Anteckningar från karantänen

Siffrorna är preliminära och källan inte tydligt specificerad, men datan visar att sjukdomen är ungefär lika smittsam och lika dödlig som den ökända 1900-talspandemin Spanska sjukan. Jag tittar på grafen flera dagar i rad. Varje gång med ett krypande obehag. Sedan kommer säsong två av ”Sex Education” på Netflix och jag får glömma allt. För en kort stund. Några veckor senare ser jag en likadan graf i Dagens Nyheter¹. Då kan jag inte längre glömma datan, börjar bli närmast besatt av corona. Jag tänker och pratar om det oavbrutet, liksom många av mina kollegor och min pojkvän som också är läkare.

”Det är bara en influensa”

Vid tidpunkten ifråga arbetar jag som underläkare på ett av Stockholms akutsjukhus. På ett alltid hetsigt, alltid stressigt och alltid omtumlande arbetspass på akutmottagningen pratar jag med P, en råbarkad kollega som fnyser och med oväntad tillförsikt säger att ”det är bara en influensa”. Jag undrar om P säger det för att hon själv är rädd, hon som ju kommer stå i skottelden om det blir en pandemi. Jag tröstar mig med P:s ord, men får allt svårare att skaka av mig obehaget. Lättare blir det inte när jag pratar med A i underläkarnas lunchrum; hon blir röd i ansiktet av frustration över att folk ”minsann bara kallar det för en vanlig influensa”. Sedan lång tid är det dock planerat att jag ska återgå till min tjänst som forskarstuderande, så jag hinner aldrig prata med P och A igen.

De tittar på mig som på en pestsmittad.

När min tid på sjukhuset är slut i början av mars har Sverige fortfarande inte nåtts av allmän smittspridning. Då blir jag förkyld med en äcklig, ibland halvsmetig och ibland torr hosta. Kort därefter säger Folkhälsomyndigheten att man ska stanna hemma om man är förkyld. Jag går hem och korsar gatan så fort jag ser någon pensionär. Jag hostar bara på tryggt avstånd från människor, men trots det vänder sig folk om. De tittar på mig som på en pestsmittad. Vid något tillfälle fäktar en person mot mig som Don Quijote mot en väderkvarn. Jag har blivit corona-shamed, trots att jag inte har varit utomlands och heller inte har träffat någon som har varit utomlands. Men jag går omedelbart i karantän.

Självvald karantän

Under min hopplöst trista tid i karantän får jag (som alla som någonsin ”jobbat hemifrån”) möjlighet att göra något nytt. Jag förkovrar mig i datan som fluktuerar runt covid-19. (Jag mår för bra för att testas OCH det är därtill högst osannolikt att jag de facto har smittan, så jag avstår från att ringa 1177.) Jag börjar med att studera sjukdomens naturalförlopp och möjliga behandlingar. Först och främst konstaterar forskare såsom exempelvis Professor Akiko Iwasaki vid Yale att viruset inte är som influensa². Corona och influensa är olika virusfamiljer. Vi har ingen flockimmunitet mot covid-19, för vi har aldrig haft det förr. Därutöver är det plågsamt tydligt, som Center for disease control and prevention³ påtalar, att det saknas specifik behandling (eller vaccin), vilket det ju finns mot influensa. Mot corona finns en uppsjö experimentella behandlingar, och nya studier tillkommer hela tiden, men det tar tid innan datan är tillfyllest både vad anbelangar terapeutisk effekt och säkerhet att ge till människor. Slutligen så har corona kastat oss in i politisk och finansiell oro, något som inte heller säsongsinfluensan brukar åstadkomma.

Respektabla statistiker delar på Twitter om och om igen grafer …

Min fortsatta jakt rör de kontinuerligt förändrade siffrorna på sjukdomsfall. Det amerikanska institutet Johns Hopkins⁴ företräder den globala officiella statistiken. Mer mobilvänligt (kanske?) är Worldometer⁵, som med en obehaglig tabellvy låter mig sortera på antal nyinsjuknade, totalinsjuknade och insjuknade justerat för befolkningsstorlek. Ingen av dessa siffror kan anses vara helt tillförlitlig, eftersom allt beror på hur man provtar och huruvida det utsnitt av befolkningen som provtas är slumpmässig eller ej. Så datan är svår att bedöma. Mer intressant är förloppet i hur smittspridning går över tid och när man når en ”tipping point”⁶, med ohyggligt antal nyinsjuknade som medför varierande grad av systemkollaps i samhället. Respektabla statistiker delar på Twitter om och om igen grafer som (beroende på hur man parallellförskjuter dem i tid) visar en oroväckande snarlik insjuknandeutveckling i Sverige som i svårt drabbade länder.

Svårtolkade siffror

Slutligen tittar jag på dödlighetssiffrorna. De är om möjligt ännu svårare att tolka än alla tidigare siffror. WHO:s siffror från Kina visade en dödlighet på 3,6 procent ⁷ av provtagna fall – vilket rimligen betyder människor som har sökt sjukhusvård. Den siffran har ifrågasatts både som för låg⁸, men även som att den är för osäker och därför skulle dödligheten kunna vara (mycket) lägre⁹. Som exempel anges Sydkorea, som testat en större del av befolkningen och därför uppvisar betydligt lägre dödlighetssiffror på omkring 0,7 procent¹⁰. Det är svårt att kontextualisera sådana siffror, men en jämförelse skulle kanske kunna vara en typ av öppen hjärtkirurgi när man ”bygger” om hjärtats blodförsörjning (så kallad coronary artery bypass graft surgery). Dödligheten där anges av en medicinsk översiktssammanfattning¹¹ vara mellan 2 och 5 procent, men så lågt som 1 procent för fallen med lägst risk.

Hur hemskt kan det här bli egentligen?

Jag får handsvett när jag skriver, och spritar frenetiskt mina händer. Hur hemskt kan det här bli egentligen?

Samtidigt blossar krisen i Italien upp och läkare från italienska sjukhus vrålar ut sin vädjan till världen på Twitter och andra forum¹². De beskriver en bekymmersam situation där valet till och med kan komma att stå mellan människa och människa. I alla medicinska sammanhang brukar man välja hur mycket man ska göra för den enskilde, men det är beslut som baseras på vad man tror att just den personen mäktar med och hur etiskt det är att utsätta just henne eller honom för vissa åtgärder. Man väljer inte mellan människor. Men det hävdar de italienska läkarna att man gör där, varje dag.

Inte som vanligt

Jag blir friskare från min förkylning; hostan minskar och försvinner. Mina tre äldsta barndomsvänner frågar om jag vill äta brunch på söndagen den 15 mars. Å, som inte längre bor i Stockholm, är på besök. Vi brukar ju alltid äta brunch när hon är här. Jag går med på att mötas. Marssolen lyser; det blåser så att det ilar genom märgen när vi står vid korsningen Surbrunnsgatan och Hagagatan och väntar på vårt bord. Vi som känt varandra i nästan 20 år står med en och en halv meters avstånd från varandra. Vi kramas inte hej och så fort vi kommer in i värmen så går vi och tvättar händerna i minst 30 sekunder. Och sedan spritar vi dem.

Allt har varit precis som vanligt. Men också som i en helt ny värld.

För bara några veckor sedan åkte de andra Halvvasan. Det känns som en evighet sedan. Nu sitter vi ändå här, precis som vanligt. På ett sätt är det betryggande. Personalen kommer in med vår mat. Vi ser en hyllad DN-journalist och en influencers expartner. Det är fullt och väntetiden är ”right now about 50 to 55 minutes”. Här råder ingen karantän, minsann. Vi berättar om vad vi har gjort och vad vi ska göra. Först i livet i allmänhet. Men sedan kryper det fram – i livet efter corona – i synnerhet. Saker som vi avstår från att göra. Vi pratar om hur det ska bli, och om våra (åldriga) nära och kära. Vi säger det inte, men vi tänker också på oss själva. Vi äter vår brunch. Vi går ut när solen har gått i moln.

Allt har varit precis som vanligt. Men också som i en helt ny värld. Vi kramas inte hejdå. Vi säger att vi får snart ses igen och göra om det. Men när jag och O svänger ner mot Sveavägen så tänker jag att det inte alls är säkert. Vem vet vad som händer framåt? Inte jag. Jag vet bara att mina vänner i 30-årsåldern som har barn har skrivit upp sig på stående fot på de dyraste livförsäkringarna som finns, trots att covid-19 just nu inte verkar vara farligast för de unga. Jag går till mataffären. Toalettpappershyllan gapar tom. Jag vill att covid-19-pandemin ska ta slut.