradikala funderingar blandas med beskrivningen från författarens vardag men också med hennes läsupplevelser av äldre tiders skönlitteratur och filosofi.

Inte ens på Svenska Dagbladets konservativa kultursida bemöttes Maja Ekelöf med den sorts förakt som vi kunnat avläsa i nutidens journalistkår inför dem som inte har privilegiet att närhelst de önskar komma till tals i offentligheten. Åke Janzon vände sig visserligen mot författarens panegyriska beskrivningar av Mao Zedong och Fidel Castro, men konstaterade att ”ingen skall kunna inbilla mig att Maja Ekelöf är en blodtörstig och destruktiv människa. Med sin begåvning, sin rättframhet och sitt engagemang har hon åstadkommit ett läsvärt dokument”. [12]

Maja Ekelöf berör också ofta i sin bok föraktet mot dem som saknar utbildning och mediakontakter, och därför inte kan komma till tals i offentligheten. Efter att ha hört ett radioprogram där Ingegerd Granlund jämfört situationen i Rumänien, där taxichaufförer läser Shakespeare, med Sverige, där så inte skulle vara fallet, konstaterar Ekelöf: ”Jag tycker det var snorkigt sagt. Hur kan hon vara så säker på att inte ?våra? chaufförer också läser Shakespeare. De flesta av oss låglönare är inte uppfostrade med att läsa klassiker, men nog är det många som läser av sig själva. Det kan jag intyga.” [13]

Sara Lidman hade å sin sida två år före Rapport från en skurhink gett ut boken Gruva (1968). Även den är dokumentär och bygger på ett fyrtiotal intervjuer med arbetare i Svappavaara och Kiruna i samband med gruvstrejken vid LKAB. I ett efterord till en utökad upplaga från 1969 förklarar Lidman att hon först försökte ”porträttera” arbetarna men sedan ändrat sig, då hon tyckte ”att deras skildringar blev mer låsta av mina inlägg”. Hon beskriver vidare sin tacksamhet över ”förtroendet att ha fått förmedla deras berättelser”. [14]

Liksom hos Ekelöf och Palm kommer vi hos Lidman nära de lågutbildades och lågavlönades personligheter på sätt som innebär att det slås hål på just den sorts fördomar som femtio år senare tenderar att cementeras genom de offentliga beklagandena över läsarmejl och kommentarer från ”särskrivande troll”. [15] I en av Lidmans intervjuer konstaterar en gruvarbetare: ”det är bara några få år som jag haft tillgång till den klassiska musiken. Det kanske ser konstigt ut med en stereoanläggning i en sån här baracklänga. Men när jag sätter på Mozart och blundar. Det är. . . Ja man är lycklig. Man är som välkommen i en helt annan värld. Och jag vet att mer och mer återstår att upptäcka där. Så just nu tycker jag att det får kosta vadsomhelst bara jag får ha hörseln kvar.” [16]

Göran Palm poängterar i sina två böcker om tiden på L M Ericsson vikten av att ge de enskilda individerna som han intervjuar ett tillräckligt stort utrymme, så att de ”en efter en stiger [. . .] fram ur klassen, var och en med sitt ansikte, sin bakgrund, sin uppfattning och sina fördomar”. [17]

I ett intressant resonemang om fördomar diskuterar Palm i samma anda vad som egentligen utmärker en ”intellektuell”. Han vänder sig mot gängse föreställningar om att studenter, konstnärer eller ”lärare och annat högutbildat folk är intellektuella”. Utgår man från att den är intellektuell som ”självständigt och aktivt förstår”, så blir det ”lika omöjligt att tala om arbetarna som en ointellektuell grupp som att tala om de universitetsutbildade som en intellektuell grupp”. I ingetdera fallet – vare sig bland akademiker eller bland arbetare – tillhör det vanligheterna att man ”tänker själva, skaffar information själva och tar ställning själva”. Både bland folk på universiteten och bland arbetarna är det en minoritet som tänker självständigt, fastslår han. [18]

Sammantaget kan man konstatera att det har skett en betydande förändring i vänsterns syn på folket. För författare som Göran Palm och Sara Lidman var det närmast ett självändamål under åren runt 1970 att göra sig till språkrör för människor som inte hade privilegiet att kunna göra sina stämmor hörda i offentligheten. Den dåtida kulturvänstern präglades – i alla fall i de delar som jag här har uppehållit mig vid – av ödmjukhet i relation till dem som inte hade utbildning, dem som inte kunde uttrycka sig i skrift och som saknade kontakter inom medier.

I dag är situationen en helt annan. Bland journalister, kulturskribenter och författare har det utvecklats en tydlig aversion gentemot den sorts människor som 68-vänstern ville låta komma till tals. Man hånar läsare för att ha bristfällig utbildning och språkbehandling. Och man tenderar att beskriva folk utan problemformuleringsprivilegier som en enda stor, ondskefull ”trollarmé” – för att använda ett i nutida vänsterkretsar populärt uttryck.