Man lever bara i 122 år

Den äldsta människa som någonsin levt anses vara fransyskan Jeanne Calment, som dog 122 år gammal 1997. Calment levde i Arles i Sydfrankrike och sägs ha träffat van Gogh när han ägnade sig åt friluftsmåleri i trakten. Hon spottade inte i glaset och åt även kött. Hon var ganska pigg utom de allra sista åren. Calment rörde på sig mycket i yngre dar, hade fött ett barn, rökte och var även djupt religiös. Ingen har alltså blivit äldre än hon, såvitt man vet. Men även hennes fall har ifrågasatts av forskare, som menar att hennes dotter övertog hennes identitet redan 1934. Sådana manövrer kan det förstås finnas ekonomiska motiv till, med tanke på pensionsutbetalningar. Däremot tycks de flesta som bedömt saken ändå vara ense om att Calment förmodligen blev 122 år gammal. Hur kunde hon annars minnas så mycket om livet långt innan hennes dotter föddes?

Har man väl fyllt 100 år står den återstående förväntade livslängden och stampar på två år.

Nu är det mer än 20 år sedan hon dog, och ingen har blivit äldre. Har vi börjat nå vår möjliga mänskliga maximala livslängd? Har man väl fyllt 100 år står den återstående förväntade livslängden och stampar på två år sedan flera decennier i Sverige, vilket talar för att någon slags gräns går här.

Aktningen för ålderdomen har varierat

Bibeln är både intressant och motsägelsefull när det gäller åldrande och död. Å ena sidan beskrivs patriarkerna från tiden före syndafloden, där den äldste var Metusalem som ska ha dött vid 969 års ålder. Adam blev nära nog lika gammal och ett flertal andra berömda gestalter nämns, som även de ska ha uppnått nära nog samma ålder.

I andra avsnitt i Bibeln finns en mer realistisk och även kärv syn på ålderdomen, livslängden och döden. I Karl XII:s bibel heter det att: ”Vårt liv varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos likasom vi flöge bort.”

Under antiken tänkte man sig åldrandet som ett resultat av obalansen mellan de fyra kroppsvätskorna blod, flegma, gul galla och svart galla, vilka korresponderade med årstiderna, personlighetstyperna samt de fyra elementen, jord, eld, luft och vatten som i sin tur hängde ihop med kvaliteterna: torr, het, kall, våt. Med stigande ålder blev man kallare och torrare. En del kunde göras för att påverka förloppet, som ändå i sinom tid blev oundvikligt.

Aktningen för ålderdomen har varierat, men var i det stora hela större än i dagens Sverige, som det förefaller, och går man till gamla Kina finner man en betydligt högre aktning, liksom i USA där presidentkandidaterna ofta är över 70 år.

Under medeltiden fanns det alkemister som drömde om att förlänga livet genom att utveckla läkemedel mot åldrande, och även idag finns det gott om forskare, och andra, som har en sådan ambition – och hoppas på rejält tilltagna forskningsanslag!

Men hur ser det ut med åldrandets mekanismer? Det är trots allt dem vi måste begripa, om vi vill förlänga livet.

”Inget i biologin är begripligt utom i ljuset av evolutionsteorin” heter en berömd essä publicerad 1973 av den rysk-amerikanske biologen Theodosius Dobzhansky, som var ortodox kristen. Evolutionsteorin bygger på att det finns en variation mellan individerna inom en art där en del av variationen är ärftlig; det finns en skillnad i överlevnad och reproduktion, varför omgivningsfaktorer gör att vissa varianter överlever och reproducerar sig mer än andra. Skillnaderna kan vara mycket små, men de slår igenom på lång sikt.

Hur hänger då åldrande, död och evolution ihop? Är vi programmerade att dö?

En berömd forskare som tänkte i evolutionära banor var den tyske professorn August Weismann(1834–1914) som föreslog att åldrande hade utvecklats genom evolution för att man skulle bli kvitt äldre, utslitna individer så att yngre kunde få plats. Det skulle alltså gynna släktet att folk åldrades och dog. Resonemanget kan låta plausibelt, men har allvarliga problem. Ett är att det vore mycket gynnsamt för en individ att ha mutationer som försenade åldrandet. I så fall skulle antalet överlevande barn och barnbarn kunna öka hos denna individ. Ett annat handlar om gruppselektion, tanken att det naturliga urvalet har gruppen och inte individen i fokus och det är mellan grupper selektionen sker – en tanketradition som för övrigt har en dyster historia. Men idag tänker sig få forskare att gruppselektion spelar någon viktig roll hos människor däremot finns sådan i andra sammanhang, som hos sociala insekter.

Till Weismans försvar bör man tillägga att han senare la fram en teori om åldrande som hade framtiden för sig och som handlade om investering i reproduktion samt om ett slags kroppens ekonomi under livet; hur hushållar vi bäst med våra kroppsliga resurser?

Människan är ett ovanligt däggdjur

Många tänker sig att man lever länge för att man har haft tur med sina gener, men ärftligheten vad gäller livslängd är tvärtom rätt så liten. Man har diskuterat siffror på 20–25 procent, och nyare studier talar för än mindre inslag av ärftlighet. Vilket är vad man kunde förvänta sig om det inte finns gener och kombinationer av gener som selekterats för att driva fram ett programmerat åldrande.

Det finns olika teorier som kompletterar varandra.

Den första handlar om ackumulationen av mutationer som fortgår livet igenom; vi samlar helt enkelt på oss allehanda förändringar i DNA ju längre vi lever, och på sikt tenderar dessa att orsaka skador och sjukdom och även åldrande. Den andra teorin är som jag ser det den mest intressanta: antagonistisk pleiotropi. Här är huvudtemat att gener som är bra för överlevnad och reproduktion tidigt i livet kan ge effekter senare som är negativa men ändå selekteras för att de gynnar reproduktionen. Rocksångaren Neil Young har illustrerat denna teori i en låttext: “The same thing that makes you live will kill you in the end.”

Den tredje teorin går ut på att det finns en avvägning mellan reproduktion och underhåll av kroppsliga funktioner och processer, ett slags kroppens ekonomi. Ju mer energi och resurser kroppen lägger på underhåll, desto längre lever man men desto mindre blir reproduktionen åtminstone på kort sikt.

Människan som art lever längre än vi ”borde” utifrån kroppsstorlek och andra karaktäristika. Vi föds väldigt outvecklade, hjärnans väldigt snabba utveckling har gjort att förlossningen är mer riskabel än hos andra arter. Vi skiljer oss också åt från i stort sett alla andra däggdjur när det gäller menopausen. En intressant hypotes är att menopausen varit till fördel evolutionärt sett, eftersom den frigjorde resurser för att lära upp barnen och då har farmor och/eller mormor varit centrala. Menopaus har alltså utifrån ett sådant resonemang inte uppkommit för att det varit bra för gruppen utan för att det varit bra för farmors och/eller mormors gener, för att uttrycka sig lite krasst. Farfar och morfar har fått hänga med på ett hörn.

Eunucker levde länge enligt flera studier, men en sådan behandling är ju inget att rekommendera.

Det verkar alltså som om vi inte är programmerade att dö, och då lär det inte finnas någon dunderkur där man kan komma åt direkta programmerade genetiska åldrandemekanismer. Vilket också innebär att det finns stort utrymme för miljöfaktorer som vi kan påverka.

Somliga möjligheter att förlänga medellivslängden ter sig inte lockande. Eunucker levde länge enligt flera studier, men en sådan behandling är ju inget att rekommendera, lika lite som halvsvält i form av en kost med lågt energiinnehåll. Hos flera typer av försöksdjur kan man nämligen förlänga livet rejält på det viset, förmodligen har detta med kroppens ekonomi att göra. Men troligen är effekten klart mindre hos människor än hos mindre organismer och djur, som maskar och möss. Somliga organismer som förökar sig genom kloning kan leva väldigt länge, men det är en annan historia som inte berör oss människor.

Mening och sammanhang kan ge längre liv

Men det finns hopp om livet: vi bör sova gott om natten, motionera och röra på oss lagom mycket. Det är även en stor fördel om vi har gott om sociala kontakter, att vi känner oss behövda, älskade, och upplever att vi finns i ett sammanhang där vi känner mening – mycket av detta kan vara lättare sagt än gjort för många. Högutbildade och gifta tenderar att leva längre än andra. Vill man leva länge är det lämpligt, som nämnts, att vara kvinna. Skälen är troligen evolutionära och har att göra med att mäns reproduktion gynnats av hög beredskap i olika avseenden, kvinnor har ur biologisk synvinkel satsat mer på ett effektivt immunsystem.

Vi bör inte röka, men hur det är med alkohol låter jag vara osagt: man vet inte riktigt om det är bra med måttlighetskonsumtion eller ingen konsumtion alls. Med kosten förhåller det sig på ett liknande sätt; osäkerheten är stor. Hur en sådan allsidig kost bör se ut är som bekant något som diskuteras intensivt och här finns olika uppfattningar. Som jag ser det bör även här ett evolutionärt resonemang vara centralt, åtminstone tills man har fått fram bättre information baserad på experiment, och inte som idag främst enkätstudier. Ingen seriös forskare jag känner till anser att man bör äta mycket snabba kolhydrater: läsk, chips och så vidare, så där finns konsensus. Kött är enligt min uppfattning bra för oss människor – i måttliga mängder och av god kvalitet, gärna från gräsbetande djur. Några studier som visar att sådan kost orsakar ohälsa finns inte såvitt jag vet.

Rent allmänt gör vi klokt i att följa gamla hälsoråd från Hippokrates och hans lärjungar: måttlighet är att föredra, samt en allsidig kost.

Vi kan räkna med att människor hunnit anpassa sig olika mycket till bröd och andra spannmålsprodukter, och här får man pröva sig fram; somliga människor mår bra av mindre av sådant. Mättat fett är mycket omdebatterat, men mycket talar för att en överdriven fettskrämdhet satt sin prägel på kostråden i alltför hög grad. Rent allmänt gör vi klokt i att följa gamla hälsoråd från Hippokrates och hans lärjungar: måttlighet är att föredra, samt en allsidig kost.

Vi kan således utifrån evolutionära skäl inte räkna med att den maximala livslängden ändras så värst mycket, däremot kan vi göra ytterligare mycket mer för att förlänga medellivslängden genom att skjuta upp eller rentav bota de stora sjukdomar som orsakar vår död i dag: hjärtkärlsjukdom, oftast på grund av åderförkalkning; cancer och demens.

Inom hjärtkärlsjukvården har stora framsteg gjorts, förebyggande mot riskfaktorer som högt blodtryck och rökning, och med mycket förbättrad behandling av sjukdom när den väl uppkommit. Eftersom åderförkalkning numera är att betrakta som en inflammation i kärlväggen finns det stora möjligheter till rejäla förbättringar, där man försöker komma åt just inflammationen, till exempel genom vaccin eller annan antiinflammatorisk ny typ av behandling. När det gäller cancer sker framsteg hela tiden, på bred front. Demenssjukdomar har hittills visat sig vara svåra att förebygga och behandla, men även här måste man dock vara optimist.

En gemensam nämnare för de här sjukdomarna är inflammation, kronisk sådan och det är troligt att man genom att utveckla nya metoder att minska inflammationen kan komma längre, och lyfta upp behandlingen till en högre nivå, till exempel genom att neutralisera så kallade senescenta celler, vilka slutat dela sig, men som ligger och pyr av inflammation i vävnader av olika slag. Det finns en hel rad mycket lovande projekt som kan tänkas skjuta upp åldrandet och ålderssjukdomarna och därför förlänga medellivslängden. Den som lever får se hur sådan behandling kommer att gestalta sig och vad den kommer att kosta!