”Kan man vara en intelligent kvinna och samtidigt hemmafru?”

En sådan sak var att ge mina barn tid hemma som små, med mig som mamma. Jag och min man gjorde ett val att under barnens yngre år leva med en lägre inkomst, för att jag skulle kunna vara hemma och ta hand om våra barn, fostra och älska dem. Det var en investering vi gjorde som kostade oss mycket ork, kraft och bekvämlighet. Det var förstås värt det, med övertygelsen om att detta skulle skapa en trygg miljö för våra barn. Vi kunde ha valt att lämna bort våra barn under veckans alla vardagar och överlåtit uppfostran och omhändertagande åt förskolan. Det hade säkerligen varit lugnare och skönare på många sätt. Men vi valde annorlunda.

Med det val vi gjorde fick min make slita desto mer yrkesmässigt och jag desto mer på hemmaplan, men det var självvalt och med ett gott ändamål. Ändock följde en mycket jobbig känsla varje gång jag vid ett möte med en ny person presenterade mig och besvarade frågan ”Vad jobbar du med?”. Eller: ”Vad gör du annars när du inte är föräldraledig?” Svaret jag gav var att jag inte hunnit dit i livet, till fast arbete eller ens början på en karriär, då jag fick första barnet mitt under min studietid. Detta svar fann frågeställaren helt uppenbart jobbigt. Jag ansågs ha valt fel prioriteringar alldeles för långt ifrån målbilden ”självuppfyllande”, modern, stark och självständig kvinna. Det påverkade i sin tur mig. Jag kände mig nedslagen och uppgiven efter dessa samtal, lämnad med en känsla av att jag måste vara mycket korkad som frivilligt valt att vara ”hemmafru”.

Ja, frågan är om man som intelligent kvinna, med en vilja att utvecklas och växa som människa, frivilligt kan välja att vara hemmafru i vårt jämställda samhälle? Eller kan ingen kvinna vilja göra ett sådant val, att vara hemma med barnen, om hon inte lever under förtryck?

Jag kan inte frigöra mig från tanken att denna hysteriska strävan efter att kvinnor ska vara lika framgångsrika som män inom alla mansdominerade områden bygger på en stor otrygghet med ett osunt bekräftelsebehov. Lika lön för lika arbete är självklart, men varför måste kvinnor vara lika bra eller bättre än män på diverse ting? Varför måste kvinnor jämföra sig med männen över huvud taget? Varför ser så många kvinnor män som ett hot i stället för en god kraft som tillsammans med kvinnan skapar en helhet, där mannen och kvinnan kompletterar varandra med sina olika styrkor?

Det är många områden som blivit infekterade i samhällsdebatten och som tagit sig in i grundskolan. Numera tycks det fult att vara pojke eller flicka och veta att man har ett kön samt vilket. Varför ska allt vara i flytande form, odefinierbart, men samtidigt jämställt?

Med vänliga hälsningar

Märith

Kära Märith

Låt oss börja i det som brukar kallas jämställdhetsparadoxen. Denna berättar att skillnader mellan män och kvinnor i intressen, karriärval och personlighetsdrag blir större ju mer jämställt ett land är. I länder som exempelvis Pakistan och Indien, som är mycket mer ojämställda än de skandinaviska, väljer män och kvinnor utbildningar och yrken mer likartat än här. Vissa vill hävda att jämställdhetspolitik som den svenska i själva verket leder till och förstärker skillnader mellan män och kvinnor. Ett sådant samband går emellertid inte att belägga. Däremot kan man på goda grunder anta att boende i fattiga länder är tvungna att orientera sig strikt mot överlevnad när de väljer utbildning och yrke. Boende i rika länder har däremot förmånen att ägna sig åt individuellt självförverkligande. Här gäller principen att allt du önskar och begär kan du eftersöka och förhoppningsvis få. Kanske är det först då en viss sorts skillnader mellan könen framträder, eller underblåses av omgivningen.

Men en individs självförverkligande kan hamna på kollisionskurs med både tidsanda och dominanta könsnormer. Det gör ditt, Märith. Det liv som du har valt hamnar i otakt med en snårig genuskoreografi. Normen säger att en duktig flicka självförverkligar via många högskolepoäng, kreddigt jobb och eget fuck off-kapital. Att hämta sist på förskolan är varken fult eller fel. Det är absolut inget att skämmas för, heter det. Att som mamma aldrig lämna sitt barn på nämnda institution är däremot högst dubiöst och kräver förklaring. Om du utrustats med en snopp och på samma vis som nu valt hemmalivet med barnen hade ditt handlande i stället väckt beundran och tjänat som föredöme. I Sverige finns rätt sorts normkritik och det finns fel; att utmana stereotyp maskulinitet är värt applåder, medan moderskap på heltid är suspekt. Nu antas du vara till hushållstjänst nödd och tvungen. Mest troligt har du också fel värdegrund, annars hade du i dina mått och steg fogligt följt med strömmen ut ur köket och mot lönearbete.

Du skriver tydligt i ditt brev att du har fått det liv du ville. Ändå dras du med en känsla av underlägsenhet. Du känner förstämning av omgivningens, främst kvinnors, negativa respons och skeptiska reaktioner på ditt livsval. Det är mänskligt; vi människor har en djupt rotad längtan efter att få tillhöra flocken. Inte bara på nåder upptas i gruppen, vi vill få bekräftelse från högdjuren i den. Och om vi på ett eller annat sätt avviker, traktar vi likväl efter kvittens på att också avvikelsen är med beröm godkänd. Vill du verkligen bli fri måste du klara dig utan sådan yttre bekräftelse. Du kommer sannolikt aldrig att få den från dem som inrättat sina liv efter en annan uppsättning värderingar och livsmål. Du har valt din lilla flock. Det är för och i familjen du verkar just nu. Gott så, men det sker till priset av att vara en outsider i den stora kretsen. Jag tror förresten det finns en annan sak du behöver göra: testa att vända på perspektivet. Den misstänksamhet som du tycker dig möta, bär du ju också mot den stora skaran av mammor som lever på annat vis. När du möter någon som lever motsatsen till ditt liv, vinnlägg dig om att inte i förstone döma hennes livssituation som ”osund”.  Hon kanske vill ha sitt heltidsjobbande småbarnsliv, lika starkt, medvetet och innerligt som du vill ha ditt.

Du har rätt i att det vid sidan om jämställdhetsparadoxen, finns en hel räcka motsägelser på jämställdhetsfronten. Numerär jämställdhet är ibland så till den grad viktigt att sådan strävan tillåts slå ut andra rättsprinciper. Meritokrati är satt ur spel när rätt kön kvalificerar, medan fel kön diskvalificerar. Denna ordning blir följden av politiska påbud om att exempelvis antalet kvinnliga professorer måste vara lika stort som antalet manliga. Jag tror att kvinnokampens pionjärer, som kämpade för att bli bedömda på faktiska meriter och inte på villfarelser om kvinnokönets särdrag, gråter i sin himmel när de ser dessa genusmytologier återuppstå. I andra sammanhang, där biologiskt kön faktiskt spelar roll, förväntas vi leka att män och kvinnor endast existerar som sociala konstruktioner. Denna farliga charad håller exempelvis Sjukvårdsupplysningen 1177 ännu på med. Här får kvinnor inte ens existera som språklig kategori. Samtiden tycks besatt av kön: ömsom förneka existensen, ömsom markera tillhörighet och räkna utfall. Det är en spänning som också finns i skolans styrdokument och stödmaterial. ”Pojkar” och ”flickor” rensades bort från läroplanen för att inte underblåsa stereotyper eller låsa fast unga människor i antingen det ena eller andra. Samtidigt ska alla som arbetar i skolan bejaka och bekräfta elevens självupplevda könsidentitet och det ska ske på ögonblicket. Det är bara i teorin som allt ska vara uppe i luften. Trots allt prat om kön som något flytande och förhandlingsbart är samtidens könsidentitetsdebatt märkligt fixerad vid att snabbt boxa in och kategorisera unga människor. Jag tror det konserverar, snarare än frigör.

Märith, en sak vet jag emellertid säkert och det är att de allra flesta människor ändrar sig över tid. Det vi trodde på som unga är ibland motsatsen till det vi håller för sant ett kvarts sekel senare. Vi fattar beslut som lämnar spår i livet, somligt ångrar vi och annat kan vi yvas över. Ingen annan kan veta vilka delar i mitt liv som faller ut som plus eller minus, när jag en gång gör bokslut. Detsamma gäller för dig. Låt ingen annan sätta sig till doms över dina val, vilka de än är eller blir framgent. Men glöm inte att den som har modet att gå mot strömmen också äger styrkan att ändra sig och sätta helt ny kurs. Bon voyage!

Vänliga hälsningar

Anna-Karin

Vill du också ställa en fråga till Anna-Karin? Den kan handla om livet i det stora och i det lilla: om kärlek och ensamhet, vänskap och konflikter, livsval, städning, lögner och sanningar – eller något helt annat.