Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Det finns mer än en antisemitism

Kippavandring mot antisemitism i Malmö, 2017. Foto: Krister Hansson/TT

Det finns inte en antisemitism, utan flera olika. Det är avgörande för förståelsen av judehatet i Sverige att vi förmår se skillnaden mellan antisemitismens olika former – deras skilda filosofier, de skilda psykologiska drivkrafter som motiverar dem, och de skilda individer och grupper som bär upp dem sociologiskt. Det skriver Lars Dencik, professor emeritus i socialpsykologi och forskare på antisemitism i Europa.

Av Lars Dencik | 22 december 2017
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 10 min Skärmläsarvänlig
I korthet
  • De olika slags manifestationer av fientlighet mot judar som förekommer i Sverige och Europa kan inte meningsfullt förstås under begreppet ”antisemitismen”.
  • Tre olika former kan urskiljas: klassisk antisemitism, upplysningsantisemitism och Israel-härledd antisemitism.
  • I inget annat europeiskt land är klassiska antisemitiska fördomar så ovanliga som i Sverige.
  • En studie från 2013, som artikelförfattaren bidragit till, visade att förövarna i en majoritet av antisemitiska incidenter i Sverige uppfattades ha extremistiska muslimska ståndpunkter. En fjärdedel hyste vänsterståndpunkter, medan 5 procent hyste högerståndpunkter.
  • Att effektivt motverka antisemitism kräver insikt om att olika former av judefientlighet kräver specifika och målinriktade insatser.
Man talar om ”antisemitismen”, i bestämd form singularis. Som om det vore samma fenomen här som där, nu som då. Som om det vore samma hat som ”visar upp sitt fula tryne”. Det vi ser är ”toppen av ett isberg”, brukar det också heta.

Metaforerna stockar sig.

Många människor är med rätta upprörda över attackerna och hoten mot judar det senaste året, i bland annat Umeå, Helsingborg, Göteborg, Malmö och Stockholm. Metaforerna förenklar, och de kan, om de är träffande, lysa upp en dunkel verklighet. Men de kan också förleda, föra tanken på villospår och försvåra förståelsen för vad det är som i själva verket sker.

Det är nämligen inte samma antisemitism här som där, nu som då. Det är till och med vilseledande att tala om ”antisemitismen”, just i bestämd form singularis. Kanske försvårar det till och med att formulera och implementera adekvata åtgärder mot de hot och attacker som judar utsätts för.

Jag har de senaste åren varit med om att göra två större vetenskapliga undersökningar av hur judar i Europa upplever sin situation. Dessa gjordes på uppdrag av EU, respektive Institute of Jewish Policy Research i London. [1]

>

”Ett exempel är Carl Bildt, tidigare svensk stats- och utrikesminister, som i en artikel i Washington Post (8/12) kommenterar den senaste tidens antisemitiska våldsdåd i Sverige.”

Studierna har inte bara dokumenterat att judar i Europa, och då inte minst i Sverige, verkligen upplever att de är utsatta för hot och attacker. De visar vidare på nödvändigheten av begreppslig nyansering. De olika slags manifestationer av fientlighet mot judar som förekommer kan inte meningsfullt inordnas under en enda begreppslig hatt, ”antisemitismen”. Att göra det grumlar förståelsen. Det ger också politiker möjlighet att referera till helt olika fenomen när de unisont fördömer ”antisemitismen” – men utan egentlig förpliktelse eller handlingsinriktning,

Ett exempel är Carl Bildt, tidigare svensk stats- och utrikesminister, som i en artikel i Washington Post (8/12) kommenterar den senaste tidens antisemitiska våldsdåd i Sverige. Han drar  slutsatsen:

”Sverige har problem, inklusive antisemitism. Men på det hela taget är jag säker på att om Anti-Defamation League skulle göra om den globala studie som mäter stöd för antisemitiska uppfattningar, så skulle man få samma – eller till och med bättre – resultat i Sverige i dag.” [2]

Den undersökning Bildt hänvisar till gjordes av den USA-baserade organisationen Anti-Defamation League (ADL), och mäter klassiska fördomar mot judar som människor. Man registrerar i vilken grad människor i olika länder instämmer i påståenden som t ex:

  • Judar bryr sig inte om vad som händer andra än deras egen grupp.
  • Judar tror att de är bättre än andra människor.
  • Judar är ansvariga för merparten av världens krig.

Väldigt få människor i Sverige, färre än någon annanstans i världen, tenderar att hysa sådana fördomar. Men detta är å andra sidan inte heller det mest framträdande draget i dagens antisemitism i Sverige.

På initiativ av FRA, EU:s agentur för mänskliga rättigheter, var jag åren 2012-2013 med och genomförde surveyundersökningar bland judar i nio olika EU-länder, däribland Sverige. Dessa undersökningar pekar på helt andra faktorer och förhållanden som orsak till den upplevda antisemitismen i Sverige. Exempelvis kan nämnas att av dem som angav sig ha blivit hotade på grund av sin judiskhet, angav drygt hälften av de svenska respondenterna, att förövaren var någon med extremistiska muslimska ståndpunkter. En fjärdedel av hoten angavs komma från någon med markanta vänsterståndpunkter, och ytterligare 5 procent från någon med markanta högerståndpunkter. Som jämförelse kan nämnas att i Ungern var det inga judar som upplevde hot från vänster. De flesta där upplevde att angreppen och hoten på grund av att man är jude kom från de markant högerorienterade.

Detta var 2013.  Efter årsskiftet kommer vi att upprepa studien, denna gång i 13 olika EU-länder, däribland Sverige.

Snarare än att tala om antisemitismen har våra undersökningar visat att vi i dag kan urskilja minst tre olika slags antisemitismer, som det är både möjligt och viktigt att hålla isär.

1. Den klassiska antisemitismen

Å ena sidan har vi att göra med vad vi kan kalla klassisk antisemitism, baserad på rasistiska fördomar och föreställningar om en judisk världskonspiration. I de mätningar som gjorts, bland annat av nämnda Anti-Defamation League i USA, visar det sig att förekomsten av denna form av antisemitism varierar starkt mellan olika länder. I Europa är den relativt utbredd i Ungern, medan klassisk antisemitism, som nämnts, förekommer i mindre grad i Sverige än nästan någon annanstans i världen.

2. Upplysningsantisemitism

Ett annat slags fientlighet mot judar består i förbud, eller kampanj för förbud, mot att praktisera vad judar själva upplever som helt centrala delar av deras religion och tradition, till exempel omskärelse av nyfödda gossebarn och så kallad kosherslakt. I den mån begreppet ”antisemitism” alls är relevant i detta sammanhang, bottnar det ofta – men långt ifrån endast eller alltid – i liberala idéer om individens autonomi, och i föregiven omsorg om barns och djurs väl. Det handlar om en fientlighet mot judiska sedvänjor baserad på upplysningsfilosofiska idéer – Aufklärungsantisemitismus som den franska historikern Diana Pinto benämnt det. Av alla de länder som ingått i våra undersökningar är denna form av antisemitism mest utbredd i Sverige.

3. Israel-härledd antisemitism

En tredje form av antisemitism kan kallas Israel-härledd antisemitism. Den innebär hot och attacker mot judar i till exempel Sverige, på grund av handlingar företagna av staten Israel. Detta är något annat än vad som i debatten, och även i forskningslitteraturen, ibland kallas den ”nya” antisemitismen. Denna ser överdriven kritik av staten Israel som ett avlett uttryck för den underliggande ”gamla vanliga antisemitismen”.

Israel-härledd antisemitism, däremot, riktar sig mot judar utanför Israel på grund av vad man menar att staten Israel företar sig, och oavsett hur de personer och institutioner som angrips ställer sig till staten Israel och dess politik. I Sverige, liksom i Frankrike, Belgien, och England – länder som på senare år i särskild grad också drabbats av attacker riktade mot just judar och judiska inrättningar – är denna form av antisemitism särskilt utbredd.

Antisemitismerna kan förstärka varandra

De olika antisemitismerna kan förstärka varandra och, om någon av dem tillåts blomma ut, också trigga igång varandra i samhället. Det kan alltså finnas ett underliggande samband mellan den senaste tidens nazistiskt färgade manifestationer, som de kring Bokmässan i Göteborg, och de molotovcocktails som några månader senare kastades in på gården till synagogan i samma stad av nyanlända från Mellanöstern. Men det är avgörande viktigt att inse att vardera av dessa tre relativt distinkt åtskilda antisemitismer har sin egen specifika underliggande ”filosofi”, att de motiveras av i huvudsak olikartade psykologiska drivkrafter, samt att de också är burna av sociologiskt sett tämligen olikartade personer och grupper. I offentligheten manifesterar de sig också på huvudsakligen olikartade sätt.

”Den Israel-härledda antisemitism tar sig till skillnad från de andra här nämnda formerna oftare uttryck i hotfulla gatumanifestationer och direkta våldsaktioner riktade mot judiska institutioner, symboler och enskilda personer.”

Den klassiska antisemitismen visar sig i dag i huvudsak som fördomsladdade föreställningar och nedsättande tal om judar som grupp. En underliggande tankefigur är den om en sammanhållen judisk grupp, som utövar oberättigat inflytande över samhälle, ekonomi, media, kultur, politik och så vidare. I vissa fall tar man det ett steg vidare till föreställningen att ”judarna” bakom kulisserna skickligt och djävulskt styr allt detta endast för att tillgodose sina egna särintressen.

Detta kan ibland möta ett mått av resonans i vissa högborgerliga konservativa kretsar och omfattas med militant entusiasm av Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och liknande nazi-inspirerade grupper, som i dag återigen marscherar på våra gator.

Aufklärungsantisemitismus, den upplysningsfilosofiskt baserade fientligheten mot judiska kulturuttryck och sedvänjor, visar sig i dag främst som debattinlägg och förslag om att förhindra eller genom lagstiftning förbjuda att vissa centrala inslag i den judiska traditionen och religionsutövningen ska få förekomma. I dag är detta i själva verket ofta utlöpare av mer starkt kända ambitioner att förhindra eller försvåra för muslimer att praktisera liknande och andra sedvänjor knutna till Islam. De som driver på i denna riktning uppfattar ofta sig själva som humanister, liberaler eller progressiva.

Den Israel-härledda antisemitismen tar sig till skillnad från de andra här nämnda formerna oftare uttryck i hotfulla gatumanifestationer och direkta våldsaktioner riktade mot judiska institutioner, symboler och enskilda personer. De som ligger bakom detta är oftast personer med bakgrund i Mellanöstern, extrema muslimer och i bland också vänsterorienterade extremister ur den så kallat antirasistiska rörelsen.

”Antisemitism som attityd och bas för diskriminering och hat mot judar, alltså klassisk antisemitism, har de senaste åren inte markerat sig som ett samhällsproblem i Sverige.”

Sammantaget skapar detta ett till synes paradoxalt förhållande i Sverige. Vi är ett land med en i internationell jämförelse markant låg grad av antisemitism i befolkningen. Samtidigt är graden av ängslan för antisemitiska attacker bland den judiska befolkningsandelen i landet, högre än i de andra europeiska länder vi kan jämföra med.

Denna senvinter har Sverige drabbats av flera våldsattacker mot judar och judiska institutioner. Men även om det inte vore många attacker, och även om det endast är få personer som är direkta våldsaktivister, väcker det faktum att sådant överhuvudtaget har inträffat en ängslan för att det kan hända igen. Detta skapar oro och en konstant fruktan i den judiska befolkningsgruppen – och det kan ju vara vad förövarna vill.

Antisemitism som attityd och bas för diskriminering och hat mot judar, alltså klassisk antisemitism, har de senaste åren inte markerat sig som ett samhällsproblem i Sverige. Det slags fördomar och konspirationstänkande om judar som klassisk antisemitism bygger på, och som NMR och andra liknande, ofta kriminella, grupperingar ansluter till, möter numera lyckligtvis mycket mer motstånd än resonans i dagens svenska befolkning.  Men år 2017 har vi sett nazister öppet visa sina visir i Almedalen och Göteborg, och det har inkommit rapporter om nazistbråk i och utanför skolor på flera håll i landet. Fruktan för en ny brun vår spär givetvis på oron för att öppet visa att man är jude. Det finns redan en påtaglig ängslan i stora delar av den judiska befolkningen, för att man ska utsättas för attacker på grund av att man är jude – men det mest i förhållande till våldsbejakande muslimska extremister. Även om det i båda fall rör sig om sporadiska och små aktivistgrupper.

Pyromanismen förklarar inte pyromanen

Man skulle kunna jämföra med vad en pyroman kan åstadkomma i ett villaområde. De flesta invånare i ett sådant område känner berättigad oro för att en sådan går lös och när som helst kan sätta eld på ett hus, samtidigt som man också kan räkna ut att sannolikheten att just det egna huset ska drabbas är ytterst liten. Ändå skulle förmodligen ingen i villaområdet få för sig att den katastrofala manifestationen av en enskild pyromans handlingar bara är toppen av ett isberg. Pyromanens handlingar ses inte som, och är inte, ett tecken på en utbredd och underliggande ”pyromanism” – orsakerna är i själva verket skiftande.

”Allmänt lugnande försäkringar som de Carl Bildt serverar, bidrar bara till att sopa de verkliga problemen under mattan.”

Allmänt lugnande försäkringar som de Carl Bildt serverar, bidrar bara till att sopa de verkliga problemen under mattan. Alarmistisk hets mot massinvandring och muslimer generellt som Sverigedemokrater och deras gelikar blåser under, bidrar heller inte till något konstruktivt. Tvärtom riskerar det bara att stärka allmänt främlingsfientliga – och därmed också judefientliga – stämningar, utan att på något sätt bidra till att fokusera på det verkliga problemet. Politikers kraftfulla maningar om att stå upp mot ”antisemitismen”, och välvilliga förslag till generella insatser, ändrar också mycket lite.

Vill man effektivt motverka ?antisemitismen” i landet, behöver man inse att vardera av de olika formerna av judefientlighet kräver sina alldeles särskilda och speciellt målinriktade insatser.

Se noter Visa mindre

Noter

[1] Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States: experiences and perceptions of antisemitism, European Union Agency for Human Rights, Vienna, 2013;

Dencik, L. & Marosi,K.: Different Antisemitisms. Perceptions and experiences of antisemitism in Sweden and across Europe, Institute of Jewish Policy Research, London, 2017.

[2] ”Sweden’s problems are there, including anti-Semitism. But overall I am confident that if the Anti-Defamation League were to repeat its global poll measuring support for anti-Semitic views, it would come up with the same — or an even better — result for Sweden today.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.