Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur

Malcom Kyeyune: Den impotentes vapen

Foto: © pitpony.photography / CC-BY-SA-3.0/ Wikimedia Commons.

Varifrån kommer behovet av att begå övergrepp? Malcom Kyeyune menar att en stor del av det hänsynslösa våld som omger oss i dag – bland annat gruppövergrepp mot kvinnor och barn och attacker på räddningspersonal – kan härledas till Nietzsches tankar om ressentiment: driften att kompensera sin egen känsla av maktlöshet. Den som upplever ressentiment känner hat gentemot en annan person eller grupp, därför att denna grupp identifieras som orsaken till det egna lidandet.

Av Malcom Kyeyune | 30 maj 2018
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 24 min Skärmläsarvänlig
I korthet
  • De senaste åren har formerna för sexuellt våld förändrats i Sverige. Omfattande överfallsvåldtäkter i grupp, övergrepp i grupp mot pojkar och män och gäng som samfällt förgriper sig på unga flickor på badhus, är nya företeelser.
  • En tankefigur som ofta upprepas i media går ut på att den här typen av våld är strukturellt förknippat med maskulinitet. Den som anför härkomst som faktor brukar bemötas med ifrågasättande av sina intentioner. Men etnicitet har i flera uppmärksammade fall av sexuellt våld likväl varit en faktor.
  • För att förstå mekanismerna bakom detta kan Nietzsches tankar om ressentimentet vara till hjälp. Ressentiment innebär en upplevelse av underlägsenhet gentemot en annan part, som uppfattas som starkare eller mer framgångsrik. Det leder till en vilja att förnedra andra som man själv upplever sig ha blivit förnedrad av den grupp man tillhör.
  • Många typer av särskilt hänsynslöst våld i Sverige är inte framför allt ett fenomen inom grupper, utan mellan grupper. Det uppstår när det finns etniska, religiösa, eller allvarliga sociala klyvningar som möjliggör framväxten av ressentiment hos delar av befolkningen. Att förstå detta är en förutsättning för att kunna förhindra att utvecklingen fortsätter i samma riktning.
Det offentliga samtalet är kluvet på mitten. Å ena sidan lever vi i ett läge där ”post-truth” utropats till årets nyord för inte så länge sedan, där de bästa bland våra politiker och opinionsbildare fortfarande riktar sina allvarligaste pekpinnar mot påverkansoperationer, fejkade nyheter och populistiskt kunskapsförakt. Fakta, kunskap, insikt; dessa saker hyllas och höjs till skyarna som både botemedel och vaccin mot samhällets ökande polarisering kring svåra ämnen. Både i svensk och amerikansk media har vi sett nya ”faktakontroller”, riktade mot allt och alla som kan antas sprida osanning eller i alla fall osäkerhet. Sverige, alltid i bräschen, är dessutom skådeplats för en ny sorts samverkan mellan stat och media, där flera av landets större redaktioner, inklusive public service, går ihop för att förhindra fake news i valet.

Denna självbild, där medel- och överklassens vardag präglas av en konstant strävan mot sanningen i ett hav av ignorans, täcker en ofta mycket annorlunda verklighet. Så som den slovenske psykoanalytikern Renata Salecl påpekat – och som Freud påpekade före henne – är vi människor egentligen mycket sällan drivna av någon dominerande törst efter kunskap. [1] Ofta är det precis tvärtom: Vi har snarare en brinnande passion för okunskap, en kärleksaffär med att inte veta. Det finns många saker vi helt enkelt inte vill lära oss. Saker som vi är beredda att gå långa vägar och slåss mycket hårt för att glömma, förtränga, eller inte låtsas om.

Nya former av våld

Frågan om våld, och framförallt sexuellt våld riktat mot kvinnor, är i dag en sådan fråga. Någon som är ny i Sverige, men som redan behärskar språket nog för att följa debatten och det som står i tidningen, kommer snabbt att märka två saker om vårt land. För det första står det numera mycket om sexuellt våld och gruppvåldtäkter, där det ena nya fallet är mer hårresande än det andra. Dessa saker diskuteras flitigt på alternativa nyhetssajter, runt fikabord och i Facebook-flöden. Förändringen upplevs som påtaglig, främst på grund av att antalet anmälda våldtäkter och antalet kvinnor som i BRÅ:s trygghetsundersökningar rapporterar att de faktiskt blivit utsatta ökar. Det finns dock en annan aspekt som gör utvecklingen mycket skrämmande. Själva formen för sexuellt våld har ändrats påtagligt över tid: Överfallsvåldtäkter i grupp, samt även överfallsvåldtäkter på pojkar eller män hör alla till den typ av brott som en gång i tiden var mycket ovanliga. Även övergrepp på unga flickor där förövarna agerar i grupp på badhus var knappast något man hörde talas om för tio år sedan. Dessa saker är mer eller mindre nya i vårt samhälle.

De flesta människor kan se – eller tror sig i alla fall se – samband mellan olika förändringar i samhället de senaste åren och utvecklingen vad gäller våld och osäkerhet. Intresset för att räta ut dessa frågetecken är dock minst sagt svalt; att föreslå studier och fördjupningar är något som fram till nyligen var förenat med social livsfara. Varför då? Vad är dina intentioner? På dessa områden var hela landet (eller i alla fall de som kom till tals) i princip alla länge aggressivt agnostiska; ja, tyskarna har kanske statistik som visar på si och så, men hur vet vi att detta gäller i Sverige? Ja, det kanske verkar som att x följer på y, men ingen vet säkert. Och vad är egentligen kunskap? Kan vi veta något alls om samhällsutvecklingen, på ett rent epistemologiskt plan? Vem vet?

Sådant var budskapet.

Den som utgjort målet för denna sorts frågor vet med sig att de är retoriska till sin natur. I det fall det existerar frågetecken kring samhällsutvecklingen, är det knappast garanterat att det också finns en vilja att räta ut dem. Att agera på farhågor och föraningar hos stora delar av befolkningen är ingenting våra eliter sysslat med, om de inte blir direkt tvingade av opinionen: Inga fler studier behövs, ingen ytterligare kunskap är nödvändig. Vi vill varken säga bu eller bä, varken förneka eller bekräfta utvecklingen framför oss. Den är bara ett stort oformbart moln.

Den obekväma frågan ”varför?”

”Det är kring frågor om varför som elitens kollektiva passion för okunnighet varit som mest aggressiv.”

Vår passion för okunskap är bara till viss del en vilja att förbli ovetande om den bakomliggande empirin; hur stor del av alla brott är det som faktiskt begås av invandrare, och vilka grupper av invandrare rör det sig om? Men den rent statistiska sidan är inte det enda område där vi klart och tydligt inte vill veta saker. När man väl etablerat att det finns en övervikt, eller att män från vissa länder är kraftigt överrepresenterade vad gäller vissa sorters våldtäkter, återstår fortfarande en mycket viktigt fråga: varför? Det är kring frågor om varför som elitens kollektiva passion för okunnighet varit som mest aggressiv. Övergreppen i Köln illustrerar denna tendens ganska väl. Här skedde det ett systematiskt övergrepp på kvinnor där stora grupper män deltog, ett beteende som inte skådats tidigare. I sig är övergrepp knappast nya, och sexuella trakasserier – även i offentlig miljö – är inget främmande för Europa. Men Köln stack ändå ut; det öppnade ögonen inför det faktum – för att låna Friedrich Engels gamla diktum – att kvantiteter i tillräckligt stora mängder har en alldeles egen kvalitet. Återigen kvarstod frågan: varför? Varför skedde det som skedde, och vilka processer var det egentligen som låg bakom detta synnerligen uppseendeväckande beteende?

”Om Sverige var en hårdnackad våldtäktskultur, inte på något sätt ?bättre? eller mindre våldsbenäget gentemot kvinnor, varför skulle då svenska män behöva se sig så grovt utkonkurrerande i brottsstatistiken?”

Ironiskt nog blev responsen hos många feminister runtom Europa att peka på det inträffande som ett intyg på det omgivande samhällets kompakta kvinnohat. Manligt våld transcenderar gränser, tid, och kulturer, sades det, och massövergreppen ska således tolkas som en sorts förlängning av den inherenta misogynin hos det tyska samhället och tyska män. Det finns dock ett hål i denna sorts argument. Om ett övergrepp som det som skedde i Köln, eller de övergrepp som rapporterats i den långa, sorgliga lista över groominghärvor i England är ett utslag för en universell, manlig impuls: Varför är då dessa utslag så partikulära? Varför är det en eller ett par grupper som står för en majoritet av dessa specifika övergrepp?

Det finns en illa dold moralism i många feministiska argument på området, i stil med ”gotta er inte allt för mycket över dessa övergrepp, för ni är också män, och ni är inte ett dugg bättre egentligen”. Problemet är dock att detta faller på sin egen orimlighet: Om Sverige var en hårdnackad våldtäktskultur, inte på något sätt ”bättre” eller mindre våldsbenäget gentemot kvinnor, varför skulle då svenska män behöva se sig så grovt utkonkurrerande i brottsstatistiken? Om det är denna skillnad i våldsbenägenhet som måste diskuteras, har många feminister de senaste åren försökt förklara denna (erkända) existens av en skillnad genom att poängtera att skillnaden inte existerar. [2]

”Ja, Kvartal publicerar nu en essä skriven av undertecknad angående det till synes ökande sexuella våldet i samhället, men bryr sig egentligen författaren eller redaktionen på Kvartal om kvinnors situation? Motiveras vi av ett äkta, okonstlat patos för kvinnor som utsätts för våld … ?”

Ett annat vanligt argument är att ifrågasätta intentionerna hos dem som diskuterar dessa frågor överhuvudtaget. Ja, Kvartal publicerar nu en essä skriven av undertecknad angående det till synes ökande sexuella våldet i samhället, men bryr sig egentligen författaren eller redaktionen på Kvartal om kvinnors situation? Motiveras vi av ett äkta, okonstlat patos för kvinnor som utsätts för våld, eller är detta bara en lömsk ursäkt, ett fikonlöv som används för att ogenerat kunna hetsa mot invandring? Även detta oförblommerade ad hominen bär dock på vissa rent logiska problem. För det första: Det spelar faktiskt inte någon större roll vem som pratar om ett problem – problemet kvarstår, oberoende av enskilda människors intentioner. För det andra: En stor andel feminister i väst har demonstrerat en mycket stor beredskap att inte beivra, eller aktivt förtiga övergrepp, i den mån dessa övergrepp riskerar att ”gynna fel krafter”. [3] Rent definitionsmässigt går detta beteende inte att kombinera med ett ärligt, okonstlat patos för kvinnliga offer, eftersom de kvinnliga offren även här får nöja sig med att spela på andrafiolen, till förmån för mer viktiga politiska mål och avvägningar. Det enda sättet att demonstrera ett genuint intresse för kvinnliga offer är således att prata om dem, helt oavsett vilken hudfärg förövarna råkar ha.

Ressentiment som förklaringsmodell

Låt oss därför börja ta tag i ett arbete som tillåtits bli mycket grovt eftersatt: Låt oss börja teoretisera kring, och därmed försöka förklara, den stundtals mycket skrämmande utveckling vi ser runtomkring oss. Det är verkligen på tok för vanligt att vi möter våldet i vår vardag med en axelryckning och en attityd av ”detta går inte att förstå”. Men är det verkligen sant? Historiska tänkare kan säkerligen vara till hjälp även för att förklara vardagen 2018, och en historisk tänkare som inte hade stått mållös inför dagens våld skulle nog varit Friedrich Wilhelm Nietzsche.

I Zur Genealogie der Moral, – i svensk översättning Moralens genealogi – lägger Nietzsche fram sina teser om ressentimentet och dess karaktär. För enkelhetens skull kan vi säga att ressentiment är en (intensiv) känsla av fiendskap gentemot en annan part, en part som i regel uppfattas som starkare eller mer framgångsrik. Ressentiment är dock inte samma sak som hat eller ren avundsjuka; det är ett separat koncept som är mer mångbottnat på grund av dess relationella karaktär.

Den som upplever ressentiment känner en känsla av avund eller förakt eller hat gentemot en annan person eller grupp, därför att denna grupp identifieras som orsaken till det egna lidandet. Det som gör situationen komplicerad är dock att denna identifikation mellan den andre och det egna lidandet bär på en sorts inbyggd förljugenhet. Om person A slår person B i ansiktet är det inte nödvändigt för person B att känna ressentiment; för B är sambandet mellan orsak (slag) och verkan (smärta) tydligt, och B har också möjligheten att slå tillbaka. Ressentiment uppstår först i en situation av upplevd impotens: B kan eller vågar inte slå tillbaka, eller vet med sig att det utdelade slaget eller ofördelaktiga styrkerelationen är hans eget fel.

Den fiendskap som den ressentimentsstyrda upplever mot den andre är inte nödvändigtvis orsakat av den andre. Även om ressentimentet i någon mån är den svages vapen, kräver det inte ett faktiskt förhållande av förtryck; misslyckanden eller svagheter som är helt interna till en person eller en grupp kan fortfarande externaliseras och så att säga skyllas på något eller någon utanför. Denna upplevda känsla av impotens skapar också ett behov av att ta avstånd från, och förringa, de värden eller principer som förknippas med fiendegruppen. Den ressentimentsstyrda utvecklar över tid ett moraliskt och intellektuellt system där denne (och/eller dennes kultur, moral, religion, och så vidare) konstant måste befästas som överlägsen – och avlägsen från – motpartens, just för att täcka upp den underliggande känsla av underlägsenhet som skapar ressentimentet till att börja med. Ressentiment är inte riktigt samma sak som avundsjuka, och inte riktigt samma sak som hat; det är en impuls som är både självömkande och aggressiv på en och samma gång. Det är också en impuls som leder till, och i någon mån också kräver, ett utlopp.

”Detta är inte ett normalt sorts våld, sprunget ur helt vanlig misogyni.”

England har under mycket lång tid haft stora problem med så kallad ”grooming”, där vuxna män gett sig ut på jakt efter unga tjejer, som sedermera utsätts för mycket grova övergrepp. De har blivit våldtagna inför sina vänner, de har blivit drogade och tvingats till prostitution, slagna och torterade och många, många värre saker. I takt med att grooming-skandalerna blivit fler,  har ett tydligt mönster framträtt.

För det första: Den överväldigande majoriteten av de män som sysslat med detta är muslimska män, främst från Pakistan. Av 264 dömda män var hela 84 procent ”asiater”, vilket i klarspråk betyder härrörande från Mellanöstern. [4]

För det andra: Myndigheterna har i regel känt till – eller åtminstone fått tips om – vad som pågått, men vägrat att göra något åt saken, då man menar att ett ingripande skulle kunna spä på rasismen i samhället. [5]

För det tredje: Det finns en tydlig etnisk dimension vid grooming. Den stora merparten av flickorna har kommit från den engelska majoritetsgruppen, och förövarna har inte heller skyggat tillbaka från att explicit hävda just vita kvinnors låga status.

Vid det här laget känner vi alla till den sortens förklaringar som ofta hittills ansetts tillräckliga, speciellt inom och från vänstern: Mäns våld mot kvinnor är konstant, detta är en produkt av en generaliserad kultur som sanktionerar hat och våld mot kvinnor, förövarnas karaktär är en fråga om socioekonomiska faktorer snarare än härkomst, och så vidare. Dessa argument framstår onekligen som ganska futtiga, om eller när de fråntas rätten att sätta punkt för all efterföljande diskussion. Detta är inte ett normalt sorts våld, sprunget ur helt vanlig misogyni. Det är inte ovanligt att hävda att den negativa kvinnosynen i väst egentligen inte skiljer sig särskilt mycket från attityder annorstädes. Detta kan till och med vara sant i vissa fall, men det är helt irrelevant. Det viktiga är inte förekomsten av ”taskiga attityder” eller en dålig människosyn, utan det viktiga är det psykologiska behovet att tortera och förnedra. Detta behov är inte jämnt fördelat över befolkningen! Detta behov att tortera och förnedra unga kvinnor under nästan ofattbart brutala förhållanden, återfinns i dag främst bland män härrörande från Mellanöstern och Nordafrika, enligt de undersökningar av förövarna som faktiskt gjorts. Det går självklart att hävda att själva impulsen bakom är generellt manlig, att ”hatet” är något generellt men att män från andra delar av världen är bättre på att ”hålla masken” och inte agera på detta hat, men vilka anledningar har vi egentligen att tro detta, annat än rent ideologiska?

Att återta den förlorade kontrollen

Med detta sagt: Många argument ämnade att försöka likställa mäns attityder mot kvinnor (det är samma talibaner här som där) kan nog sägas vara motiverade mindre av en vilja till sanning än av en vilja att glida förbi ett känsligt ämne, men de bjuder fortfarande på åtminstone glimten av en poäng. Den avgörande skillnaden män emellan är inte nödvändigtvis deras ”attityder”, eller vad de är beredda att säga om kvinnor mellan skål och väg, utan förekomsten av ressentiment. Det är fullt möjligt att vara djupt misogyn och samtidigt helt sakna behov av att förgripa sig på kvinnor. Det är likaså helt möjligt att – åtminstone på pappret – vara en ansvarstagande och medveten feminist och fortfarande bete sig våldsamt eller förnedrande mot kvinnor, något som vi i Sverige fått ganska god erfarenhet av på sistone.

Den som drivs av ressentiment måste dock se en annan grupp som underlägsen. Det är knappast troligt att  många av de tusentals tonårstjejer som utsattes för grooming själva hade gjort aktiva val att delta i rasistiska, anti-muslimska demonstrationer eller partibildningar. Men det är inte heller poängen; ressentiment handlar i grund och botten om att kompensera sin egen bestående känsla av impotens, sin egen maktlöshet, sin egen upplevda underordning. Den andra parten behöver inte vara medveten om det fiendeskap hon utgör centrum för; relationen kan mycket väl vara helt enkelriktad, den fungerar ändå. Den ofta katastrofala nivån av våld och förnedring som riktas mot de unga tjejerna blir ett sätt att hämnas, att återta den förlorade kontrollen. Därför sker inte valet av offer på måfå, och därför riktas det mycket sällan mot individer i den egna gruppen.

För säkerhets skull behöver jag påpeka att jag här talar om en teori. I ett gammalt avsnitt av Arkiv X börjar huvudpersonerna bete sig aggressivt mot varandra, efter att de blivit infekterade av en hittills okänd sorts (utomjordisk) hjärnparasit. Kan vi verkligen vara säkra på att det inte finns en liknande förklaring i botten för grooming? Svaret är tyvärr självklart nej, speciellt då vi lever i en tid där det satts i system att inte undersöka problem, därför att vi redan ”vet allt det vi behöver veta”. Mitt syfte i denna essä är inte att slutgiltigt förklara hur saker och ting verkligen ligger till, utan att erbjuda en övertygande förklaringsmodell som sedermera kan testas mot verkligheten, om eller när vi övervinner vår rädsla och vår passion för okunskap på området.

”Undertecknad – och antagligen ganska många läsare – tycker exempelvis att myror är lägre stående varelser än människan. En individuell myra saknar i princip värde, men en människa är värdefull. Med detta sagt: Hur många av oss upplever egentligen ett starkt behov av att tortera och döda myror?”

Fördelen med ressentimentshypotesen är att den inte lider av samma problem som det vi lite skämtsamt kan kalla för Gudrun Schyman-modellen brottas med. Låt oss anta att alla män verkligen har mycket nedsättande attityder mot kvinnor. Låt oss dessutom anta att den enda skillnaden rent attitydmässigt mellan män är att vissa explicit identifierar sig med detta misogyna förakt och män som tror att de är ”goda” (men som egentligen är precis lika föraktfulla undermedvetet).  Undertecknad – och antagligen ganska många läsare – tycker exempelvis att myror är lägre stående varelser än människan. En individuell myra saknar i princip värde, men en människa är värdefull. Med detta sagt: Hur många av oss upplever egentligen ett starkt behov av att tortera och döda myror? Hur många av oss uppvisar ett behov av att leta reda på myror – var de nu kan tänkas gömma sig – och åsamka dem smärta? Sådana människor är ytterst sällsynta, och vi ser dem som exempel på patologiska individer när de väl dyker upp; en människa som behöver tortera myror är antagligen sjuk på något vis, och detta tycker vi trots att ingen av oss egentligen anser att myror är värda något bara för den sakens skull. Sjukdomen i dessa fall sitter uppe i människan, inte i myran. Teorin om att våld mot kvinnor enkelt kan förklaras genom misogyna attityder, och att misogyna attityder är allmänmänskliga, misslyckas med att förklara denna diskrepans.

Ressentimentets logik

Om vi vänder blicken från England och mot Sverige är läget något annorlunda. Det blir allt vanligare att tidningarna rapporterar om nya gruppvåldtäkter, och en kartläggning av dömda gärningsmän som Expressen utförde nyligen visade att hela 98 procent av de dömda hade någon form av utländskt ursprung. [6] Detta är anledningen till att det upplevs som särskilt viktigt att inte inhämta statistik på området. Vi vet redan ungefär hur situation ser ut, och vi vet att framtida nyheter på området inte kommer att vara särskilt goda.

Varför kan vi inte helt enkelt fortsätta att ignorera problemet, så som vi i regel valt att göra hittills? Det finns två anledningar till att detta våld är ett mycket dåligt tecken. För det första: Det är ett tecken på ett sjukt samhälle. En person som ger utlopp för sitt ressentiment kommer att använda så mycket eller så lite våld som krävs för att åtgärda den egna upplevda känslan av impotens och slå tillbaka mot den grupp som identifieras som källa till denna, och detta är ofta en enorm nivå av våld. Det är ofta dödande för dödandets skull; vilket praktiskt skäl fanns det för knivmannen i Åbo att attackera unga kvinnor ute med sina barn? Tänkte han att detta skulle leda till beviljad asyl, eller materiella fördelar? Svaret är självklart nej, men det betyder inte att handlandet inte går att förstå. Utifrån en ressentimentskalkyl är det logiskt att döda folk på gatan, och det är också logiskt att inrikta sig på dem som är mest svaga, de som är minst kapabla att försvara sig själva. Enbart på det sättet kan den internaliserade känslan av impotens vändas till sin motsats; den som har ett behov av att för en gångs skull känna en nästan obegränsad makt måste också ta till ett nästan obegränsat våld.

Nyligen misshandlades en pappa till en 16-åring grovt av ett ungdomsgäng som hängde på Mall of Scandinavia; där en av förövarna ska ha skrikit ”Jag ska knulla dig framför din farsa” innan själva misshandeln. Även här ser vi samma dynamik, och även här ser vi en otroligt brutal nivå på själva våldet; när poängen är att bevisa sin egen överlägsenhet så måste våldet och den orsakade förnedringen hålla en genomgående hög nivå. Exemplen på våld där det inte står resurser eller materiella fördelar på spel är legio i Sverige i dag; liknande incidenter med liknande ungdomsgäng går givetvis att avfärda som att ”rasifierade” – till skillnad från majoritetsbefolkningen – inte kan utöva våld rationellt, men detta våld är rationellt utifrån ressentimentets psykologiska kalkyl.

I en gammal DN-artikel användes rubriken ”vi krigar mot svenskarna” för en text som handlade om en uppsats, skriven vid Lunds Universitet, om varför vissa unga rånare begick brott. Det intressanta här är att uppsatsen baserades på intervjuer med rånarna själva: Att ”kriga mot svenskarna” medels personrån var alltså inte en formulering som kom från vare sig DN eller från uppsatsskrivaren, utan från en av de intervjuade rånarna.

Konsekvenserna av ett kluvet samhälle

Det är här vi hittar det moderna Sveriges mest känsliga punkt. Det är en punkt som berör väldigt många områden, från bibliotek (och det växande stöket) till räddningspersonalens problem i utsatta områden. Det senaste exemplet på detta kom bara nu i veckan, när ett ungdomsgäng misstänks ha lockat in brandmän i ett bostadsområde genom att anlägga en brand – för att sedan attackera brandmännen med stenar. Sverige är ett land där vi diskuterar att ge skottsäkra västar till vår ambulanspersonal, utan att vi ens vill låtsas om eller reflektera över att detta inte är normalt, och att våra grannländer inte tycker att det är normalt. Liknande diskussioner existerar inte i våra grannländer, eller i länder som Polen, Ungern, eller Spanien. Man delar inte ut skottsäkra västar till ambulanspersonal i Portugal, och gissningsvis skulle många portugiser tycka att det vore tecken på ett riktigt sjukt samhälle att föreslå något sådant. Men Portugals ambulanspersonal blir inte blir utsatt för ressentimentsdrivet våld i samma skala som i Sverige. Man angriper inte svensk ambulanspersonal med fysiskt våld för att man vinner något konkret på att göra det, utan för att man är fast i precis samma logik som en av rånarna i uppsatsen ovan uttryckte i termer av att ”kriga mot svenskarna”. Vinsten ligger i hävdandet av kontroll, och fördrivandet av en självupplevd impotens som satt sig djupt inne i psyket.

”Detta våld hör inte hemma i normala samhällen. Det uppstår när det finns etniska, religiösa, eller allvarliga sociala klyvningar som möjliggör framväxten av ressentiment hos delar av befolkningen.”

Egentligen borde nog de flesta av oss veta detta sedan tidigare. Sveriges problem handlar inte om gruppvåldtäkter, eller stök på bibliotek, eller ambulanser som luras in i våldsamma bakhåll, inte egentligen. Dessa saker är bara symptom, symptom på ett grundläggande problem med ressentiment och en process av förfrämligande som Sverige lider av, en process man inte bara kan förklara med majoritetsbefolkningens påstådda rasism. Problemet går djupare än så. Och det är därför också som försöken att förneka dem tar på sig en fanatisk, helt och hållet desperat ton. Det är därför vi behöver fräsa mot varandra om ”tysthetsnormer” på bibliotek; vi måste fräsa mot varandra, för alternativet är att inse att den gemensamma logiken bakom våldet nått en nivå vi aldrig förväntade oss och inte längre kan hantera. Saker och ting håller på att spinna ur kontroll; vad är egentligen poängen med att förneka det som vi alla vet, så här sent på dagen?

Detta våld hör inte hemma i normala samhällen. Det uppstår när det finns etniska, religiösa, eller allvarliga sociala klyvningar som möjliggör framväxten av ressentiment hos delar av befolkningen. Gruppvåldtäkter är inte ett våld som begås inom grupper, det är ett våld som begås huvudsakligen mellan grupper. Satt i system är det ett pålitligt historiskt tecken på att seriösa konflikter är på väg, konflikter som kan klyva enligt etniska eller konfessionella linjer.

Faran med normalisering av våldet

Avslutningsvis finns det dock en ännu värre nyhet att tänka på i sammanhanget. Alla människor, utan undantag, är kapabla till ressentimentsstyrt våld. Exempel behöver man inte leta länge efter: Amerikanska soldaters krigsbrott i Vietnam, eller de ofta brutala våldtäkterna på tyska kvinnor under ockupationen efter andra världskrigets slut, eller varför inte de hemska scenerna som utspelade sig på Balkan för bara ett kort tag sedan? Ingen är säker; inte ens en genusskolad svensk. Detta är något man måste hålla i minnet.

Ressentimentet föds ur en känsla av impotens, underlägsenhet, maktlöshet. De människor som faller offer för dess grepp kan, i värsta fall, enbart undkomma denna långsamma psykologiska tortyr genom att tillfoga andra människor en än mer akut version av samma lidande; den totala maktlösheten, den totala förnedringen. Men den tillfogade maktlösheten och förnedringen hos andra är också den förgiftade mylla ur vilket ett nytt ressentiment alltid står berett att slå rot. Förövaren skapar ett offer i sin egen avbild; en svag person, med ett behov av en dag kunna bli en förövare för att äntligen befria sig själv.

”Det är faktiskt inte svårt att föreställa sig svenska killar som i grupp våldtar flickor i slöja, som misshandlar eller dödar vanliga förbipasserande människor med utländskt utseende utan någon annan anledning än att bevisa att svenskarna är starka och invandrarna är svaga.”

I Sverige skapas det i dag en generation människor som fått höra att de måste vänja sig vid våldet, att våldet är ett pris som måste betalas för det ena eller andra, att det vapenvåld som griper omkring sig i svenska miljonprogramsområden egentligen inte är något utöver det normala eller vad man kan förvänta sig i Sverige. Men detta är svårt, långt svårare än vad många av våra tyckare och politiker hoppas eller tror. Att läsa om gruppvåldtäkter, eller grooming, eller invandrargäng som rånar pensionärer för alltid med sig risken att man börjar känna sig svag, och upplevelsen av svaghet kan tyvärr lätt härskna och förvandlas till något mörkare. Det är faktiskt inte svårt att föreställa sig svenska killar som i grupp våldtar flickor i slöja, som misshandlar eller dödar vanliga förbipasserande människor med utländskt utseende utan någon annan anledning än att bevisa att svenskarna är starka och invandrarna är svaga.

Tro inte för en sekund att ett sådant samhälle skulle se annorlunda ut. Vi lever redan i ett samhälle där det ressentimentsstyrda våldet och dess sjuka logik tillåts erövra fler och fler delar av offentligheten utan att det görs seriösa ansatser att på djupet förstå och hejda utvecklingen. Vi har vant oss vid granater, vi har vant oss vid skjutningar, vi har vant oss vid bomber och vi har vant oss vid automatvapeneld i bostadsområden. Vi har till och med vant oss knivattacker mot vanliga mammor med helt vanliga barnvagnar, som huggs ihjäl utan någon större anledning än att de råkar ha fel hudfärg eller tro. Och än värre: Vi har vant oss vi att det faktiskt är fritt fram, att en polischef kan stå där och vädja ”Hjälp oss!”, att våra politiker kommer undvika att prata om problemen eller avsäga sig allt ansvar för utvecklingen. Det är vår vardag, och ingen låtsas ens längre att bättring är på väg.

Skulle någon av oss ens hinna märka om färgen på näven som höll i nästa handgranat eller kökskniv var en gnutta ljusare än den förra? Om den nästa nedhuggna unga mamman råkade ha påbrå från en lite annan del av världen än den förra nedhuggna unga mamman? Detta är en fråga vi alla borde fundera på, medan vi fortfarande har tid kvar.

Se noter Visa mindre

Noter

[1]  Denna föreläsning från 2012 ger en ganska bra sammanfattningen av vår svåra relation till kunskap och okunskap. https://www.youtube.com/watch?v=Ae67cqJq7fA

[2] Feministiskt Perspektivs rapportering om nyårsnatten kan nog anses vara ganska typisk för de vanligast förekommande argumenten: https://feministisktperspektiv.se/2016/01/08/nyarsafton-och-sexuella-overgrepp-i-koln/

[3] Den mycket bristfälliga täckningen av den senaste skandalen i Telford i svenska medier tycks ju ganska anmärkningsvärd med bakgrund av att vi faktiskt talar om ett systematiskt och långtgående våld mot unga flickor från underklassen. Borde inte detta vara något av en prioritet?

[4] https://www.telegraph.co.uk/news/2017/12/09/grooming-gangs-muslim-men-failed-integrate-british-society/

[5] https://www.theguardian.com/society/2015/jul/13/alexis-jay-politicians-rotherham-report-child-sex-abuse-social-worker-claims-westminster-bbc-nhs

[6] https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/qs/de-ar-mannen-som-valdtar-tillsammans/

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.