Populism som hotar Svenska Akademien

Svenska Akademien har vid ett antal tillfällen under efterkrigstiden blivit föremål för massmedialt uppmärksammade kontroverser. Vid en historisk genomgång av vilka personer som befann sig i opposition till Akademien vid dessa tillfällen, och varför de gjorde det, utkristalliseras ett mönster som gör den nuvarande krisen mer förståelig. Tre av dessa talande konflikter är de som omgärdade Nobelprisen till Boris Pasternak, Alexander Solzjenitsyn samt Harry Martinson och Eyvind Johnson.

Nobelpriset till Boris Pasternak

Redan upprinnelsen var dramatisk när Nobelpriset 1958 tillföll Boris Pasternak. [1] Den italienske kommunisten och mångmiljardären Giangiacomo Feltrinelli hade 1956 via ett ombud, Sergio d?Angelo, kommit över de europeiska rättigheterna till Pasternaks sovjetkritiska tegelstensroman Doktor Zjivago. När d?Angelo fick manuskriptet ska Pasternak ha sagt: ”Du är härmed inbjuden till min avrättning”. Kommentaren skulle visa sig ha fog för sig.

Feltrinelli var i sig själv en intressant figur. Han kom från en av Italiens rikaste familjer, och sägs, via sina kontakter med Fidel Castro, ha kommit över det berömda porträtt på Che Guevara som han sedan lät trycka upp som posters och som efter det prytt radikalers t-shirts och väggar runt hela världen. På 1970-talet engagerade han sig i uppbyggnaden av terrororganisationer i västvärlden och dog i samband med att en bomb detonerade 1972 utanför Milano. Enligt den internutredning som gjordes av Röda brigaderna ska detonationen ha berott på att bombens timer var defekt. 

1956 gick Feltrinelli dock ur det italienska kommunistpartiet i samband med att han vägrade ge efter för de sovjetiska påtryckningarna om att inte publicera Pasternaks manus. På hösten 1957 kom Doktor Zjivago ut i Italien, och drygt ett halvår senare på engelska och franska. I de svenska recensionerna av de italienska och engelska utgåvorna framstod Pasternak som kandidat till Nobelpriset. Ånyo, kunde man tillägga. Redan 1946 hade han nämligen förekommit i Nobelprisspekulationer. Den som i januari det året hade föreslagit honom för priset var Oxfordprofessorn Cecil Bowra, påstådd förebild för Mr Samgrass i Evelyn Waughs Brideshead Revisited.

Den 23 oktober 1958 tillkännager den dåvarande ständiga sekreteraren Anders Österling att Nobelpriset i litteratur tilldelats Pasternak. Reaktionerna blir starka. I Sverige konsolideras kritiken mot Akademiens beslut runt litteratörer som Artur Lundkvist, Karl Vennberg, Sivar Arnér, Erwin Leiser och Victor Svanberg. Flera av dem tar till orda i socialdemokratiska Morgon-Tidningen, som lades ner några dagar senare, den 28 oktober. 

På sin förstasida basunerar Morgon-Tidningen den 24 oktober ut: ”Svenska akademins enhälliga beslut ?En politisk bomb?”. På tidningens förstasida citeras Artur Lundkvists beskrivning av Doktor Zjivago: ”ganska valhänt och illa behärskad.” I själva artikeln hävdar Lundkvist att Pasternaks roman ”som opposition inom sovjetsamhället ter sig (?) mycket otillräcklig och hjälplös, nära nog ovidkommande. Det självupptagna, stingsliga och egocentriska draget är också påfallande. Det smakar, trots den idealistiska förklädnaden, av privat besvikelse och bitterhet”.

På tidningens nyhetsuppslag intervjuas medarbetaren Sivar Arnér. De noveller som han läst av författaren bärs, skriver han, upp av en ”utsökt prosa i formen men den förefaller mig substanslös och därför likgiltig”. Den nyutkomna romanen Doktor Zjivago har han visserligen inte läst, men menar ändå att dess internationella berömmelse beror ”inte främst på dess konstnärliga kvaliteter utan på att den är kritisk till sovjetsamhället”.

Intervjun avslutas med att Arnér beklagar Akademiens beslut: ”Att akademin just i år valt Pasternak kommer, som förhållandena nu ligger till, mera att innebära en spark åt Sovjet än en heder åt en diktare. Somliga kommer att applådera och uppfatta sparken som en bragd, andra – och dit hör jag – beklagar den.” Karl Vennberg fastslog å sin sida i Aftonbladet att Pasternaks roman varit ”föremål för en måttlös överskattning”.

Efter ett dygn av tystnad från sovjetiskt håll, läser man på fredagen den 24 oktober i radio upp en franskspråkig kommuniké från Literaturnaja Gazeta, huvudorganet för författarföreningen. Priset betraktas där som en ”fientlig politisk handling mot Sovjetunionen” – ett led i ”ett antikommunistiskt härtåg”. Doktor Zjivago förklaras vara ”ett konstnärligt eländigt, illasinnat verk”, ett ”futtigt, meningslöst, småskuret arbete”.

På söndagen beskrivs romanen i det ryska partiorganet Pravda som ”reaktionär journalism av låg klass utgiven som ett litterärt verk”. Pasternak själv liknas vid ett ”ogräs” i det sovjetiska samhället och uppmanas att vägra ta emot priset.

På måndagen den 27 oktober kan Expressen meddela att tre inbjudna akademiledamöter, Anders Österling, Harry Martinson och Henry Olsson, avböjt att delta i kvällens högtidligheter i Kulturhuset i Stockholm: utdelningen av Leninpriset till Artur Lundkvist. Priset som mellan 1950 och 1955 utdelats i Stalins namn, var lanserat som ett alternativt Nobelpris men hade företrädesvis belönat internationella representanter för det sovjetstyrda Världsfredsrådet, i vars ledning Lundkvist ingått sedan 1950. Prissumman var ansenlig: 122 000 kronor, närmare en miljon i dagens penningvärde; drygt hälften av Nobelpriset.

Dagen efter festligheterna på Konserthuset och Stadshuset (där middagen hölls) tog dock utvecklingen för Pasternaks del en dramatisk vändning. På tisdagen meddelade den sovjetiska författarföreningen via Literaturnaja Gazeta att man uteslutit honom ur förbundet samt ur översättarförbundet. Man hade också berövat honom titeln Sovjetförfattare.

Ytterligare en dag senare avböjde Pasternak Nobelpriset, ”det oförtjänta pris som tilldelats mig”- alltså helt i enlighet med det ”råd” som han fått i Pravda. Som om inte det räckte, uppmanade författarföreningen regeringen att frånta Pasternak hans medborgarskap. I det sovjetiska radioinslag där nyheten meddelades beskrevs Pasternak som en ”förrädare och fiende till folket”.

Vi hade således å ena sidan ett sovjetiskt missnöje över att en medelmåttig författare hade blivit belönad för ett konstnärligt svagt verk. Man hävdade från sovjetiskt håll med stark emfas att det stora litterära priset därmed framstår som en politisk aktion i syfte att svärta ner Sovjetunionen. Svenska Akademien hade, menade man, fallit till föga för antisocialistiska krafter; och Pasternak hade blivit en bricka i västvärldens kalla krigspropaganda. 

Å andra sidan hade vi ett missnöje bland en rad svenska författare som brukar sammanföras under beteckningen ”tredje ståndpunkten”. Tredje ståndpunkten påstods innebära att man inte valde sida i konflikten mellan USA och Sovjetunionen. I praktiken innebar den – inte sällan – att man länge stödde kommunistregimen i Sovjetunionen.

Också av de författare som samlades under tredje ståndpunkten beskrevs Pasternak som en medelmåttig författare som belönats för ett konstnärligt svagt verk. Även för dem framstod det stora litterära priset därmed som en politisk aktion i syfte att svärta ner Sovjetunionen. Svenska Akademien hade fallit till föga för antisocialistiska krafter, menade de svenska kritikerna, och Pasternak hade blivit en bricka i västvärldens kalla krigspropaganda.

I enlighet med denna logik konstaterar Karl Vennberg i sin artikel om Pasternak i samband med dennes död 1960, att Pasternak blev ”använd som tillhygge i ett kallt krig”, vilket ”gjorde hans sista år svåra”. En helt annan bild gavs dock vid samma tid av Expressens utrikeskorrespondent Gustav Svensson. Han hade intervjuat diktaren 1958, ett par månader efter Nobelpriset. 

Intervjun publicerades dock först efter Pasternaks död på grund av författarens rädsla för repressalier. I intervjun diskuterar Pasternak dem i väst som tagit hans parti – dem som Karl Vennberg i en summerande artikel från februari 1959 hade beskrivit som att de ”åbäkade sig med sitt hjältemod, när den i själva verket satte Pasternaks liv på spel för att inte låta något tillfälle att angripa Sovjetunionen gå sig ur händerna”.

Svensson påpekar att Pasternak ”betraktade västmaktsjournalisterna ?som sina enda verkliga vänner?”. Nobelpriset – hävdade han stick i stäv med Vennberg, Arnér och kompani – förvärrade inte alls den ryske författarens situation: ”Jag har dessa internationella protester att tacka för mitt liv.”

Man kan således, sammanfattningsvis, konstatera att Akademiens vedersakare 1958 var författare, litteraturforskare och kritiker, vilka två år efter att folkupproret i Ungern krossats av sovjetisk militär, fortfarande inte såg några problem med att ställa sig på diktaturregimens sida. (Lundkvist hade i en intervju 1956 dessutom uttryckt förståelse för det sovjetiska agerandet i Ungern.) [2] Vennberg och Arnér hade å sin sida båda uttryckt sympatier för den tyska nazistregimen under andra världskriget, men kom sedan att uttrycka beundran för Sovjetunionen. Det sistnämnda gäller även en annan av Akademiens kritiker 1958: litteraturprofessorn Victor Svanberg. [3] Han föreslog i samband med priset till Pasternak att Nobelpriset borde avskaffas.

Nobelpriset till Alexander Solzjenitsyn

1970 var det så dags för ytterligare ett kontroversiellt Nobelpris till en regimkritisk rysk författare: Alexander Solzjenitsyn. [4] Laguppställningen på den svenska litterära parnassen upprepar sig då, men med vissa justeringar. Olof Lagercrantz, som under Pasternak-debaclet gav intryck av att tillhöra det liberala lägret, har nu seglat in i gruppen av tredje ståndpunktare, vilka förvisso denna gång intar en något mer nyanserad hållning än 1958. Artur Lundkvist har i sin tur blivit invald i Akademien 1968, men solidariserar sig i denna fråga med prisets kritiker. I en intervju i Aftonbladet i december 1970 konstaterar Lundkvist att det är ”fel att han (Solzjenitsyn) får priset”.

Inte heller 1970 kunde den ryske Nobelpristagaren delta vid prisceremonin. Den nytillträdde statsministern Olof Palme blandande sig slutligen i frågan, efter att den svenska diplomatiska undfallenheten hade belysts i New York Times. Palme gav skamlöst förläggaren Per I Gedin skulden för att en alternativ prisutdelning inte hade genomförts på svenska ambassaden i Moskva.

I DN den 20 oktober 1971 försvarar Lagercrantz ambassadens beslut och påpekar att Solzjenitsyn tydligen missförstått Nobelprisets status. Priset är ”en liten och obetydlig sak”. Det ”spelar en usel roll i den internationella debatten”, eftersom det ”skymmer sikten för diktare som vi borde lyssna på i dag”, detta genom att priset regelmässigt tilldelats diktare som spelat ut sin roll.

I två artiklar i slutet av december 1974 utvecklar Lagercrantz sin kritik mot 1970 års Nobelpristagare i allmänhet och dennes magnum opus Gulagarkipelagen i synnerhet. Verket, skriver han, präglas av en ”världsbild” som är ”alldeles för svart-vit”, eftersom det ställer ”ett ont system (?) mot ?det goda?”. Var finns hos Solzjenitsyn ”det Sovjet som (?) håller drömmen om ett mänskligare och friare liv under ett socialistiskt styre levande”?

Den svenske redaktören efterlyser fler röster från Sovjetunionen, röster som kan ge en motbild. Ty, frågar han sig, ”var fanns och finns den stat som inte verkar” som den totalitärt kommunistiska? ”Är inte allas våra liv i samhället baserat på svek, likgiltighet, hårdhet, på vår förmåga att blunda och bedra oss själva? Inte bara i Sovjet är fängelserna spegelbilder av hela samhället.”

Nobelprisen till Martinson och Johnson

När Olof Lagercrantz artikel om Gulagarkipelagen publiceras är han engagerad i en ny strid rörande Svenska Akademien, nämligen om Nobelpriset till de uttalade antikommunisterna Harry Martinsons och Eyvind Johnson 1974 – vilket delades ut i december 1974, vid samma ceremoni där även Solzjenitsyn mottog sitt pris. [5]

Reaktionerna på 1974 års Nobelpris och konsekvenserna av detsamma har varit föremål för flera debatter, mest affekterat kanske i samband med Lars Gyllenstens memoarer Minnen, bara minnen (2000). Gyllenstens tes är där att de negativa skriverierna i samband med Nobelpriset drev Martinson allt längre in i en depression som till slut resulterade i hans självmord 1978. [6] Dock har företrädare för Dagens Nyheters, Aftonbladets och Expressens kulturredaktioner hävdat att Martinsons reaktion var överdriven och att Gyllenstens tes saknar grund om man går till källorna.

Så är emellertid inte fallet. 

Ifråga om skriverierna om Nobelpriset kan man exemplifiera med Expressens artiklar. Med tanke på att uppgiften om Nobelpriset läckt ut tidigt, hade man på kulturredaktionerna haft gott om tid för att förbereda hur man skulle lägga upp bevakningen. I Expressen har kulturchefen Bo Strömstedt valt att, samma dag som Nobelpriset tillkännages, publicera den mest infama av tre artiklar, Sven Delblancs. Strömstedt har i efterhand försvarat sig med att Delblancs artikel var beställd, vilket inte gör saken mindre bestickande. Redan 1960 hade Delblanc meriterat sig som en av de fränaste Martinson-kritikerna med sin recension av diktsamlingen Vagnen i Arbetar-Bladet. Där skrev han om Martinsons ”kverulans och gnäll inför skäligen triviala samtidslyten som söndagsbilismen” samt påpekat att diktarens negativa ”attityd till samtiden i längden måste verka utarmande och förödande”. [7]

Genom att man inleder med Delblancs Nobelpriskommentar, sätts dagordningen på Expressen. Nästa dag publiceras två artiklar: en av Strömstedt (om Martinson), en av P O Enquist (om i huvudsak Johnson). Både Strömstedt och Enquist utgår i sina artiklar från att en debatt ”rasar”, men noga besett är det en debatt som Strömstedt själv regisserat genom den ordning som han valt att publicera artiklarna i. På det viset erbjuds man under förevändning av att spegla en tänkt opinion möjlighet att sprida ut tjuvnypen och nålsticken. I Enquists fall beskrivs Nobelpristagarna som ”bysnillen krönta av kompisar” – alltmedan han själv ”försöker (?) minnas de böcker de skrev, medan de ännu kunde skriva”.

Just ordet ”bysnille” är betecknande: det speglar ett återkommande drag i den kritik som ideligen drabbar Martinson under hans två sista decennier – en påminnelse om hans, liksom Eyvind Johnsons, bakgrund i trasproletariatet – luffaren och eldaren som aldrig erbjudits den gymnasie- och universitetsutbildning som förunnats de företrädare för 60- och 70-talsvänstern som deltog i mobbingen av Martinson från och med det tidiga 1960-talet.

Ordet bysnille uppträder signifikativt nog även i Strömstedts text: ”Geni igår, bysnille idag”, heter det i en karakteristik som berör författaröden generellt, men som inom ramen för den kontext där orden uttalas får en specifik innebörd. Med hänvisning till att Martinson på senare tid ägnat sig åt ”beklämmande (?) konservativ insändarkverulans”, menar sig Strömstedt förstå Delblancs kritik.

Men vad skrev då Sven Delblanc 1974? Jo, han började med att fastslå att Martinson och Johnson är ”betydande författare” (ordalydelsen upprepas för säkerhets skull tre gånger i artikeln), men att Akademiens beslut vittnar om ett bristande omdöme som medför att den lilla ”internationella prestige” som priset fortfarande har kommer att ”sopas bort av ett hånskratt, rullande runt på jorden”.

Delblanc anger med sin artikel mönstret för många av de följande kommentarerna i DN, Aftonbladet och Expressen. Detta mönster innebär att man inledningsvis uttalar några allmänt berömmande ord, varefter det levereras skoningslös kritik. Strategin visade sig lyckad. Ty så fort någon i efterhand riktat kritik mot bemötandet mot Nobelpristagarna, har man med citat kunnat visa på de berömmande ord som vederfarits dem. Utifrån ett sådant perspektiv har Karl Vennberg i efterhand påpekat att Martinson måste ha plågats av ”paranoida inbillningar”. [8]

Olof Lagercrantz beskrev i sin tur i DN 1974 års Nobelpris som ett ”återfall i nationalism och provinsialism”. 1975 har Lagercrantz sett till att översätta en engelsk artikel över en helsida i DN där Martinson och Johnson som Nobelpristagare jämförs med det ”första olyckliga valet av Sully Prudhomme”, och där svenskarnas texter beskrivs som ”dunkla och pompösa arbeten (?) tomma på allt utom plattityder och pretentioner”. [9]

I Karl Vennbergs kommentar av Nobelpriset i Aftonbladet är det enda som sägs rent generellt om Martinsons författarskap att Vennberg ofta ”irriterats av Martinsons enögda gnäll och känt sig beredd att slänga hela hans författarskap i spisen”. 

Till Eyvind Johnson hade Vennberg ett horn i sidan sedan länge. Johnsons berömda provästliga och antikommunistiska vårtal till Uppsalas studenter 1951 beskrevs av Vennberg som ”en spark med SA-stövel”. Anledningen till den forne nazist-sympatisören Vennberg hårda dom var att Johnson tagit parti för USA framför Sovjetunionen, trots, som Johnson skrev, kapitalismens fel och brister. Det innebar en grundläggande kritik mot tredje ståndpunkten, som var den gängse hållningen i svenskt kulturliv från 1945 och framåt.

Martinson hade i likhet med Johnson, och till skillnad från flera andra författare med liknande bakgrunder i proletariatet, tagit tydlig ställning mot Sovjetunionen under efterkrigstiden. För Martinson spelade det sannolikt en avgörande roll för det allt hårdare motstånd som han från det tidigare 1960-talet mötte från de unga författare och kritiker som kom att utgöra fundamentet för 68-vänstern.

En oberoende Akademi

Det är således inte alltför långsökt att se de kriser som Akademien genomgår under 1950-, 1960- och 1970-talen som kopplade till en djup motsättning. Å ena sidan har vi en institution som – precis som Marianne Stidsen, medlem av Det Danske Akademi, påpekat i en artikel i Expressen (29/4) – vilar på upplysningstraditionens grund. Å andra sidan har vi krafter i kulturlivet som inte vill ta parti för de upplysningsvärden som är implementerade i de liberala samhällsbyggena i Europa och USA: värnandet om en sekulär stat vars primära syfte är att fungera som en garant för individens, forskningens, kulturens och undervisningens autonomi och oberoende av politiska och religiösa maktcentra.

Institutioner som Svenska Akademien har en funktion inom ramen för ett sådant samhälle, genom att de har utvecklats vid sidan av staten och den politiska makten. Att Svenska Akademien lyder under andra principer än statliga institutioner och myndigheter, och värnar om vissa ålderdomliga strukturer, har ett egenvärde. Ett välfungerande samhälle behöver institutioner som styrs utifrån bevekelsegrunder som skiljer sig från dem som är underordnade den samtida politiken och medielogiken. En sådan bevekelsegrund skulle kunna beskrivas i termer av att föra de dödas talan i nutiden.

Jag är fullt medveten om att det är ett uppdrag som ter sig helt vansinnigt för många människor i nutiden, vilket exempelvis framgår av Dagens Nyheters kultursida. Men det behöver inte betyda att det ter sig vansinnigt för samhället som sådant eller för framtida generationer. Måhända är problemet med Akademien under de senaste decennierna att den i alltför hög grad har underordnats den sorts krafter som under 1950-, 1960 och 1970-talen representerades av dess motståndare: Karl Vennberg, Sivar Arnér, Olof Lagercrantz, Artur Lundkvist med flera.

Den sistnämnda kunde förvisso finna sig till rätta inom Akademien och uträttade antagligen ett på många sätt viktigt arbete där. Lars Forssell däremot, som valdes in tre år senare, 1971, hade alltför lätt att falla till föga för populistiska massmedier. Kerstin Hallerts intervju med honom i SvD i samband med invalet är ett enda radband av floskler: ”Helst skulle jag vilja skriva dramatik för Martin Ljung och Birgitta Andersson”; ”Mitt sista skönlitterära alster finns att läsa i tidskriften Puss”; ”Egentligen skulle jag vilja avskaffa Akademien”, ”Nån frack har jag inte, men ärtsoppa tycker jag om”; ”Jag vet inte vad de gör i Akademien – vad gör de?”; ”Varför blir förresten inga tjejer invalda i Akademien?”. [10]

Ett Nobelpris till Bob Dylan hade Lars Forssell älskat. Dylan – som med sin starka integritet är Lars Forssells absoluta motsats – avskydde det. Givetvis.

Önskan att bli omtyckt i media torde vara en av nutidsmänniskans mest destruktiva drivkrafter. Bland mycket annat gör den en till ett rö för vinden för de krafter som vill förstöra den sorts institutioner som en gång i tiden föll ut naturligt ur upplysningstänkandet.

Som jag har kunnat visa, förenades flera av Akademiens mest högljudda kritiker under 1950-, 1960- och 1970-talen av en vurm för totalitära ideologier. Det var ideologier som hade och fortfarande har sin grund i en avsky mot att politiska och religiösa maktcentra hålls separerade från de vetenskapliga och konstnärliga institutionerna. Den senaste tidens knytblusmanifestationer är ett uttryck för samma avsky.

Svenska medier bärs upp av lovvärda politiska ambitioner inom en rad områden. Man har engagerat sig för världsfreden, för att förhindra att jorden går under på grund av miljöförstörelse, för att skapa ett globalt klasslöst samhälle, för att skapa total jämställdhet, för att skapa drägliga livsvillkor i Sverige för världens flyktingar. 

Dock tycks man inte förstå att det är ett allvarligt hot mot grundvalarna i ett civiliserat samhälle om inte institutioner finns, vilkas primära syfte är kulturvårdande – och vilkas poäng är att verka oberoende av och kanske ibland till och med på tvärs mot tillfälliga opinioner och tidsbundna utopiska drömmerier. Akademiledamoten Gunnar Ekelöfs berömda boktitel är inte en dum devis. Den lyder: ?non serviam?. Jag tjänar ingen.