Kinas investerar för ekonomisk dominans

Andra kinesiska etableringar har fått mer uppmärksamhet – som att teleföretaget Huawei startat ett forsknings- och utvecklingscenter i Kista och att Bank of China har sitt nordiska huvudkontor i Stockholm. Men få tycks medvetna om mängden kapital som strömmar in i Sverige från Kina. När satsningar diskuteras kommer oftast problemen och frågorna på tal: som det tilltänkta handelscentret Fanerdun i Kalmar, eller det gåtfulla affärs- och hotellkomplexet Dragon Gate i Älvkarleby söder om Gävle. Just dessa projekt säger inte mycket om Kinas engagemang i Sverige i dag. Däremot berättar de en del om svensk naivitet och om svenska kommunpolitiker som inte vet vad de lånar sig till.

Investeringarna växer snabbt

Ska vi välkomna Kinas investeringar i Sverige, som goda frihandelsvänner? Eller ska vi oroas?

Det är svårt att få en helhetsbild av satsningarna och drivkrafterna bakom dem. Redan omfattningen är svår att bestämma. Över två tredjedelar av kapitalströmmen från Kina går via Hongkong eller över tredje land, som skatteparadis i Västindien, Panama och Luxemburg. Det är ett skäl till att storleken på de kinesiska kapitalöverföringarna har underskattats i officiella mätningar, bland annat av svenska Statistiska Centralbyrån och EU:s statistikmyndighet Eurostat.

En djupare analys ger en annan bild. Det amerikanska konsultbolaget Rhodium Group spårar i sina studier globala kapitalflöden till deras kinesiska ursprungskällor. Enligt dessa beräkningar investerade Kina motsvarande 15,5 miljarder kronor i Sverige mellan 2000 och 2016. Det är ändå en måttlig summa jämfört med andra europeiska länder: i Tyskland är motsvarande summa 184 miljarder, i Finland 67.

Kinas engagemang i Europa ökar dessutom i snabb takt. Kinesiska företag har tillgång till mycket kapital, både statligt och privat, och de har sin blick riktad mot västvärlden. Kapitalströmmen från Kina mot EU ökade med 77 procent mellan 2015 och 2016, till 342 miljarder kronor. Det motsvarade år 2016 runt en tiondel av alla utländska investeringar i unionen. Flödet minskade visserligen väsentligt under förra året, men trenden är värd att uppmärksamma. [1]

Internationell handel: politik med andra medel

Bakom den kinesiska expansionen finner vi en mix av skilda drivkrafter. Dels finns det rena marknadsekonomiska skeenden, som när kinesiska privatägda internetjättar som Alibaba och Tencent söker sig utomlands. De är bland de högst värderade bolagen i Asien, och så sent som i november värderades Tencent högre än Facebook. Men expansionen handlar också om att säkra nationens försörjning, där kommunistpartiets strävan att upprätthålla sin legitimitet genom att leverera tillväxt spelar en stor roll. Slutligen finns ambitionen att öka Kinas internationella inflytande, i en process där ekonomiska verktyg varvas med politiska.

Redan i slutet av 1990-talet uppmanade den kinesiska staten företag att bege sig utomlands i kampanjen Go out. Investeringarna kom emellertid inte igång på allvar förrän Kina gått med i världshandelsorganisationen WTO år 2001. För Kinas del låg fokus då på energi och råvaror, för att hålla takten i den inhemska ekonomiska utvecklingen och på så vis värna kommunistpartiets legitimitet. Tillgången på energi och råvaror är högsta prioritet för partiet – för dess egen makt och för Kinas nationella säkerhet. Satsningarna gjorde Kina till en tung aktör i Afrika och i delar av Asien, Australien och Latinamerika.

Då var statliga företag de dominerande aktörerna. I dag härrör en allt större andel av investeringar från stora privata bolag som vill expandera internationellt och få tillgång till marknader, affärskunnande och starka varumärken genom utlandsköp. Privatägda Geely köpte exempelvis Volvo Cars, och det likaledes enskilt ägda Lenovo kom över varumärket Thinkpad genom uppköp av en del av IBM. Affärerna var en naturlig del av den ekonomiska tillväxt som drivs fram av marknadskrafterna i Kina.

Men expansionen måste likväl förstås utifrån Kinas nationella strategier. Den politiska ledningen har sedan länge utformat en mängd långsiktiga utvecklingsplaner. Mellan 2010 och 2020 ska exempelvis BNP fördubblas, och år 2021, hundra år efter det att partiet grundades, är målet att Kina ska vara ”ett någorlunda välbärgat land”. När Folkrepubliken fyller hundra år 2049 ska landet vara en fullt utvecklad, högteknologisk och rik socialistisk industrination. Propagandamaskineriet går dessutom på högvarv och förkunnar sedan länge att det är dags för Kina att återta sin rättmätiga plats i världen. Det är en populär föreställning bland kineser, oavsett om de är partimedlemmar eller ej. Nationalismen är stark i Kina.

Den mest kända planen är femårsplanen. Just nu befinner vi oss i den trettonde i ordningen, den som löper mellan 2016 och 2020. Den fokuserar på innovation, omstruktureringar, minskade inkomstklyftor och miljöproblem, men slår också fast att Kina ska vara mer öppet mot omvärlden. Som ett led i denna strävan uppmanas företag att öka sina investeringar utomlands, framför allt inom avancerad teknologi, distributionsnätverk och starka varumärken.

Ska innovation kunna köpas?

Innovation betraktas som nyckeln till fortsatt tillväxt. Strategin ”Made in China 2025” har som uttalat mål att Kina det året ska ha ett antal världsledande företag inom en mängd avancerade teknikområden. Sektorer som nämns är robotteknik, nästa generations IT, rymd- och flygteknik, högteknologiska fartyg, nya material, nya former av energi, elbilar och järnvägsutrustning. Dessa olika områden har i sin tur specifika mål; exempelvis ska 80 procent av alla industrirobotar i Kina vara tillverkade av inhemska företag. För att nå dit krävs en stor satsning på inhemsk forskning och utveckling, men också förvärv av utländsk teknisk kompetens. Den kinesiska staten har avsatt stora summor för båda metoderna.

För Sveriges del finns minst sex miljarder avsatta i fonder för uppköp av teknik och innovationer [2], och det reser frågan om hur fritt investeringar ska kunna ske. Inom EU pågår en debatt om att hindra kinesiska teknikköp som riskerar att ha en negativ inverkan på europeisk tillväxt. Ett exempel ges av det kinesiska privata bolaget Mideas köp av Kuka Robotics för 44 miljarder kronor år 2016. Kritiker ifrågasatte varför ett företag som kunde bli ett nytt Siemens såldes så lättvindigt.

Kuka och liknande affärer har lett till att Tyskland tillsammans med Frankrike och Italien nu vill införa överstatlig kontroll av kinesiska investeringar inom EU. Det är värt att notera att även USA och Japan förespråkar en sådan europeisk investeringskontroll. Sverige, som traditionellt förespråkar frihandel och globalisering, har dock motsatt sig förslaget.

Politisk påverkan en risk

Följden av andra EU-länders ökade restriktioner kan bli fler kinesiska investeringar i den vidöppna svenska marknaden. Med detta växer risken för ett dolt inflytande över svenska politiska ställningstaganden. Sådant har tidigare uppdagats i bland annat Ungern, Grekland och Australien. I Australien visade det sig att 80 procent av utländska politiska donationer mellan 2000 och 2016 härrörde från Kina. Ekonomiska förehavanden mellan en laboursenator, Sam Dastyani, som velat förhindra protester mot Kinas ageranden i Sydkinesiska havet, och en kinesisk stordonator avslöjades i höstas. Dastyani fick avgå.

Vi kan redan se början till liknande tendenser i vårt land. Svenska företag har drabbats allvarligt av kinesiskt industrispionage och cyberattacker, som Cloudhopper, men regeringsföreträdare har valt att ligga lågt med kritik. Motiveringen har varit att ”vi måste värna jobben i Göteborg”, vilket hävdats i interna möten med näringslivsföreträdare. [3]

Ambitionen att projicera makt globalt är också lätt urskiljbar i Kinas strategiska ”sidenvägsplaner” för nya transkontinentala transportvägar. Officiellt benämns dessa som Belt and Road Initiative (BRI), ett begrepp som lanserades av president Xi Jinping hösten 2013. De innebär att Kina bidrar med finansiering av transportleder i och mellan andra länder både till lands och havs. Fokus ligger på byggandet av infrastruktur i Centralasien, Sydostasien och Afrika, men även på kulturutbyten, i syfte att öka handelsutbytet med de berörda länderna. För Sveriges del har byggandet av höghastighetsjärnvägar mellan Stockholm, Köpenhamn och Oslo av Kina klassificerats som en del av BRI. Genom investeringarna stärks av naturliga skäl kontaktytorna mellan mottagarländerna och Kina, liksom direkt och indirekt kinesiskt inflytande.

Lysekil fick hösten 2017 erbjudanden från kinesiska företag att anlägga en containerhamn inom kommunen; den skulle enligt planerna bli Nordens största. Planerna har nu avbrutits, men sannolikt var också de ett inslag i BRI-programmen. De inblandade kinesiska företagen hade vid granskning mycket nära kontakter med såväl den kinesiska staten som landets försvarsmakt. I detta projekt kunde man skönja säkerhetspolitiska aspekter bortom de rent kommersiella. Med tanke på Kinas nära relation med Ryssland och givet Västkustens strategiska betydelse vid ett anfall österifrån, hade hamnen kunnat utgöra en fara för svensk försvarsförmåga. Detta belystes nyligen av försvarsberedningen. [4]

Asia Infrastructure Investment Bank, med huvudkontor i Peking, skapades 2015 som ett stöd för finansiellt investeringarna inom BRI, men även som ett alternativ till andra internationella banker, som IMF och Asia Development Bank, ADB, där Kina inte fått den tyngd man strävat efter. Sverige är medgrundare till banken. Men regeringen har ändå ännu ingen strategi för hur kinesiska infrastrukturprojekt inom BRI ska hanteras. Vilka följdverkningar initiativ inom BRI kan medföra visas av Sri Lankas kinesiskbyggda hamn i Hambantota, strategiskt belägen på öns östkust. När Sri Lanka inte kunde betala tillbaka lån tvingades man hyra ut hamnen till Kina på 99 år.

En företagsvärld styrd av stat och parti

En del kinesiska utlandssatsningar är uppenbar kapitalflykt. Överkapacitet i tung industri, fastigheter och infrastruktur gör inhemsk avkastning ganska låg och utlandet lockar. Det har inneburit att rika kineser fört ut stora summor pengar för att tjäna mer på investeringar i andra länder. Det finns även en underliggande misstro mot kommunistpartiet, som tidigare låtit konfiskera privata förmögenheter, vilket gör att de är säkrare utomlands där de inte kan beslagtas. Likaså är pengar som tillkommit via korruption säkrare utanför Kinas gränser.

I slutet av 2016 införde kinesiska staten begränsningar för kapitalutförsel, då Kinas valutareserv sjönk alltför snabbt. Under sommaren 2017 granskades de fyra privata bolag som ansågs ha fört ut mest pengar till branscher som fastigheter, turistanläggningar, fotbollslag och filmindustri – verksamheter som staten betraktar som oprioriterade utifrån planerna för investeringar i utlandet. Officiellt hette det att man såg över dessa företag för att säkerställa att de inte skuldsatt sig för mycket. Numera gäller strängare restriktioner; kinesiska staten både vill och kan påverka vilka företag som får expandera internationellt.

Debatten om utbyte med Kina har ofta präglats av förhoppningar att ekonomisk tillväxt också föder politiska reformer, vilket leder till demokrati. Tvärtemot detta önsketänkande har det kinesiska kommunistpartiet visat sig vara mycket livskraftigt. Kinas ekonomiska strukturer präglas fortfarande av statligt ägande, favoriserande av statliga bolag och ett kommunistparti som till varje pris vill behålla makten. Och även om den privata sektorn expanderat kraftigt de senaste årtiondena, saknar den oftast de statliga företagens subventioner och billiga lån. Alla företag måste dessutom ha partikommittéer.

Partiet har med andra ord ett starkt grepp om näringslivet och Kina har en bra bit kvar innan landet är en riktig marknadsekonomi enligt WTO:s definition. Till den formella styrningen kommer vikten av informella kontakter. Geelys ägare Li Shufu har exempelvis varit vän med president Xi Jinping sedan Xi var partisekreterare i den provins där Geely har sitt huvudkontor.

Kina driver nu i sin handelspolitik tanken på frihandel och globalisering, begrepp som exempelvis lyftes fram av president Xi Jinping i hans tal i Davos januari 2017, liksom i hans rapport i samband med den 19:e partikongressen i november. [5] Samtidigt är åtskilliga sektorer i landet helt stängda för utländska investeringar och de dolda handelshindren är många. Handelsöverskotten har samlats till världens största valutareserv på över 24 000 miljarder kronor, grunden för investeringsvågen utomlands. När Xi Jinping talar om att Kina är för globalisering och ökad frihandel möter vi alltså speciella kinesiska definitioner av begreppen. ”Frihandel” tycks betyda att Kina ska kunna exportera fritt, men inte att andra länder ska har rätt att exportera fritt till Kina.

Många frihandelsvänner tycks bortse från detta när de förespråkar generellt öppna marknader. Öppenhet och frihandel med Kina innebär inte alls ekonomiskt utbyte på lika villkor. Kinas utlandsinvesteringar är redskap för ekonomisk och därigenom politisk dominans.