Brotten blir grövre och kollegorna mindre erfarna

Vi gör skillnad

Vad gör då en ingripandepolis?

Generellt kan man säga att de poliser ni allt som oftast ser eller möter i vardagen, eller ja, de ni borde se oftare, är ingripandepoliser. Vi som jobbar som ingripandepoliser är ofta unga i levnadsålder men får snabbt en ryggsäck full av erfarenheter i form av misär, misshandlade och rånade personer, barn som farit illa, våldtagna – och söndertrasade kroppar. Det ni också ser är poliser som gör skillnad, som gör allt i sin makt för att gripa tjuvar, letar efter försvunna personer, som har att hantera samhällets baksida. Som trots otillräckliga förutsättningar fortsätter att kämpa för vi vet att vi gör skillnad, varje dag.

Omsättningen på ingripandepoliser är hög, alldeles för hög, och de som missgynnas av detta är alla ni som behöver polisens hjälp. I stället för att få hjälp av rutinerade kollegor med ett helt annat lugn, erfarenhet och kompetens möts ni allt oftare av kollegor med enbart ett par år i tjänst. Tolka mig inte fel, våra mindre erfarna kollegor är duktiga, men om jag ser till min egen utveckling är jag idag en långt mycket bättre polis än när jag påbörjade min polisiära karriär.

Grov och svårutredd brottslighet

Nationella operativa avdelningen, NOA, har gjort en uträkning som visar att 50 procent av Sveriges poliser kommer att ha sex eller färre tjänsteår 2024.²  I ett Sverige där skjutningar och sprängattentat blivit vardag, där polisen under 2019 i snitt dagligen hade att hantera ett och ett halvt av denna typ av grova brott. Lägg därtill antalet anmälda våldtäkter och personrån samma år som var 8 580 respektive 7 650, så får ni en fingervisning om hur omfattande dessa olika delar av den grova brottsligheten är.

Det handlar om grova och svårutredda brott, där erfarenhet och förstahandsåtgärder är det som kan göra skillnad om ett brott klaras upp eller ej och leder till en fällande dom i domstol. Förstahandsåtgärder är det första som görs i ett ärende, ute på plats. Det kan handla om allt från att fånga upp ett för utredningen viktigt vittne, observera något i närmiljön kring brottet som sticker ut, ställa de rätta frågorna till målsägande, hantera beslag på rätt sätt, spärra av brottsplatsen, få rätt resurs till platsen och kunna leda dessa. Det finns oändligt mycket som görs, som inte går att läsa sig till utan som kommer med åren. År som alltså knappt längre finns där de behövs som allra mest.

Att hitta kollegor med 10–15 år på nacken i radiobilarna är svårt.

Många personer jag talar med utanför polisen tror, felaktigt, att våra nya kollegor blir upplärda av äldre kollegor och att det oftast finns någon med gedigen erfarenhet i varje patrull. Verkligheten är den att våra aspiranter som kommer ut från polisskolan för att göra sina sex månaders praktik inte sällan handleds och ska läras upp av kollegor med enbart ett par år i tjänst. Att hitta kollegor med 10–15 år på nacken i radiobilarna blir allt mer ovanligt, men något det sällan talas om.

Därför blev det så här

Hur har det kunnat bli så här? Svaret kan enligt mig delas upp i minst två delar: politiska satsningar samt polisiär ledning – och styrning.

Politikerna har under allt för många år underfinansierat Polismyndigheten och inte lyssnat till våra varningssignaler. Vi har i allt för många år skrikit för döva öron att vi är för få, har för dålig teknik/hjälpmedel, föråldrad lagstiftning, avsaknad av administrativt stöd, eftersatta löner – listan kan göras lång.

Det är helt enkelt en ekvation som inte går ihop. Den är omöjlig!

Men så hände något. Över en natt förändrades synen på Polismyndighetens storlek: från att vara ”rätt” dimensionerad till att vi till 2024 ska bli 10 000 fler polisanställda³. Fördelningen sa man skulle vara som idag, det vill säga två tredjedelar poliser och en tredjedel civilanställda. Detta är dessvärre en utopi med dagens löne- och arbetsvillkor för poliser. Det är helt enkelt en ekvation som inte går ihop. Den är omöjlig!

Det spelar ingen roll att rekordmånga 17 498 sökte till vårens antagning 2020 för polisutbildning⁴, när låga 651⁵ klarade antagningskraven och erbjöds en utbildningsplats. Tre veckor in i utbildningen var siffran nere på 581 aktiva. Detta trots att kraven för att söka till polisutbildningen har ändrats. Idag kan man antas till utbildningen redan vid 18 års ålder, och man behöver inte ha körkort förrän dagen utbildningen påbörjas.

Just nu utbildas det kring 3 200 polisstudenter på våra fem lärosäten i Umeå, Stockholm, Borås, Växjö och Malmö.⁴ Detta kan ses i perspektivet av att 1 300 utbildningsplatser står tomma och att 4 400 poliser slutat under de senaste fem åren. Hälften av de som slutat har gått i pension och hälften har lämnat för yrken där den polisiära erfarenheten betalar sig bättre, exempelvis Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunen. Håller siffrorna i sig kommer vi trots antalet studenter på skolorna inte bli fler än kanske 1 500–2 000 poliser netto under de kommande två och ett halvt åren, om vi räknar rent statistiskt.

En tid man betar av

Högsta polisledningen har över tid inte heller riktigt velat ta tag i frågan att allt fler kollegor ser ingripandeenheten som en tid man betar av men inte åldras i. Det viktiga verkar vara att vi besätter radiobilarna, inte med vilken kompetens vi gör det. För mig är det svårt att tolka på annat sätt.

Anledningarna till att kollegorna lämnar ingripandeenheterna är flera, bland annat (som med relativ enkelhet kan åtgärdas):

• Vi hade förr både äldre och fler synliga poliser i ett lugnare samhälle med mindre allvarlig brottslighet. Detta i sin tur gjorde att arbetsmiljön var bättre, det fanns luft i systemet till att arbeta brottsförebyggande, fotpatrullera, göra egna mindre insatser, ibland också med kort varsel kunna ta en semesterdag. Idag går många ingripandeenheter i landet runt på minimibemanning. Det är en bemanning som alltid måste finnas till ledningscentralens förfogande att skicka till pågående akuta ärenden.
• Psykiskt och mentalt påfrestande arbetsmiljö. Som ingripandepolis vet vi sällan vad som väntar och en situation kan snabbt förändras från lugn till kaotisk. Chansen att mentalt förbereda sig är ofta knapp och vi tvingas många gånger att fatta snabba beslut som kan få förödande konsekvenser.
• Farlig(are) arbetsmiljö. Hoten och våldet mot poliser har blivit både fler och värre. Vi har de senaste åren kunnat läsa om poliser som knivhuggits, som fått handgranater kastade på och emot sig, som fått sin bil sprängd på hemadressen och vi har kollegor som fått sina hem beskjutna med automateld från vapen som hör hemma i krig.⁶
• Avsaknad av administrativt stöd. Inte sällan sitter poliser och avrapporterar i timmar. Anmälan ska skrivas, förhör, beslag, hantering av bilder, beställning av analyser, avlysningar/efterlysningar med mera, med mera.
• Lågt ob-tillägg. Polisen har ett ob-tillägg som vardagar börjar först kl. 22.00. Ett nattpass ger efter skatt cirka 150 kronor extra i fickan, och ett helgpass cirka 350 kronor.
• Tjänstgöring i treskift samt varannan helg. Möjligheterna att reglera detta till att slippa exempelvis nätter (vilka oftast bedöms slita värst) är ytterst begränsade.
• Arbetsveckor om cirka 35 timmar, vilket av många anses vara för lite tidskompensation i förhållande till vad man får ”betala” för skiftarbete.
• Aldrig kunna planera något med säkerhet efter arbetspasset. Vi vet aldrig när vi slutar eftersom vi själva inte styr vårt arbete och vad vi har att hantera. Ju färre vi är, desto färre att fördela ärendena på. Många är de familjemedlemmar och vänner som fått ställa in aktiviteter då vi ingripandepoliser inte kunnat lösas av och sluta dagen, på utsatt tid.

Jag vill inte lämna!

Jag har här beskrivit varför det i mångt och mycket ser ut som det gör inom ingripandeverksamheten. Men jag vill ändå, än så länge, vara kvar. För här kan jag göra skillnad. Vad jag däremot kan sakna och vill ha tillbaka är rutinen och kollegorna som förr fanns i radiobilarna. Det är ett måste för att vi ska kunna överföra nödvändig kompetens till nya kollegor som framöver kommer ut från polisutbildningarna och något som Sveriges skattebetalare bör kräva av oss. Fortsätter kompetenstappet på inslagen väg kan resultatet bli att vi inom några år har mer passiva och ängsliga poliser på en avdelning där trygghet och beslutsamhet är a och o.

Polismyndigheten kan ha Sveriges mest lojala medarbetare som vrider och vänder på alla möjligheter för att vara redo när vi behövs.

Snart kommer sommaren och vi har precis försökt lösa sommarbemanningen. Som vanligt är det ingen enkel historia då vi inte på långa vägar är så många som vi enligt dimensioneringen ska vara. Men ni kan vara ”lugna”, vi kommer vara lika få som alltid och vi kommer inte att gå under minimibemanningen.

Så här har det varit länge.

Polismyndigheten kan ha några av Sveriges mest lojala medarbetare som vrider och vänder på alla möjligheter för att vara redo när vi behövs. Det är tack vare denna fantastiska lojalitet till Sveriges medborgare som Polismyndighetens ingripandeverksamhet kan fortsätta hanka sig fram, år efter år.

När vi nu står inför den största uppbyggnad som svensk polis genomlevt är det dags att vi som jobbar ute på gatorna, som ska lära upp nya kollegor, får bättre resurser i form av personal, arbetsvillkor och de förutsättningar vi förtjänar. Där är vi inte idag. Och texten till trots: faktum är att jag har ett yrke jag verkligen tycker om, där jag känner mig behövd och vill se mig själv åldras. Jag önskar bara att fler ingripandepoliser skulle känna detsamma!