Muslimska brödraskapet är inte representativa

erksamma i Sverige. Rapporten dömer också på ett övertygande vis ut det förhållningssätt som den svenska staten har haft gentemot nätverket under de senaste tjugo åren: Carlbom hävdar att organisationer med koppling till Muslimska Brödraskapet har kunnat knyta starka band till olika delar av det svenska etablissemanget – såsom politiska partier, myndigheter och medier – och kommit att uppfattas inte bara som moderata, utan också som legitima representanter för alla svenska muslimer, något som de i själva verket långt ifrån är. Man har vidare använt sig av denna ställning för att få omfattande ekonomiskt stöd från den svenska staten. Detta stöd har -paradoxalt och skenheligt nog – använts för att skapa ett parallellsamhälle där man kan undvika integration och svenska värderingar.

Det är inte första gången dessa fakta framförs i Sverige. Men rapportens övertygande argumentation, och den debatt som den har väckt i etablerade svenska medier, visar att något större har hänt nu. Till slut bedöms ett väl framställt resonemang om denna oroväckande situation på ett rättvist sätt i samhällsdebattens huvudfåra. Detta må vara nytt i Sverige, men det är ett välkänt mönster i Europa, där Muslimska Brödraskapets närvaro i många länder under de senaste femton åren, liksom dess påverkan på lokala muslimska gemenskaper, har varit föremål för statlig analys och debatterats i offentligheten med betydligt större energi och på ett mer balanserat sätt.

Värderingar avgör medlemskap

Frågan är varken enkel eller okontroversiell, och detta gäller även en sådan sak som att komma överens om vad Muslimska Brödraskapet ens är för något i västvärlden. Många av de individer och organisationer som ofta anklagas för att höra till Muslimska Brödraskapet avvisar denna beteckning, inte sällan genom juridiska processer. Tekniskt sett har många av dem rätt, eftersom det är svårt att bevisa en direkt koppling till gruppen i Egypten eller andra länder i Mellanöstern. Samtidigt är denna förnekelse oärlig. Tongivande företrädare för Muslimska Brödraskapet har vid upprepade tillfällen klargjort att Brödraskapet inte bara är ett slags strukturerad organisation med registrerade medlemmar, utan en ideologisk rörelse som går bortom frågan om formell tillhörighet. Medlemskap får man genom att tillägna sig specifika idéer och metoder, inte (enbart) genom att svära trohetsed eller skrivas in i ett hemligt register.

Mohammed Mahdi Akef, före detta murshid, eller ledare, för den egyptiska grenen av Muslimska Brödraskapet, konstaterade 2005 att Brödraskapet är ”en global rörelse vars medlemmar samarbetar med varandra över hela världen, baserat på samma religiösa världsåskådning – Islams spridning, ändå tills den styr världen. En person som befinner sig på den globala arenan och tror på Muslimska Brödraskapets väg, betraktas som en del av oss och vi är en del av honom.” Han tillade: ”vi har ingen internationell organisation; vi har en organisation genom sättet på vilket vi uppfattar saker och ting”.

Brödraskapet är i dag i själva verket en global ideologisk rörelse, i vilken likasinnade individer samspelar i ett informellt men mycket sofistikerat internationellt nätverk, med personliga, ekonomiska och framför allt ideologiska band.

Men om det är så, som Brödraskapets ledare regelbundet framhåller, att det viktiga inte är det formella utan tillhörighet genom en uppsättning idéer och metoder, så är Brödraskapet närvarande på ett mycket signifikant sätt i västvärlden. Brödraskapet är i dag i själva verket en global ideologisk rörelse, i vilken likasinnade individer samspelar i ett informellt men mycket sofistikerat internationellt nätverk, med personliga, ekonomiska och framför allt ideologiska band. Givet denna informella struktur kan det med rätta sägas att Muslimska Brödraskapet är verksamma även i Sverige, där många individer och organisationer faller inom ramen för Brödraskapet.

Lika kontroversiell är emellertid frågan om hur man ska bedöma Brödraskapet. Här finns det optimister och pessimister. Optimisterna hävdar att Bröderna i västvärlden inte längre är inriktade på att skapa islamiska stater i den muslimska världen, utan i stället ägnar sig åt politik och samhällsfrågor som har att göra med västvärldens muslimer. Deras huvudmål är helt enkelt att försvara dessa muslimers intressen och sprida islamiska värden bland dem. De är en socialt konservativ kraft som, till skillnad från andra rörelser som de felaktigt har förknippats med, uppmuntrar muslimska grupper i västvärlden att integreras och som erbjuder en modell där muslimer helt och hållet kan leva i enlighet med sin tro och behålla en stark islamisk identitet, samtidigt som de engagerar sig aktivt som medborgare. Dessutom, menar optimisterna, ger de västliga Bröderna unga muslimer positiv bekräftelse och uppmanar dem att kanalisera sin energi och frustration i politiken i stället för våld eller extremism. Stater bör dra nytta av de västliga Brödernas gräsrotsverksamhet och samarbeta med dem vad gäller frågor som arbetslöshet, brottslighet, droger och radikalisering.

Pessimister ser något mycket mer hotfullt i det Muslimska Brödraskapet så som det framträder i västvärlden. De menar att Bröderna där tack vare sina resurser och västvärldens naivitet kan ägna sig åt långsam men säker social ingenjörskonst som syftar till att islamisera den muslimska delen av befolkningen, och att i slutänden strida med staterna om muslimernas lojalitet. Pessimisterna säger att Bröderna är moderna trojanska hästar som i det fördolda bedriver subversiv verksamhet som syftar till att försvaga det västerländska samhället från insidan, och som tålmodigt lägger grunden för en framtid där detta samhälle har ersatts av en islamisk ordning. Den omständigheten att Bröderna i väst inte använder våld utan deltar med entusiasm i den demokratiska processen, ses helt enkelt som uttryck för en kylig kalkyl från deras sida. Bröderna förstår att de ännu inte är en mäktig kraft, och har därför valt en annan taktik: att göra sig till vänner med etablissemanget.

Brandmän eller pyromaner?

Synen på Muslimska Brödraskapet skiljer sig dramatiskt inte bara i akademiska sammanhang, utan även inom så gott som varje stat i västvärlden. Inget land har haft någon sammanhängande bedömning som har legat till grund för hur dess myndigheter agerar. Det finns ingen vitbok eller samlade riktlinjer som gått ut till statstjänstemän för att slå fast hur organisationer med band till Muslimska Brödraskapet ska identifieras, bedömas och bemötas. Det finns därför en slående brist på sammanhang och konsekvens på olika politikområden, inte bara mellan olika länder utan också inom varje enskilt land: ställningstaganden kan skilja sig åt från det ena departementet till det andra, och till och med mellan olika avdelningar inom samma myndighet.

Det finns inga offentligt tillgängliga belägg för att Muslimska Brödraskapet, hur man än definierar detta, ska ha planerat attacker mot europeiska eller svenska intressen hemma eller i utlandet.

Likväl har den pessimistiska hållningen i synen på den utmaning som brödraskapet utgör i regel dominerat bland stater i väst. I länder som Storbritannien, Frankrike och Österrike har denna debatt i hög grad förts offentligt. Det är hög tid för Sverige att följa dessa länders exempel.

Vissa analytiker och kommentatorer har diskuterat detta som en säkerhetsfråga och hävdat att Brödraskapet är en terrororganisation. Brödraskapet har förvisso terrorstämplats i Egypten, Förenade Arabemiraten och ett antal andra stater i Mellanöstern. Men så har man inte klassificerat organisationen i Sverige, eller EU i övrigt. Att betrakta Brödraskapet på samma sätt som al-Qaida eller Islamiska staten är ett allvarligt analytiskt misstag, särskilt i en europeisk kontext. Det finns inga offentligt tillgängliga belägg för att Muslimska Brödraskapet, hur man än definierar detta, ska ha planerat attacker mot europeiska eller svenska intressen hemma eller i utlandet. Ställer man frågan om Brödraskapet är ett hot mot Sverige i ett säkerhetsperspektiv på detta sätt, måste frågan besvaras bestämt nekande.

Medlemmar och anhängare till Muslimska Brödraskapet skulle hävda att detta har att göra med rörelsens fredliga natur, dess avståndstagande från våld och stöd för demokratiska medel som väg att uppnå politisk förändring. Verkligheten är betydligt mer komplex, särskilt som Brödraskapet inte är en monolitisk rörelse och dess ställningstaganden skiljer sig åt, ibland mycket substantiellt, mellan olika länder och mellan olika strömningar inom ett och samma land. Man kan likväl konstatera att Brödraskapet inte helt har övergivit våldet som politisk metod. Dess politiska tänkande, i synnerhet i dess samtida former, är förvisso inriktat på politiskt deltagande och gräsrotsaktivism. Men våld anses alltjämt vara en strategiskt riktig och religiöst legitim möjlighet under vissa omständigheter.

Men om Bröderna på kort sikt av och till är brandmän som bekämpar radikalisering där den flammar upp, kan de ändå samtidigt sägas vara pyromaner på lång sikt.

Brödraskapets anhängare säger att gruppens stöd för våld begränsas till scenarier där muslimer utsätts för ockupation eller annan orättvisa. De framhäver också att Brödraskapet konsekvent har fördömt jihadistgruppers våldsdåd i västvärlden. De hävdar dessutom att Brödraskapet fungerar som en säkerhetsventil som kanaliserar vissa unga europeiska muslimers frustration och energi och styr dem mot fredlig politisk aktivism – personer som annars hade kunnat ägna sig åt terror.

Det finns också faktiska exempel på att Brödraskapet har spelat en föredömlig roll vad gäller att förebygga våld. Och det vore ett stort analytiskt misstag att klumpa ihop deras handlingar och ideologi med de mest extrema skikten i salafistmiljöerna. Men om Bröderna på kort sikt av och till är brandmän som bekämpar radikalisering där den flammar upp, kan de ändå samtidigt sägas vara pyromaner på lång sikt. Problemet är det narrativ som de sprider; när individer som gruppen inte kan kontrollera drar de logiska slutsatserna av detta narrativ, kan resultatet bli våld.

En berättelse om legitimt våld och offerskap

Den berättelse som Brödraskapet sprider – med den skickliga retorik som utmärker gruppens kommunikation – grundar sig i två element som våldsamma islamistgrupper kan bygga vidare på, och som rotlösa ungdomar kan inspireras av när de radikaliseras. Det första av dessa element är gruppens rättfärdigande av våld. Brödraskapets avståndstagande från våld är som vi såg knappast absolut, utan kringgärdas av undantag. Dessa går ut på att muslimer som är ”under attack” (ett begrepp som är svårt att definiera) har rätt att försvara sig själva, också genom våldshandlingar mot civila.

Det andra problematiska elementet i Brödraskapets världsbild är offerberättelsen. Europeiska Brödraskapsorganisationer har avsiktligen överdrivit de antimuslimska händelser och attityder som har ägt rum och finns, och på så sätt försökt skapa en belägringsmentalitet i muslimska gemenskaper med hjälp av argumentet att västerländska samhällen är fientliga mot dem och mot islam i allmänhet. Denna dynamik har varit särskilt tydlig i Sverige under senare år, där organisationer och individer med koppling till Muslimska Brödraskapet ofta har lyft anklagelser om ”islamofobi”. I vissa fall har det funnits goda grunder för sådana anklagelser, eftersom dessa problem finns i Sverige precis som i andra samhällen – men i många fall har det gjorts grundlöst och i ett överlagt strategiskt syfte.

Kombinationen av dessa två element kan potentiellt vara explosiv. Man kan hävda att om muslimer i Gaza har rätt att försvara sig, bör de väl få göra det i Europa också, där de enligt Brödraskapet är under attack. Bröderna drar inte denna slutsats. Tvärtom förespråkar de offentligt politiskt engagemang och aktivism som lösning på problemet. Det är likaledes sant att hårdföra jihadister brukar betrakta Bröderna som avfällingar som ägnar sig åt meningslösa och oislamiska försök att arbeta inom demokratins ram.

Problemet ligger emellertid i att Brödernas narrativ sprids och att de inte kan kontrollera dess påverkan på exempelvis en hetlevrad sextonåring som är upprörd över världens tillstånd – och detta är rimligen den mest sannolika kandidaten vad gäller våldsam radikalisering. Det är lätt att se hur Brödernas berättelse – offerrollen och det villkorade försvaret för våld – potentiellt kan vara den första byggstenen i radikalisering som kan leda hela vägen till politiskt våld.

”Jag uppmanar folk att åka: alla som har möjlighet, alla som har fått utbildning i armén, i strid, i vad det nu kan vara, och som har möjlighet och kan åka till våra bröder i Syrien, måste åka.”

Brödraskapets möjliga påverkan på radikalisering bör betraktas med särskild oro med tanke på den senaste utvecklingen i Syrien. Svenska myndigheter har naturligt nog farhågor vad gäller de svenskar som i aldrig tidigare skådade antal har rest för att delta i konflikten. Det finns inga offentligt tillgängliga indikationer på att Brödraskapet, som har många organisationer och individer som ägnar sig åt olika verksamheter på båda sidor om den turkisk-syriska gränsen, skulle ha gett direkt operativt stöd till svenskar som vill bli jihadister. Och de flesta frivilliga från Sverige ansluter sig till Islamiska staten eller Jabhat Fateh al-Sham, grupper som inte är välvilligt inställda till Muslimska Brödraskapet. Men återigen ligger problemet i det narrativ som Brödraskapets organisationer över hela världen har anslutit sig till sedan början på Syrienkonflikten. Yusuf al-Qaradawi, Brödraskapets främste ideolog, sammanfattade gruppens inställning mycket väl i al-Jazeera (10/6 2013): ”Det är nödvändigt att åka och rädda våra bröder i Syrien. Jag uppmanar folk att åka: alla som har möjlighet, alla som har fått utbildning i armén, i strid, i vad det nu kan vara, och som har möjlighet och kan åka till våra bröder i Syrien, måste åka.”

Retoriken polariserar

Om Brödraskapets potentiellt negativa påverkan på vår säkerhet oftast är indirekt och svår att bedöma empiriskt, kan samma sak sägas om dess påverkan på samhällets sammanhållning. Men det är på detta område som myndigheter i hela Europa har störst farhågor avseende Brödraskapet.

Under senare år har Brödraskapsanknutna miljöer i Sverige, liksom i andra europeiska länder, tydligt framhävt att det är nödvändigt för muslimer att bli aktiva medborgare och att delta fullt ut i sina länders politik och samhällsliv. De flesta av dess ledare verkar i denna anda, i egenskap av välutbildade individer som deltar i olika verksamheter, från föräldra- och lärarorganisationer till allmänna val. De engagerar sig i ekumenisk dialog och välgörenhetsaktiviteter som i allt högre grad inriktar sig på olika projekt, inte bara muslimska gemenskaper och ändamål.

Till skillnad från de flesta andra islamistiska grupper, liksom till skillnad från konservativa icke-islamistiska trender, uppmuntrar Muslimska Brödraskapet olika former av integration i det västerländska samhället. Liksom andra socialt och religiöst konservativa krafter är Bröderna samtidigt försiktiga med de potentiella följderna av att integreras och förespråkar därför ”konservatism utan isolering, öppenhet utan att smältas ned”. Idén om aktivt medborgarskap är ett av Brödraskapets främsta försäljningsargument i Sverige och Europa.

Men om man skrapar lite på ytan är det inte svårt att finna ett budskap som är helt annorlunda – både i retoriken hos de talare som Brödraskapet bjuder in till sina evenemang och i de texter som sprids genom dess nätverk. Hätska fördömanden av det västerländska samhället som korrupt, omoraliskt och orättfärdigt förekommer inte sällan, och går hand i hand med ett narrativ enligt vilket muslimer betraktas som å ena sidan bättre än andra, å andra sidan under attack. Detta skapar en ”vi mot dem”-mentalitet som undergräver sammanhållningen i samhället. Dessutom är Brödraskapsledares ställningstaganden i frågor som religionsfrihet, kvinnors rättigheter och homosexualitet oförenliga inte bara med de värderingar som gäller i den svenska huvudfåran, utan också med grundläggande mänskliga rättigheter.

I många fall görs dessa uttalanden av medlemmar i Brödraskapet som verkar i Mellanöstern, medan aktivister som lever i Europa tenderar att offentligt framföra mer nyanserade och mindre kontroversiella ståndpunkter. Man kan betrakta denna diskrepans på olika sätt: Man kan hävda att det handlar om att en intern debatt nu äger rum inom en stor, varierad och föränderlig rörelse. Medan vissa delar av rörelsen, särskilt i länder i Mellanöstern, fortfarande har mycket konservativa och med västerländska mått mätt kontroversiella åsikter, utvecklas andra, särskilt i västländer, och försonar Brödraskapets intellektuella arv med liberala värderingar och mänskliga rättigheter.

En alternativ och mer pessimistisk analys riktar emellertid ljuset mot den inneboende dubbelhet som finns i Brödraskapet. Brödraskapets aktivister i västländer för fram ett försonande budskap i dessa länder genom att tala om integration och mänskliga rättigheter, men tror i själva verket på det ideal som deras partner i Mellanöstern tecknar. Eftersom de är medvetna om den skada det skulle innebära om de öppet omfattade denna radikalism ”outsourcar” de så att säga radikalismen.

Kritiker anklagar Brödraskapet i västländerna för ett bedrägligt spel, i vilket de låter tänkare som inte själva är baserade i väst säga vad de egentligen tycker om demokrati, homosexualitet, jämställdhet mellan könen, våld och förhållandet till väst. Genom att tona ned, eller vägra uttala sig om sådana yttranden, upprätthåller Brödraskapet sin ställning i förhållande till eliterna i västländerna. Men eftersom de samtidigt upprätthåller sina förbindelser med dem som gör dessa yttranden, och eftersom de sprider sådana skrifter i muslimska grupper, kan de i tysthet ställa sig bakom dessa ställningstaganden utan att äventyra sin position.

Brödraskapet ett hot enligt säkerhetstjänster i EU

Som vi ser är bedömningarna mycket splittrade när det kommer till Brödraskapets verkliga dagordning och ståndpunkter. Men det är värt att notera att det bland de kontinentaleuropeiska säkerhetstjänsterna förefaller råda konsensus om att Brödraskapet påverkar samhället i negativ riktning. Många av dessa organisationer har ett bredare uppdrag än deras svenska motsvarigheter, då de har till uppgift att övervaka inte bara direkta hot mot nationens säkerhet utan också mer förtäckta former av subversion som kan hota den demokratiska ordningen. På grund av dessa mer omfattande befogenheter har säkerhetstjänsterna länge studerat Brödraskapets närvaro och skapat sig en uppfattning om den, och denna är nästan utan undantag misstänksam eller direkt negativ.

”Dessa ’legalistiskt’ handlande islamistgrupper utgör ett särskilt hot mot den inre sammanhållningen i vårt samhälle”, står det exempelvis i en rapport från Verfassungsschutz, den tyska säkerhetstjänsten, från 2005. Rapporten fortsätter: ”Bland annat används den breda uppsättningen av islamistiskt orienterade utbildnings- och stödverksamhet, särskilt för barn och ungdomar från invandrarfamiljer, för att skapa och sprida en islamistiskt miljö i Tyskland. Dessa strävanden strider mot de insatser som staten och förbundsländerna gör i integrationsarbetet. Det finns en risk att uppkomsten av sådana miljöer också skapar grogrund för vidare radikalisering.”

Den belgiska säkerhetstjänsten, Sûreté de l?État, har beskrivit den verksamhet som bedrivs av Muslimska Brödraskapets utlöpare i liknande negativa termer:

”Sûreté de l?État har följt det Internationalistiska Muslimska Brödraskapets verksamhet i Belgien sedan 1982. De har haft en hemlig organisation i Belgien i över tjugo år. Deras medlemmars identitet är hemlig; de arbetar med största diskretion. De eftersträvar att sprida sin ideologi i Belgiens muslimska befolkning, och de siktar särskilt in sig på unga andra eller tredje generationens invandrare. I Belgien liksom i andra europeiska länder försöker de ta kontroll över idrottsföreningar, religiösa och sociala sammanslutningar, organisationer som kan bli privilegierade samtalspartner för nationella liksom för europeiska myndigheter, för att kunna styra de världsliga aspekterna av islamiska religiösa frågor. […] En annan aspekt av denna strategi är att man skapar eller upprätthåller konflikter när man anser att en muslim eller islamisk organisation är ett offer för västerländska värderingar, som i fallet med att bära slöja i offentliga skolor.”

Brödraskapets nätverk sprider en berättelse som står i direkt motsats till målet att skapa ett harmoniskt samhälle, och de använder multikulturalismens språk och institutioner för att driva på polarisering.

AIVD, Nederländernas säkerhetstjänst, är ännu mer specifik i sin analys av taktiken och målen hos Brödraskapet:

”Inte alla medlemmar och anhängare till Muslimska Brödraskapet är igenkännbara som sådana. De avslöjar inte alltid sina religiösa lojaliteter och sin ultraortodoxa dagordning för utomstående. De är tillsynes samarbetsvilliga och moderata i sitt förhållande till det västerländska samhället och har ingen våldsam avsikt. Men de försöker bana väg för att ultraortodox islam ska kunna spela en större roll i västvärlden genom att utöva religiöst inflytande över muslimska invandrargrupper, och genom att skapa goda relationer med relevanta opinionsbildare: politiker, statstjänstemän, organisationer i huvudfåran, icke-islamiska präster, akademiker, journalister och så vidare. Denna engagemangspolitik har blivit tydligare under senare år, och kan eventuellt tyda på en viss liberalisering av rörelsens idéer.  Den framställer sig själv som en förespråkare och legitim representant för den islamiska gemenskapen, med brett stöd. Men det slutliga målet – som dock aldrig uttrycks öppet – är att skapa, etablera och sprida ett ultraortodoxt muslimskt block i Västeuropa.”

Inga representanter för svenska muslimer

Dessa bedömningar sammanfaller i mycket hög grad med den som Aje Carlbom gör i förhållande till Muslimska Brödraskapet i Sverige i sin studie för MSB. Brödraskapets nätverk sprider en berättelse som står i direkt motsats till målet att skapa ett harmoniskt samhälle, och de använder multikulturalismens språk och institutioner för att driva på polarisering. Många av dessa verksamheter är lagliga, och europeiska myndigheter är eniga om att Brödraskapets organisationer inte som i Mellanöstern ska utsättas för repression för att de sprider sin agenda. Men juridisk tolerans är inte samma sak som medborgerlig tolerans. Organisationer knutna till Brödraskapet måste stå till svars för sin polariserande retorik och sina handlingar, precis som alla andra tvingas göra. Grunda anklagelser om islamofobi får inte avskräcka från en nyanserad debatt.

Vidare måste myndigheterna bli mer medvetna om denna fråga.  MSB:s studie gör det som myndigheter i många europeiska länder har gjort sedan länge: Den försöker skapa grundläggande kunskap om vad Muslimska Brödraskapet är, hur rörelsen arbetar, vad man vill och vilken sorts politik som är bäst lämpad för att hantera den.

Sverige har hittills brustit på detta område och ofta accepterat lokala Brödraskapsorganisationers olika anspråk på att vara moderata och representativa. Detta har ofta lett till att myndigheter finansierar Brödraskapsorganisationer och dessas subversiva dagordning utan att veta det. Mer kunskap och en väl avvägd debatt om denna fråga kommer sannolikt att leda till mer nyanserade och välgrundade tillvägagångssätt. Det är viktigt för Sverige, precis som för andra länder, att denna debatt förs.

Översättning: Kvartal