Blanda inte ihop fattigdom med ojämlikhet

När man gör det är det tydligt att inkomstskillnaderna visserligen har ökat i alla delar av den svenska inkomstfördelningen. Men att det är framför allt är två saker som ligger bakom den stora ökningen av de samlade inkomstskillnaderna. Dels har de som har de högsta inkomsterna dragit från resten av befolkningen, dels har vissa grupper i botten tillåtits halka efter.⁴

Ett sätt att få en uppfattning om hur inkomstutvecklingen sett ut för höginkomsttagare är att titta på andelen av de totala inkomsterna i samhället som tillfaller den procent av befolkningen som har de högsta inkomsterna. I början av 1980-talet låg topprocentens inkomstandel på dryga fyra procent. I dag är deras andel dryga elva procent, i nivå med topprocentens andel på 1930- och 1940-talen.⁵

Skillnaderna mellan låginkomsttagare och personer i mitten av inkomstfördelningen har också ökat markant. Ett mått på detta är andelen av befolkningen med låg ekonomisk standard (också kallat andelen relativt fattiga). Definitionen är andelen av befolkningen med en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten. För Sveriges del beräknades strax över sju procent ha låg ekonomisk standard i början av 1980-talet; år 2018 hade gruppen ökat till närmare 15 procent.⁶

Varför ökar ojämlikheten?

Det intressanta är inte om ojämlikheten ökat i Sverige. Det har den. Det intressanta är varför. Om vi inte vet varför blir det svårt att förstå hur utvecklingen kan vändas.

En av de viktigaste orsakerna till de ökande inkomstskillnaderna är utvecklingen av kapitalinkomsterna, det vill säga räntor, utdelningar och vinster från försäljning av tillgångar. Dessa har sedan 1980-talet både vuxit i storlek och blivit mer koncentrerade till toppen av inkomstfördelningen.⁷

Sedan början av 1980-talet har börsvärdet på Stockholmsbörsen mer än tiofaldigats.

Avregleringar och internationaliseringen av de finansiella marknaderna har lett till att dessa marknader blivit en allt viktigare del av svensk ekonomi. Sedan början av 1980-talet har börsvärdet på Stockholmsbörsen mer än tiofaldigats. Eftersom det framför allt är höginkomsttagare som äger aktier, är det även de som har tjänat på utvecklingen. Men flera andra förändringar har också bidragit till kapitalinkomsternas utveckling. Arven har ökat stort. Eftersom det är de redan rikaste som ärver mest pengar, förstärker detta ojämlikheten.⁸ Värdet på befolkningens fastighetstillgångar har också ökat som ett resultat av stigande bostadspriser. Slutligen har beskattningen av förmögenheter och vissa kapitalinkomster antingen sänkts eller slopats helt.

En annan förklaring till den ökande ojämlikheten är ett antal politiska beslut som begränsat välfärdsstatens omfattning och omfördelning. Skattesystemet samt olika bidrag och ersättningar utjämnar i dag en mindre del av inkomstskillnaderna än under 1980- och början av 1990-talen.⁹ Ersättningarna vid arbetslöshet och sjukdom har skurits ned. Dels genom aktiva politiska beslut under såväl budgetsaneringen på 1990-talet som under regeringen Reinfeldt. Dels har en passiv urholkning skett av ersättningsystemen eftersom de inte räknats upp i samma takt som priser och löner har ökat. Jobbskatteavdragen har dessutom bidragit till en relativ inkomstförsvagning för dem som har försäkringsersättningar av olika slag. Slutligen har regelförändringar i systemen och förändringar på arbetsmarknaden gjort att många arbetslösa och sjuka i dag inte omfattas av arbetslöshets- och sjukförsäkringarna över huvud taget. År 2018 var det exempelvis bara cirka 40 procent av de arbetslösa som omfattades av arbetslöshetsförsäkringen, en minskning från cirka 75 procent i början av 1990-talet.

Utvecklingen i den nedre halvan av inkomstfördelningen har också påverkats av att arbetslösheten sedan 1990-talskrisen aldrig återgått till de låga nivåer den låg på dessförinnan. Deltidsarbetet har ökat bland arbetare och koncentrerats till de kvinnodominerade arbetaryrkena. De mest otrygga anställningarna, att kallas in vid behov eller att vara timanställd, har ökat stort som andel av de tidsbegränsade anställningarna.¹⁰

Samtidigt bör man nämna att ökningen av löneskillnaderna har varit förhållandevis begränsad. I den internationella forskningen har minskad facklig styrka lyfts som en viktig förklaring till ökningen av inkomstskillnaderna i många andra länder.¹¹ Även om organisationsgraden minskat också här framstår detta inte som någon huvudförklaring till den ökade ojämlikheten i Sverige. Tvärtom är det möjligt att vår fortfarande jämförelsevis starka fackföreningsrörelse är en viktig anledning till att löneskillnaderna ökat mindre här än i många andra länder.

Ojämlikhet och fattigdom – det relativa spelar roll

Det är förvånansvärt vanligt att blanda samman fattigdom med ojämlikhet. I själva verket har de två olika begreppen vitt skilda implikationer.

Ett land kan vara extremt fattigt men på samma gång jämlikt om alla har lika låga inkomster. Samtidigt kan ett land vara djupt ojämlikt men inte ha någon allvarlig materiell fattigdom. Om människor lever i fattigdom är det naturligtvis ett stort problem, oavsett om landet i fråga är ekonomiskt jämlikt eller inte. Fattigdom är ett problem i sig själv.

Men även ojämlikhet är ett problem i sig.

Absolut sett har alltså alla inkomstgrupper fått det bättre.

Om vi delar in den svenska befolkningen i tio lika stora grupper utifrån inkomstnivå kommer vi se att varje sådan inkomstgrupp har fått det materiellt sett bättre under de senaste årtiondena. Sedan början av 1990-talet har de lägsta tio procentens reala, det vill säga inflationsjusterade, inkomster ökat med lite knappt 30 procent. Samtidigt har inkomstökningen i mitten av inkomstfördelningen varit runt 60 procent och i den översta tiondelen har inkomsterna ökat med närmare 140 procent.¹² Absolut sett har alltså alla inkomstgrupper fått det bättre. Men skillnaderna har ökat, vissa har fått det relativt sett sämre.

Att vissa grupper halkat efter har betydelse, bland annat därför att de som har mindre än andra är utestängda från de levnadsmönster, vanor och aktiviteter som majoriteten i samhället kan ägna sig åt. Det begränsar människors möjligheter att delta i sociala relationer och sammanhang. Redan på 1700-talet diskuterade liberalismens fader, Adam Smith, varför ett relativt fattigdomsbegrepp är relevant. Han menade att inte bara de allra mest basala mänskliga behoven skulle betraktas som nödvändiga. I Nationernas välstånd (1776) skrev han att livets nödtorft inte enbart är de varor som är nödvändiga för att kunna uppehålla livet, utan ”vadhelst som landets vanor gör det otillbörligt för aktningsvärda personer, även ur de lägsta samhällsskikten, att vara utan”.¹³ Smith ger linneskjortor och läderskor som exempel, saker som inte behövdes för människors överlevnad men som han menade hade blivit kulturellt nödvändiga.

De som har högre inkomster eller längre utbildning har i regel längre medellivslängd och är generellt friskare.

Att ha det sämre än andra gör något med människor. Ta hälsan som exempel. Människors hälsa följer en social skiktning där högre position i samhället är kopplat till bättre hälsa. De som har högre inkomster eller längre utbildning har i regel längre medellivslängd och är generellt friskare. Detta gäller oavsett var i fördelningen du befinner dig.¹⁴ Det spelar roll för vår hälsa vilka vi är i förhållande till andra. Men för dem som befinner sig i botten av inkomstfördelningen spelar det extra stor roll. Att ha låg socioekonomisk status är att leva med brist på såväl pengar som status. Att ha ont om pengar kan naturligtvis påverka hälsan eftersom man inte har råd att göra vissa hälso- och livsstilsval. Men brist på det som andra har innebär också en sorts konstant underliggande stress som är negativ för hälsan.¹⁵

Ojämlikhet påverkar hela samhället

Ofta när man pratar om ojämlikhet hamnar fokus just på dem som befinner sig i botten på inkomstfördelningen. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte bara är botten som påverkas. Ojämlikhet är en relation som omfattar alla i inkomstfördelningen.

Växande klyftor innebär att fallhöjden för den som befinner sig längre upp på inkomststegen blir högre. Ju större klyftorna är, desto mer har man att förlora. Det blir relativt sett allt viktigare att bevara sin position. I USA har familjers utgifter för sådant som kan ses som investeringar i barnens framtid (böcker, datorer, privata skolavgifter med mera) ökat de senaste decennierna. Ökningen är generell, men den har varit många gånger större bland mer välbeställda familjer. Det beror säkerligen delvis på att dessa familjer helt enkelt har mer pengar att lägga på dessa investeringar. Men med växande inkomstskillnader har de också fått allt större anledning att göra det.¹⁶ Priset för att låta sitt barn falla i inkomstfördelningen har stigit.

Vilka konsekvenser hög eller ökande ojämlikhet har, för individer och för samhället i stort, är naturligtvis en komplicerad fråga. Olika studier ger ibland – i alla fall till synes – motstridiga resultat. Vilken effekt ökande inkomstskillnader har beror såklart på vad som ligger bakom ökningen. Men också på hur samhället ser ut i övrigt, på dess institutioner och normer.

Den ekonomiska tillväxten är ett område där effekten av ökande inkomstskillnader ofta diskuteras. Ett vanligt antagande är att ökad ojämlikhet till följd av att toppen drar ifrån inte är något problem. Ofta grundas argumentationen på den så kallade trickledown–teorin där höga inkomster och ojämlikhet antas skapa tillväxt genom att rika personer kan spara, bli förmögna och investera. Men teorin har inte stöd i verkligheten. I en studie från IMF studeras utvecklingen i 160 länder över de senaste 30 åren. Resultaten indikerar att när inkomstandelen ökar för de 20 procent med högst inkomster minskar tillväxten. Inkomstförstärkningar för låg- och medelinkomsttagare är däremot förknippade med högre tillväxttakt.¹⁷ Hur tillväxten påverkas av ökande inkomstskillnader är inte självklart. Men det har skett ett skifte inom forskningen, där fler och fler studier numera lyfter de potentiella risker som ökande ojämlikhet medför. Inte minst är oron för effekterna på tillväxten tydlig hos organisationer som OECD och IMF.

När vi lever i olika verkligheter och oroar oss för olika saker påverkar det såklart våra politiska prioriteringar.

Ökande skillnader innebär också uppenbara risker för demokratin. När de ekonomiska skillnaderna ökar blir olika gruppers verkligheter mer olika. Arbetare, låginkomsthushåll och personer med kort utbildning är till exempel mer oroade än personer högre upp på statusstegen, både för sin personliga situation och för samhället generellt. Det gäller oro för allt från arbetslöshet och ökade sociala klyftor till terrorism och organiserad brottslighet.¹⁸ Högutbildade personer är generellt mer oroade för miljöförstöring, klimatförändringar och politisk extremism.¹⁹

När vi lever i olika verkligheter och oroar oss för olika saker påverkar det såklart våra politiska prioriteringar. När de med mest makt att påverka samhällsutvecklingen – toppolitiker, näringslivseliten och högt uppsatta tjänstemän, lever i en verklighet långt ifrån den som stora delar av befolkningen upplever så får det konsekvenser. Ett antal amerikanska studier har till exempel visat att den förda politiken i USA stämmer bättre överens med uppfattningarna hos de rikare delarna av befolkningen och näringslivsgrupper.²⁰ Även en svensk studie visar att politiska förslag som höginkomsttagare gillar oftare blir verklighet, även om sambanden inte är starka.²¹

Ökningen av inkomstskillnaderna måste tas på allvar

Inkomstskillnaderna har ökat snabbt i Sverige sedan 1980-talet. Det välstånd som skapats under denna period har inte kommit alla till del i samma utsträckning. I toppen har levnadsstandarden ökat stort. Samtidigt har vissa grupper lämnats efter. Att dessa grupper inte alltid fått det sämre i absoluta termer – kanske till och med fått det lite bättre – väger inte upp de problem som ökad ojämlikhet skapar. Det relativa är långt ifrån oviktigt, vår status och vår plats i samhället jämfört med andra har betydelse – både för individen och för samhället i stort.

Sverige är fortfarande ett jämförelsevis jämlikt land, även om vi fallit i internationella rankingar. Men vad händer om skillnaderna får fortsätta öka? Vilket samhälle får vi då?