Stor okunskap om kusinäktenskap i Sverige

Sedan slutet av 1800-talet har dock kusinäktenskapen minskat kraftigt i Västvärlden – idag beräknas bara 6 promille av äktenskapen i Europa, Nordamerika och Australien ingås mellan människor som är släkt. Men inom olika minoritets- och invandrargrupper är andelen betydligt högre.

Det beräknas att minst 10 procent av alla äktenskap i världen är kusin- eller sysslingsäktenskap. Vanligast är de i Mellanöstern, Nordafrika och Centralasien, där beräknas omkring 20–55 procent av alla äktenskap sker inom släkten. Men många migranter från denna del av världen praktiserar denna tradition i andra delar av världen. Det framgår av forskarantologin Cousin marriages. Between tradition, genetic risk and cultural change. 

Även sociala konsekvenser

Kusinäktenskapet är nog lika gammalt som mänskligheten, men verkar ha blivit mer utbrett i och med jordbrukets uppkomst, då behoven av att hålla ihop jordegendomar växte. Det säger sig självt att sådana äktenskap i regel är arrangerade och inte ingås av kärlek. För att förstå kusinäktenskapens omfattning i förmoderna samhällen bör man beakta att människan länge hade stora barnkullar och liten geografisk rörlighet. Många av de unga människorna i byn eller lokalsamhället var helt enkelt kusiner eller sysslingar.

Även om risken för inavel är överhängande i släkter med kusin- och sysslingengiften i flera led, så har bruket att gifta sig inom sin släkt även sociala konsekvenser. Det har genomförts studier som visar att länder där kusinäktenskap är frekventa har lägre sannolikhet att utvecklas till fungerande demokratier. Anledningen är att länder med hög andel äktenskap inom släkten ofta präglas av kollektivism och klankultur, vilket kan bromsa demokratiutvecklingen.¹

Detta samband mellan uppkomsten av individualism och frånvaron av kusinäktenskap har nyligen analyserats med hjälp av stora mängder data av bland annat Jonathan F. Schulz, som är forskare i ekonomisk historia och utvecklingsekonomi vid George Mason university i USA. I en artikel som nyligen publicerades i Science argumenterar han och hans kolleger för att minskningen av kusinäktenskap har varit en delförklaring till framväxten av de individualistiska, demokratiska och välfungerande samhällen vi har i Västvärlden.²

Länder där kusinäktenskap är vanliga präglas ofta av att medborgarna premierar lojalitet inom gruppen snarare än med nationen och att de värderar släktband högt – detta kan i förlängningen leda till nepotism och korruption. I samhällen med låg frekvens av kusinäktenskap har man lättare för att samarbeta med främlingar, och det har skapat goda förutsättningar för utvecklingen av meritokratiska institutioner.

Kyrkan motarbetade kusinäktenskap

Orsaken, enligt Jonathan F. Schulz, ligger i att den katolska kyrkan redan under tidig medeltid började motarbeta kusinäktenskap och släktbaserade institutioner. De flesta religioner har tolererat kusingiften, utom framför allt katolicism och ortodox kristendom. Forskarnas statistiska analyser visar att ju längre något av de analyserade länderna varit kristet, desto lägre andel kusinäktenskap. På samma sätt är befolkningarna i länder med låg andel kusinäktenskap mer individualistiska än länder med många kusinäktenskap.

När släktingar får barn med varandra ökar risken för spädbarnsdöd och en stor mängd sjukdomar.

I Europa bejakades kärleksäktenskap redan under medeltiden, det vill säga ej arrangerade äktenskap, där de nygifta ofta startade egna hushåll i stället för att flytta in hos den enes föräldrar; allt detta gynnade på lång sikt uppkomsten av individualistiska värderingar, menar forskarna.

Mer välkända är de medicinska konsekvenserna av kusinäktenskap. När släktingar får barn med varandra ökar risken för spädbarnsdöd och en stor mängd sjukdomar. Omkring 1–2 procent av barnen hos normalbefolkning får barn med medfödda sjukdomar, och risken är ungefär dubbelt så hög när kusiner får barn med varandra.³

Mönstren bland migrantgrupper skiljer sig mellan olika länder. Den pakistanska migrationen till Storbritannien har varit rätt omfattande i över ett halvsekel, men utan att man sett några tydliga nedgångar i andelen kusinäktenskap inom denna grupp, snarare tvärtom, enligt de studier som genomförts. Omfattningen ska ha ökat från 33 till 55 procent när man jämförde en mindre grupp döttrar med deras mödrar i en studie. I Norge har tvärtemot andelen kusinäktenskap bland pakistanska invandrare minskat över tid, från 48 till 18 procent, från 1990-tal till 00-tal.

I Danmark har kusinäktenskap motarbetats utifrån argumentet att de ofta är arrangerade äktenskap. Där har man även konstaterat att omfattningen bland invandrare från Pakistan och Turkiet varit relativt stor. Men efter en omdiskuterad lag från tidigt 2000-tal har andelen sjunkit.

Även i Nederländerna har man undersökt migrantgrupper och i enstaka, mindre studier av gravida kvinnor funnit att drygt 20 procent av kvinnorna med bakgrund från Turkiet och Marocko hade släktingar som fäder till barnen.

I Turkiet avråder myndigheterna sedan några år från kusingiften, och där beräknas att omkring 25–30 procent av alla äktenskap sker inom släkten – omkring hälften av dem är rena kusinäktenskap. I flera av USA:s delstater är de olagliga. I Kina och flera andra östasiatiska länder är kusinäktenskap förbjudet.

Var vanligt i Norrland

Men hur är då läget i Sverige? Landet har de senaste decennierna tagit emot många människor från regioner där äktenskap inom släkten är relativt vanligt. Vet man något om omfattningen, och hur ser kunskapsläget ut? Svaret är att ingen tycks veta.

Kusinäktenskapen blev vanligare när de legaliserades i Sverige år 1844.

Anledningen är nog att frågan anses känslig. Det menar Erling H. Lundevaller, som är statistiker och forskare vid enheten för demografi och åldrandeforskning vid Umeå universitet. Han och hans kollegor har studerat äktenskap mellan släktingar under 1800-talet i trakten kring Skellefteå. Kusinäktenskapen blev vanligare när de legaliserades i Sverige år 1844. Enligt forskarnas preliminära data var nästan fyra procent av barnen i studien födda i kusinäktenskap. Och nio procent av barnen föddes i äktenskap mellan tremänningar och närmare. Forskarna har även bland annat funnit att medellivslängden minskade något för de som varit präglade av kusinäktenskap i flera led – det gällde framför allt männen. Dessutom ökade andelen funktionsnedsatta barn med högre grad av inavel.

Kusinäktenskapen minskade som sagt vid slutet av 1800-talet. Idag är det mer eller mindre tabu i Sverige att få barn med en släkting. Bland svenskfödda personer med svenska föräldrar i Sverige i åldern 20–40 år fanns för tio år sedan omkring ett 50-tal kusinäktenskap, det vill säga 0,1 promille av paren i denna åldersgrupp, enligt en analys från SCB:s flergenerationsdatabas.⁴

Men hur det ser ut bland invandrargrupper vet vi inte mycket om.

Bland myndigheterna vet man inte mycket.

Erling H. Lundevaller påpekar att kusinäktenskap i dag är vanliga i muslimska länder, men att man inte vet i vilket omfattning bruket har fortsatt i Sverige. Han uppskattar att i länder som exempelvis Syrien ingås 30–40 procent av äktenskapen mellan tremänningar eller närmare. I och med att vi har haft en stor invandring från denna region så kan bruket förmodligen förekomma i Sverige. Inom dessa grupper är det vanligt att äktenskapspartnern kommer från det forna hemlandet. En anledning till att man inte vet är att sådant inte syns i registerdata eftersom det i regel inte finns uppgifter om far- och morföräldrar på första och andra generationens invandrare i den svenska folkbokföringen. Erling H. Lundevallers gissning är dock att kusinäktenskap kan vara vanligt, men att ingen egentligen vet. Han känner inte heller inte till att någon forskar om detta. Han menar att frågan borde diskuteras inom sjukvården med tanke på hälsoriskerna med att skaffa barn med sina släktingar.

Bland myndigheterna vet man inte mycket. Folkhälsomyndigheten har ingen information om omfattningen av kusinäktenskap bland migrantgrupper när jag kontaktar dem.

Socialstyrelsen vet heller inget i frågan, och hänvisar till Statistiska centralbyrån.

Där konstaterar man att det inte finns någon statistik framtagen över kusinäktenskap bland invandrade: ”Men eftersom vi har uppgift om folkbokförda personer borde det vara möjligt att ta fram med hjälp av relationsdata, men det är nog ett ganska omfattande arbete. Det är även troligt att vi inte skulle kunna koppla ihop exempelvis kusiner där en eller båda antingen är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands.”

Vetenskapsrådets informationstjänst Expertsvar hänvisar till forskaren Lovisa Lovmar, som är specialistläkare i klinisk genetik vid Sahlgrenska Akademin. Hon känner inte till någon aktuell forskning i ämnet.

Ingen kunskap i Sverige

Charles Darwin, som fick tio barn med sin Emma, började mot slutet av sitt liv fundera på om det verkligen var så klokt, rent biologiskt, att få barn med en kusin. Tre av deras barn dog som små, och några av de andra var sannolikt infertila. Han uppmuntrade efterhand sin son George Darwin att undersöka hur vanligt det var med kusinäktenskap i Storbritannien, och han kom via registerstudier och enkäter fram till att runt 2–3 procent av alla äktenskap i Storbritannien i slutet av 1800-talet var kusinäktenskap.

Det förtjänar att påpekas att dessa mönster bara är synliga på gruppnivå.

Den vanligaste förklaringen till att bruket minskade i Europa är att när man fick färre barn i och med välståndsökningen under 1800-talet minskade utbudet av kusiner att gifta sig med. Samtidigt fick kvinnorna allt större frihet – även att själva välja sin make.

Numera vet vi också att kusiner eller släktingar som får barn med varandra är ett fenomen som på lång sikt kan ha negativa konsekvenser – både medicinskt och socialt. Det förtjänar att påpekas att dessa mönster bara är synliga på gruppnivå. Kusiner kan självfallet få barn som är både friska och demokratiskt sinnade.

Men i Sverige vet man, till skillnad från många andra länder, egentligen ingenting från myndighetshåll om fenomenets omfattning, trots den stora invandringen till Sverige från länder med höga nivåer av kusinäktenskap. Även forskarvärlden verkar måttligt nyfiken på att undersöka förekomsten av kusinäktenskap i Sverige idag.

Mer kunskap skulle inte skada.