Antisemitismen är ett problem för hiphopen

En historia av antisemitism

2017 blev rapmusik för första gången den största musikgenren i USA, enligt företaget Nielsen som mäter försäljning och utveckling inom musikbranschen. [2] Visserligen hade rapmusiken slagits samman med R&B i mätningen, men det är ändå anmärkningsvärt att rockmusiken i USA blivit akterseglad av en genre som för bara tre decennier sedan var en smal subkultur. Viktigt att tillägga är att ökningen främst kan spåras till unga personer.

Kontroverser och debatt har aldrig saknats i samband med rapmusik. Vad vissa anser vara auktoritetsföraktande musik som inspirerar till kriminalitet är för andra befriande röster från samhällets skuggsida. Och med den starka kopplingen till afroamerikansk kultur följer en lång historia av förtryck och socioekonomisk marginalisering.

Sannolikt på grund av denna historia, och den starka norm som finns kring att de förtrycktas röster ska höras och bejakas, har det inte alltid varit lätt att lyfta eller kritisera de uttryck som är problematiska inom rapmusiken. I synnerhet inte om den som kritiserar både är vit och inte har någon koppling till musiken i fråga. Men en genre som i västvärldens dominerande land nu är den största musikstilen förtjänar att skärskådas – särskilt eftersom den bär på problem med såväl antisemitism som homofobi, misogyni och sexism.

Rasismen och homofobin inom rappen har tyvärr en lång historia. I en intervju från 1988 med Richard Griffin, mer känd som Professor Griff och medlem av den legendariska gruppen Public Enemy, ger han uttryck för både grov antisemitism och homofobi: ”Det finns ingen plats för bögar” förklarar han, liksom att judarna är ansvariga för en stor del av världens elände – till exempel för att ha smittat sydafrikanerna med aids. Sedermera drog Griffin tillbaka sina uttalanden, men först efter att han fått lämna Public Enemy. [3]

Samtidigt kan man ifrågasätta om det var en ärlig dementi eller en bekännelse under galgen. Griffins band till Nation of Islam och andra organisationer med en radikalt nationalistisk och rasistisk filosofi var ingen hemlighet. Närheten till sådana idéer delar han med flera andra rappare som tillhört eller befunnit sig i kretsarna kring ytterkantsorganisationer i USA.

Uttalanden av Griffins typ är inte ett fenomen isolerat till USA. Två decennier senare förklarade till exempel den svenske rapparen Daniel Simon Sebastian Monserrat, mera känd som Dani M, att ”familjen Rothschild” kontrollerar ”i stort sett hela bankväsendet i världen” och genom staten Israel styr judarna ”i stort sett hela världsmedia”. [4]

Även Ken Ring, som under tidigt 2000-tal utöver sin musik gjorde sig känd genom en rad kontroversiella uttalanden, hamnade i blåsväder för sina antisemitiska yttranden. I ett av dessa förklarade han att rapparen Petter var en ”jävla fucking jude” som ”utnyttjat andra till sin egen framgång”. Efter att kommentaren kritiserats försvarade sig Ring: ”Med jude menade jag snål! Inte folket.” [5]

Båda rapparna menade, liksom Griffin, att deras uttalanden inte handlade om hat mot judar. Det judiska användes snarare för att understryka deras argument. Lyckligtvis mötte deras åsikter en offentlighet som inte accepterade rasism. Men oaktat ursäkterna avslöjade deras uttalanden att antisemitismen inom rapmusiken är ett tema som går igen. Vill man söka en förklaring till varför det blivit så får man åter vända sig till USA.

Jay-Z, sannolikt en av världens i särklass mest framgångsrika rappare, frågade sig i dokumentären om rättegången mot O.J. Simpson ”why Jewish people own all the property in America”. När Jay-Z ombads förklara sig svarade han att det rörde sig om en överdrift och att han redan skruvat till varenda stereotyp som existerar – den om judar menade han inte utmärkte sig mer än någon annan. [6]

Överdrifter eller inte – samma antisemitiska teman går igen i en del rapmusik och bland fler rappare än Jay-Z. Inte sällan återkommer beskrivningen av judiska jurister som utnyttjar sina svarta klienter eller skivbolagschefer som utnyttjar de fattiga rapparnas utsatta situation. Lupe Fiasco rappade i låten ”N.E.R.D” om de judiska skivbolagscheferna: ”Artists getting robbed for their publishing/ By dirty Jewish execs who think that it?s alms from the covenant”. [7] Fiasco förklarade sig redan i samma låt: ”Maybe I’m just jaded, out of touch and unrelated”.

Dårarnas socialism

Handlar det om den konstnärliga friheten att arbeta med överdrifter? Till viss del är det så. Metalmusikens misantropi och rappens stereotyper är grepp för att frammana en känsla – och det måste man som musiker kunna göra utan att bli tagen bokstavligen varje gång. Men det här handlar om mer än enstaka överdrifter.

Den österrikiske liberalen Ferdinand Kronawetter myntade uttrycket ”Antisemitismen är dårens socialism” (”Der Antisemitismus ist der Sozialismus des dummen Kerls”). Det är sannolikt den funktion som judarna fyller hos en del rappare: En symbol för kapitalet och den dolda makten, personifierad av Rothschildfamiljen eller någon påhittad dold loge med judiska maktmänniskor. Det är åsikter som gjort comeback i Västeuropa bland invandrare med rötter i Nordafrika och Mellanöstern.

Hiphopen utger sig ofta för att vara en spark mot överheten, oavsett om det rör sig om polisen, socialen, bankerna eller någon annan institution. I brist på en politisk analys, men med en vilja att skildra samhället, tycks den enkla tankefigur som antisemitismen utgör ofta ligga nära till hands hos genrens utövare. För en konspiratoriskt lagd person som Dani M var uttalandena om judar antagligen avsedda just som en form av socialistisk maktkritik.

Konspirationsteorier är något som återkommer inom hiphopen. Ett färskt exempel är svenske rapparen Allyawan som på sin senaste skiva funderar kring både inopererade mikrochip och huruvida månlandningarna ägt rum. Det är visserligen ingen politisk analys. Men många rappare som tar steget från socialrealistiska skildringar, som ofta speglar deras egen omgivning, till ett större perspektiv, snubblar rakt ned i rena konspirationsteorier. I vissa fall handlar de om judars finansiella makt.

Homofobi och machokultur

Homofobin i sin tur är en projektionsyta mot vilken den chauvinistiska manligheten, som ofta förekommer inom rappen, kan kontrasteras. Användningen av ordet ”faggot” och ”gay” är enligt rapparen Kanye West ett sätt att skapa en negativ motsats: ”the exact opposite word of hip-hop is gay. Like yo, you play a record and it?s wack? That?s gay, dog. If it?s good? That?s that hip-hop shit right there.”

Kanye West har förstått att det inom rapmusiken länge funnits ett problematiskt förhållningssätt till homosexualitet. [8] Det är, lyckligtvis, en insikt som börjar bli vanligare. Men medan antisemitismen bubblar upp förhållandevis sällan är den slentrianmässiga användningen av homofoba uttryck fortfarande utbredd.

Hatet mot homosexuella är dessutom ofta sammanlänkad med antisemitismen. Både Professor Griff och en mer sentida, och mindre känd rappare som Sadat X, är grenar på samma träd. I ett (numera borttaget) inlägg på Twitter skrev Sadat X: ”It?s no coincidence that the rise of homosexual ?rights? coincides with an increasing level of Jewish control”. [9] Sadat X, som för övrigt lånat sitt nom de guerre från den egyptiske presidenten Anwar Sadat, ger med sin tweet uttryck för den reaktionära blandning av manlighet och rasism som varit vanlig inom den afroamerikanska nationalistiska rörelsen, i vilken postkolonialism, etnocentrism och rasism friskt har blandats samman.

Men antisemitismen och homofobin passerar inte obemärkt, inte heller bland andra rappare. Nasir Bin Olu Dara Jones, mer känd under artistnamnet Nas, uppmärksammade i låten ”Back when” att judar och homosexuella är grupper som ofta används för att skylla personliga tillkortakommanden på: ”You blame your own shortcomings on sex and race, the mafia, homosexuals and all the Jews. It’s hogwash point of views, stereotypical, antisemitic like the foul words Gibson spewed.” Nas är inte den enda rappare som kritiserat genrens många stereotyper om både kvinnor och homosexuella. Kända artister som Jay-Z och Beyoncé ställer sig bakom homosexuellas rätt att gifta sig och har förespråkat sexuella minoriteters rättigheter i en rad sammanhang. Trenden är att toleransen för de homofoba uttrycken minskar. Detta är sannolikt kopplat till att genren generellt blivit större och fått en bredare publik. Samtidigt innebär det att de homofoba och antisemitiska drag som faktiskt förekommer har fått större spridning.

Många försök har gjorts att analysera och förstå den återkommande homofobin inom rapmusiken. I artikeln We Don’t Wear Tight Clothes: Gay Panic and Queer Style in Contemporary Hip Hop konstaterade medieforskaren Joel Penney att hatet mot homosexuella inom rappen kan härledas ur en problematisk konflikt inom afroamerikansk kultur mellan maskulinitet och individens frihet att leva ut sin sexualitet. [10] Genom att konstant markera vad som är manligt och vad som inte är det nöts det in hos lyssnaren vad som är ett acceptabelt respektive oacceptabelt sätt att vara man på.

Ett antal forskare har genom åren studerat hypermaskulinitet, homofobi och misogyni inom genren. [11] Inspirationen från, och stödet till, regimer som varit explicit antisemitiska och som i sin nationella frihetskamp blandat samman hatet mot judar med Israel och USA har dock inte fått lika mycket uppmärksamhet.

Den förtrycktes musik?

Dagens hiphop – ofta inramad av machokultur och lättköpt maktkritik och framförd av frustrerade män i sämre bemedlade bostadsområden från Baltimores ghetton till Seved i Malmö – står i skarp kontrast till den våg av politisk musik som växte fram i vit arbetar- och medelklass under 1960-talet. Den hade oftast en betydligt mer ideologisk slagsida där kritik mot kapitalism och imperialism utgjorde huvuddragen.

Till skillnad från 1960-talets protestsångare, varav flera kom från relativt rika hem, ger rapmusikens ideologiska artister i högre grad uttryck för den faktiskt, eller påstått, förtrycktes liv och perspektiv. Unga killar och tjejer rappar om tuffa uppväxter, konflikter med polisen och ett samhälle som inte förstår dem.

Det påminner mer om oborstade arbetarskildringar än något konsekvent och målmedvetet politiskt program. Därutöver finns även den ideologiskt mycket medvetna rapmusiken, som i USA ofta har kopplingar till radikala afroamerikanska organisationer. Den utgör dock ett allt mindre synligt element i den kommersiellt och globalt allt mer framgångsrika genren.

Just eftersom musiken ger majoritetssamhället och den rika medelklassen en inblick i, och en röst från, ett samhälle som de inte är en del av, så har man sannolikt överseende med en del av genrens mindre tilltalande sidor. Situationen kan jämföras med hur rasism mellan minoritetsgrupper har hanterats i Sverige: Rasism riktad från den påstått strukturellt överordnade gruppen, det vill säga de personer som tillhör en vit majoritetsbefolkning, antas vara betydligt allvarligare än rasistiska uttryck mellan invandrare. De strukturellt underordnades försyndelser har man lättare kunnat förlåta.

Trots att rapmusiken ofta porträtteras som den förtrycktes musik är den numera, som statistiken så tydligt visar, en av världens största musikgenrer. En genre med enormt framgångsrika artister, och samtidigt en genre där misogyni, homofobi och ren rasism riktad mot judar ofta förekommit. Det problemet är sannolikt större än att några tyska skivbolagschefer kan få det ur världen genom att lägga ned en prisutdelning.