Det plingar till i telefonen. En släkting med långt förflutet inom militären skickar en bild på sina butikshyllor i södra Spanien där han numera bor. De gapar nästan helt tomma. ”Under min livstid har jag aldrig tidigare varit i närheten av att behöva planera för att leva några veckor utan att gå ut mer än nödvändigt. Och nu är jag där”, konstaterar han. Ja, att döma av hans tomma butikshyllor är han verkligen där. Men är jag där? Eller håller jag snarare på att smittas av en irrationell panik?
Dagen efter: Ytterligare en bild i telefonen. Denna gång från Stockholm. På Ica i Farsta gapar hyllorna tomma. Då slår det mig plötsligt. Om det skulle visa sig vara rationellt att bygga upp stora förråd av mat är jag i likhet med själva samhällsapparaten steget efter. Med min tillbakalutade allt-kommer-ordna-sig-attityd är jag själva inkarnationen av hur hela det officiella Sverige har agerat. Åtminstone fram tills på fredagen då statsministern flankerad av tre andra statsråd talade om det största hotet mot folkhälsan på decennier. Men resan dit går inte att beskriva på något annat sätt än att Sverige ständigt har legat steget efter.
Risk för smitta i Sverige ”mycket låg”
Vi tar oss tillbaka till början. Den 16 januari 2020: Folkhälsomyndigheten meddelar att ett nytt coronavirus har upptäckts bland människor som besökt en marknad i staden Wuhan i Kina. Myndigheten bedömer risken för att smittan sprids till Sverige som ”mycket låg”.
– För att det ska bli stora utbrott krävs att viruset är bra på att sprida sig från människa till människa. Så verkar det inte vara i det här fallet, säger statsepidemiolog Anders Tegnell.
Med den informationen som vägledning fanns det således inga skäl för en svensk med planer på att exempelvis fira det kinesiska nyåret i Wuhan, att ställa in sin resa.
Bara en vecka senare stängs hela staden Wuhan och stora delar av Hubeiprovinsen ned. I ett område lika folkrikt som Italien står bussar, färjor och flygplan stilla och människor tvingas stanna i sina hem. Slag i slag vidtar den kinesiska regimen åtgärder som, för att uttrycka det milt, tyder på en viss spridning människa till människa.
Stephen McDonell, kinakorrespondent för BBC, uttrycker det så här i en australiensisk dokumentär som nyligen visades på SVT:
– När myndigheterna bestämde sig för att stänga hela Hubeiprovinsen. Då förstod alla att det här är ett allvarligt problem.
Folkhälsomyndigheten: ”Följer utvecklingen”
Kanske förstod också svenska myndigheter det. Men den som scrollar igenom Folkhälsomyndighetens nyhetsarkiv hittar ingen uppdatering av informationen från den 16 januari om att viruset ”inte verkar vara bra på att smitta från människa till människa”. Inte förrän den 29 januari då myndigheten meddelar att den ”följer utvecklingen” kring det nya coronaviruset.
När WHO dagen efter, den 30 januari, klassar utbrottet av coronavirus som ett internationellt hot mot människors hälsa trycker FHM på att Sverige kan spela en viktig roll i WHO:s önskan att stödja länder med svaga hälsosystem.
Samma dag kommer det första svenska coronafallet. En patient på Ryhovssjukhuset i Jönköping visar sig bära på smittan.
Statsepidemiolog Anders Tegnell säger också att det nu inte är osannolikt med enstaka fall i Sverige med tanke på hur erfarenheten i andra länder ser ut.
Den danska motsvarigheten, Sundhetsstyrelsen, är visserligen inte heller särskilt alarmistisk men informationen på deras webbsida är mer omfattande och understryker att organisationen står beredd.
– Sundhedsstyrelsen etablerade redan förra veckan en nationell beredskap, för att säkerställa, att den danska sjukvården är beredd att hantera situationen, om en dansk medborgare skulle smittas med coronavirus.
”Ser inte allvarligare på situationen än tidigare”
Dagen efter, den 31 januari, meddelar Folkhälsomyndigheten vid en presskonferens att man avser att begära att regeringen klassar coronaviruset som en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom. Samtidigt försäkrar generaldirektören Johan Carlson att man inte ser allvarligare på situationen än tidigare. Utan att de vill ”ha alla instrument som behövs när man hanterar allvarliga sjukdomar.”
Samma dag kommer det första svenska coronafallet. En patient på Ryhovssjukhuset i Jönköping visar sig bära på smittan.
Risken för att smittas vid resor till andra länder bedöms som ”sannolikt mycket låg”. De kommande veckorna åker tusentals svenskar på sportlov till norra Italien och till Iran.
Två veckor senare, den 13 februari slår myndigheten fast att det i dagsläget inte sker någon spridning av det nya coronaviruset i Sverige.
– Kina är det land där smittspridningen pågår. Flera andra länder, inklusive Sverige, har haft få eller enstaka fall, står att läsa på folkhalsomyndigheten.se.
I samma nyhetstext – under rubriken: ”Hur ska man tänka i samband med resor?” – får vi veta att det framför allt är i den utpekade regionen Hubei som smittspridningen pågår. Risken för att smittas vid resor till andra länder bedöms som ”sannolikt mycket låg”. Även om brasklappen ”läget är väldigt svårt att förutse” finns med.
De kommande veckorna reser tusentals svenskar på sportlov till norra Italien och till Iran.
Karantän eller fortsätta som vanligt?
När dessa resenärer sedan kommer hem reses snabbt frågan om de bör hållas i karantän eller åtminstone i självisolering. Danska Sundhetsstyrelsen skriver den 3 mars under rubriken: ”Nya riktlinjer till medborgare” att personer som sedan den 2 mars kommit hem från ett av de särskilda riskområdena (bland annat norra Italien) ska hålla sig hemma i två veckor efter hemkomsten.
Svenska Folkhälsomyndigheten rekommenderar samma dag visserligen provtagning av personer som vistats i de drabbade regionerna i Italien och som utvecklar symtom inom 14 dagar. Men ingenting om att till synes friska personer ska vara hemma i två veckor för säkerhets skull. Statsepidemiolog Anders Tegnell motiverar i en intervju i Svenska Dagbladet.
– Risken är att om en person som är frisk behöver stanna hemma från jobbet så gör denne andra saker i stället, och kanske träffar andra personer som kan vara svårare att spåra.
Jag blir stående framför pyramiden av förpackningar med kidneybönor på City Gross. Borde man kanske plocka ned några sådana också för en regnig dag?
Sedan följer diskussionen om hemarbete där stora företag som Spotify och Google stänger ned sina kontor och beordrar de anställda att arbeta hemifrån. Folkhälsomyndigheten menar att det är problematiskt ur jämlikhetsperspektiv eftersom långt ifrån alla arbetstagare har den möjligheten.
Så kommer frågan om huruvida förskolor, skolor och universitet ska stängas ned. Ett efter ett av EU:s länder fattar beslut om detta men i Sverige görs en annan bedömning. FHM:s generaldirektör Johan Carlson säger under en pressträff nu i fredags:
– Det går inte att bara stänga skolor och lämna barnen utanför utan att veta vart de tar vägen — av både sociala, psykiska men också smittskyddsskäl.
För tidigt att avgöra effekterna
Den som har läst så här långt och ändå inte ser mönstret vill nog inte se. Det står alldeles klart att svenska myndigheter, med Folkhälsomyndigheten i spetsen, har agerat lite senare och lite annorlunda än många av länderna omkring oss. Det betyder dock inte att detta är fel. Resultatet får vi så småningom. Och visar det sig att Sverige kommit lika väl (eller illa) ut som andra jämförbara länder – ja, då har agerandet sannolikt varit klokt eftersom varje onödig begränsning av människors rörelsefrihet kostar – såväl i pengar som välbefinnande. En aning oroande är det dock att helt andra motiveringar än att stoppa smittan – som jämlik hälsa eller skolbarnens psykiska mående vid en skolstängning – kommer i spel. Kanhända ska myndigheten även fokusera på sådant. Men knappast i detta läge.
Jag blir stående framför pyramiden av förpackningar med kidneybönor på City Gross. Borde man kanske plocka ned några sådana också för en regnig dag? Fast vid närmare eftertanke gillar jag inte ens kidneybönor och vet inte vad jag skulle göra med dem. Jag tar min kvartsfulla kundvagn med sitt innehåll av halvhjärtat prepperförråd, går till kassan, betalar och packar lite skamset mina kassar.