Dårskapens draksådd

Flera av dem har dragit på sig ansiktsmasker i olika färger. De vänder sig alla mot den avdankade komikern:

”Jävla idiot!”

”Du är en väldigt trasig person”

 ”En vidrig liten människa!”

Polismannen har, begripligt nog, sympatierna på sin sida och applåderna dånar som åska  mellan de tjocka väggarna i den gamla restaurangen.

En ytterligare person, en kvinna längre in i lokalen, ger sig in i samtalet, tystar alla som klappar händerna med en avvärjande gest. Hon springer över golvet över till komikerns sällskap, ställer sig på bordet, precis bredvid en karott med potatisgratäng som komikern och hans vänner har kalasat på. Skriker ut sitt budskap:

”Ursäkta, men har det slagit er att allt man nånsin säger på den här gudsförgätna krogen inte grundar sig på det djupaste allvar?”

Svaret från en av kvinnorna vid polismannens bord kommer blixtsnabbt:

”Jag håller med. Det är kul med humor. Jag tycker till exempel att du borde hänga dig.”

En ytterligare person, som iförd rånarluva står längs väggen, hånskrattar åt polismannen:

”Du vill bara ha uppmärksamhet och sympati”

Komikern tar tillbaka  ordet, adresserar återigen polismannen:

”Toppenläge för dig att samla samla ihop ditt sorgliga gäng för att få sympatier.”

Att scenen inte är hämtad från något krogbesök har ni alla förstått vid det här laget. För hade den varit det skulle den ha gått över i våld nästan direkt. Den ton och de uttryck som används i samtalen mellan vuxna människor på sociala medier är emellanåt på en sådan nedrigt låg nivå att en rätt stor andel av användarna skulle spärras in om de betedde sig så ute i det verkliga livet.

Som grälsjuka berusade huliganer

Så vad är det med Facebook och Twitter som tar fram det sämsta hos en del människor?  Jag är långt ifrån först på den här bollen, men trots att det påpekats av många vid upprepade tillfällen blir det ju inte bättre. Det blir bara värre. Och det anmärkningsvärda är att det långt ifrån bara är anonyma hatare som beter sig som grälsjuka, gravt berusade huliganer. Den eviga dansen går till på ungefär samma sätt varje gång: En spetsig twittrare med många följare, exempelvis Hanif Bali, skriver något som uppenbart är avsett att provocera och väcka starka reaktioner. En politisk motståndare reagerar i ett tonläge som skruvar upp konfliktnivån ytterligare några snäpp. Sedan kommer respektive stödtrupper in med sin mustiga vokabulär: ”idiot”, ”ditt vider”, ”satans rasistäckel”, ”varför skjuter du inte huvudet av dig” och så vidare tills alla tröttnar för den gången.

Imorgon, måndag, håller Publicistklubben debatt under rubriken ”Vem driver dreven”. Flera texter har också skrivits i ämnet de senaste dagarna, bland annat från Ivar Arpi och Johannes Klenell. Men av reaktionerna från respektive motståndare att döma är någon skärpning knappast nära förestående. Klenells egen reaktion på Ivar Arpis starka beskrivning av priset han betalar för sin roll i debatten är talande för det hopplösa i projektet:

” Jag vet att jag kommer låta hjärtlös nu. Men det hade ju varit superduperklädsamt om Arpis text innehållit den minsta självrannsakan kring vad han och hans följarskara möjligen utsatt andra för de senaste tio åren.”

Ansvaret för svansen – en återvändsgränd

Diskussionen om vilket ansvar en inflytelserik twittrare har för dem som följer honom eller henne är en återvändsgränd. Var och en inser att för den som har 80 000 följare är det svårt att styra hur dessa agerar. Hur skulle det ens gå till? Följarnas instinkt att rycka in till försvar när deras förebild blir attackerad är så förutsägbar att ingen kan förvånas över den. Utgångspunkten måste vara att var och en är ansvarig för vad de skriver på sociala medier och för hur de trissar upp konfliktnivån där.

De luddiga resonemangen om att tongivande aktörer på sociala medier på något sätt piskar upp stämningen bland sina följare genom att exempelvis skriva kritiskt om bemötandet av IS-återvändare eller slemmiga metoo-män håller helt enkelt inte. Så länge deras egna inlägg ligger inom lagens och anständighetens gränser är det inte hos dem ansvaret ska utkrävas – utan i första hand hos de multinationella jättarna Facebook och Twitter som tjänar miljarder på att låta detta apspel pågå. Och därefter hos var och en av de människor som publicerar sig på de sociala medierna. Det handlar trots allt om myndiga människor som är vuxna nog att betala skatt, uppfostra barn och i största allmänhet ta konsekvenserna av sina egna handlingar.

Väktarrådet som ropar på vargen

Det finns en särskild kategori av aktörer som bidrar till den tilltagande polariseringen på ett mer subtilt sätt. Det är de få personer som – ofta  från en upphöjd position – ser som sin uppgift att sätta ramarna för den offentliga debatten. ”Hålla rent”, som de själva säkert skulle kalla det. Flera av dessa återfinns numera på DN:s opinionssidor, andra är frilansande städgummor och gubbar på de sociala medierna. Problemet med deras agerande är deras brist på tonträff och proportioner. De drar sig inte för att gång på gång använda ord som ”oanständigt” och ”vi har sett det förr”.

Budskapet är att det var med åsiktsyttringar av den här typen som Europas mörkaste period i modern tid inleddes. Men ofta handlar det om debattörer som lyfter helt legitima frågeställningar. Exempelvis hur människor kan tänkas reagera på att deras hembygd snabbt förändras, att ortens gator och torg befolkas av nya invånare från länder långt bort där seder och värderingar är väsensskilda från dem som råder i Sverige. Och den som pekas ut som ”oanständig” eller som någon som vill bana väg för en ny Hitler tar sällan lätt på anklagelsen vilket leder till att polariseringsspiralen går igång. När  locket läggs  på en nödvändig debatt tenderar det att leda till en debatt om debatten.

Göder polariseringen

Den stora ironin är att detta väktarråd av självutnämnda försvarare av ”anständigheten” i ett viktigt avseende liknar den rörelse de mest av allt vill bekämpa. För precis som Sverigedemokraterna blir de genom sitt agerande ett av de främsta hindren för den samhällsutveckling de strävar efter. I SD:s fall för att inget annat parti ville likna dem och därför länge tyckte och gjorde tvärtom. Bara för sakens skull. I ”väktarrådets” fall för att de göder polariseringen genom vad som ofta framstår som avsiktliga överdrifter och missförstånd.

Eftersom 30-talets Tyskland är en populär referens att slänga omkring sig i dagens samhällsdebatt kan det vara på sin plats att påminna om en rätt bortglömd del av den epokens förhistoria. Ett fenomen som ofta skyms av den kompromisslösa grymhet nazisterna visade när de väl kom till makten. Åren före Hitlers maktövertagande präglades av en tilltagande polarisering där vänster- och högerextremister slogs på gatorna och ibland också mördade varandra. Kaoset, våldet och oredan som föregick de svarta åren mellan 1933 och 1945 var i själva verket en del av förutsättningen för det nazistiska maktövertagandet. Och även om jag starkt ogillar jämförelser mellan dagens Sverige och dåtidens Tyskland så finns det anledning för alla er som bidrar till den ökande polariseringen att ta några djupa andetag vid tangentbordet och fundera på om ni verkligen är beredda att imorgon skörda det ni sår idag.