1950-talets konspiratoriska feber

Finns det något sätt att hantera galopperande ryktesspridning? Vad kan en beslutsfattare göra när konspirationsteorierna sprider sig som en skogsbrand över tidningssidorna? Varje tid bjuder på sin särskilda misstro mot den styrande eliten – i våra dagar liksom tidigare.

Även den som i historiskt perspektiv verkar vara redligheten själv kan drabbas av föraktet. I början av 1950-talet florerade storskaliga föreställningar om att polisen, regeringen och statsministern var inblandade i en fruktansvärd och hemlig konspiration. Historien om hur den feberfantasin kunde gripa tag i så många, men ändå till slut hävas genom klokt agerande av regeringen, har något att säga även om vår tid.[1]

Skyddar statsministern en mördare?

Den 7 juli 1951 satt statsminister Tage Erlander på ett hotellrum i Göteborg och skrev ett tal han skulle hålla dagen därpå. Det skulle handla om ”rättsrötan”, de påståenden som spreds av tidningar och debattörer om att det svenska rättssystemet var ruttet, att polisen tog hänsyn till makthavare, att polisprotokoll försvann, att fällor riggades för att sätta åt obehagliga sanningssägare och att telefoner systematiskt avlyssnades illegalt.

Då ringde telefonen. Det var Stefan Oljelund, redaktör på den socialdemokratiska Göteborgstidningen Ny Tid, som frågade om han fick hälsa på. Erlander ursäktade sig med att han måste få färdigt ett tal om rättsröteaffärerna.

”Det är just det jag vill tala om”, sade Oljelund.

Han hade träffat författarkollegorna Vilhelm Moberg och Ture Nerman, som kunde berätta att den svenska regeringen satt i ett strypgrepp. Statsrådet Nils Quensel var mördare, vilket den övriga regeringen visste. Men de kunde inget göra, eftersom Quensel då skulle avslöja att Gustaf V var homosexuell. I dagboken skrev Tage Erlander om dessa påståenden:

”Har man någonsin hört på maken?”[2]

Hur hade det blivit så här? Dessa författare var inte de enda som i början av 1950-talet var övertygade om att Sverige styrdes av ett slags hemlig kamarilla med försänkningar i ett ”homosexuellt frimureri”. En konspiratorisk feber hade gripit tag i delar av Sverige och de underligaste rykten fick fotfäste. Det var en märklig tid, men inte alls därför att ryktena var sanna.

En konspirationsteori tar form

Huvudrollsinnehavaren i denna härva av lösa rykten och spekulationer var pastorn vid Stockholms stadsmission Karl-Erik Kejne. På våren 1950 regisserade han skickligt en kampanj mot svenska myndigheter, som han menade smusslade undan skandalösa historier för att skydda höga makthavare.[3] Särskilt illa ansatt menade sig Kejne själv ha blivit. Han hade hösten 1949 lämnat in en polisanmälan eftersom han ansåg sig förföljd av en homosexuell liga, enligt Kejnes uppfattning ledd av pastorn Gösta Malmberg på Östermalm.

Av en ren tillfällighet hade pastor Kejne råkat få veta att statsrådet Nils Quensel blivit hotad av en kvinna som menade att Quensel hjälpt hennes nersupne man därför att de hade ett hemligt homosexuellt förhållande. Stockholms polischef Alvar Zetterquist hade för att trösta statsrådet berättat om Kejnes fall när han besökt Quensel på kanslihuset. Quensel skulle alltså inte tro att han var ensam om detta slags bekymmer.

Dumt nog berättade Zetterquist detta för sin vän Kejne, som fick allt om bakfoten. Han trodde att hans ärende föredragits inför regeringen och började därför tro att den mystiska homosexuella ligan som var ute efter honom på något vis hängde ihop med hoten mot Quensel. Polisen sopade nog Kejnes ärende under mattan för att skydda Quensel! Allt berodde på ett missförstånd, men Kejne hade en märklig fantasi och en kombinationsförmåga som fick honom att tro det värsta.

Vad var det för liga han trodde sig förföljd av? Den påstådde ledaren pastor Malmberg hyrde ut rum i sin stora lägenhet på Riddargatan, hade venia för att predika i Stockholms stifts kyrkor och extraknäckte som övervakare åt Fångvårdsstyrelsen för villkorligt frigivna fångar. Han kallade dem sina ”Långholmsgossar”.

En spårhund som söker samband. Dramats huvudperson: pastor Karl-Erik Kejne. (Ur tidningen Se , 1952. Fotograf okänd.)

En kväll kom en av Malmbergs hyresgäster, Ernst Eriksson, hem från sitt arbete och mötte en lindrigt nykter pastor som hotade honom därför att en prydnadsduk saknades på hans hyresrum. Pastorn tog stryptag på hyresgästen och ringde sedan efter Långholmsgossarna.

Ernst Eriksson sprang därifrån hem till en kusin, som i sin tur ringde efter sin arbetskamrat pastor Kejne. Och det var tillsammans med Kejne och polismannen Bengt Resar, som de återvände sent på kvällen till Malmberg för att hjälpa Ernst att packa. Malmberg såg detta som ett hemfridsbrott.

Kejne menade att detta var inledningen på en veritabel förföljelse mot honom i form av telefonterror, ryktesspridning om att han var homosexuell och så småningom dödshot. Hösten 1949 polisanmälde han Malmberg och började själv intervjua personer i pastorns omgivning, bland annat hans hyresgäster. På så vis fick han veta att Malmberg när han fått sprit i kroppen kunde börja tafsa på män, fast han i nyktrare skick var en stor kvinnokarl.

Nu började Kejne misstänka att pastorn utnyttjade sina Långholmspojkar homosexuellt. Ernst Eriksson berättade för Kejne att Malmberg en gång kommit och väckt honom mitt i natten, endast iförd ett par damtrosor. Han hade sagt:

”Kom skall du få se något jäkligt roligt!”

Under statsministerns beskydd? Statsrådet Nils Quensel föll offer för ryktesspridningen av en ren tillfällighet. (Foto i familjens ägo)

Ernst hade följt med ut i korridoren och genom draperiet in till Malmbergs privata rum såg han hur ett par hade samlag i Malmbergs säng. Paret skulle senare förhöras i polisutredningen efter Kejnes anmälan och berättade då att umgänget varit helt frivilligt. Men Kejne broderade vidare på historien, så när den på våren 1950 hamnade i tidningen var det en mängd ynglingar som våldtog en nerdrogad kvinna. Aftonbladets löpsedel spetsade brygden ytterligare:

”Pastor avslöjar SKRÄCK-väldet bland homosexuella, Djävulsdyrkan, orgier, slaveri”

På våren 1950 gjorde Stockholms underståthållare en första utredning i Kejneaffären och visade att Kejne hade rätt i att polisen misskött hans polisanmälan. Men det berodde inte på att de försökte hålla Quensel eller andra höga makthavare om ryggen, utan på vanlig polisiär klantighet, en kombination av tafatt hantering hos polisen och underbemanning hos åklagarmyndigheten.

Hur mycket av världens märkliga skeenden som i själva verket förklaras av vanligt fummel, mild inkompetens, stress och en nypa lättja, är något som ständigt underskattas av den som söker mönster. När linjerna ska dras mellan sociogrammens datapunkter och den underliggande sanningen ska uppdagas, har man inte råd att kasta bort tolkningsbart material. Man räknar inte med att problemen kan bero på vardagligt sjabbel. I konspirationsteorin är de moraliskt uslaste aktörerna samtidigt i besittning av en egendomligt perfekt skicklighet när det gäller själva genomförandet.

Polisen som hade hand om Kejnes ärende fick löpa gatlopp i pressen och tog kritiken mycket hårt, drabbades av psykiska problem och dog i förtid några år senare. Sannolikt var det den i hans tycke orättvisa kritiken som fick honom att fullständigt tappa koncepten och agera precis så som han anklagats för när han i september arrangerade den så kallade knivfällan mot Kejne.

Knivfällan

När polisen efter alla skriverier fick eld i baken och undersökte allt noga, visade det sig att Kejnes misstanke om att Malmberg utnyttjade sina övervakningar homosexuellt i ett fall stämde. Att i överordnad ställning utnyttja någon under 21 år var fortfarande kriminellt, så Malmberg åtalades. Då gjorde han något som tydligare än mycket annat visar hur historien ofta drivs framåt av märkliga sammanträffanden, som de agerande själva inte inser konsekvenserna av.

Slumpen bärgar de egendomligaste skördar. Det som inte beror på inkompetens och lättja har ofta i stället att göra med rena tillfälligheter. Och det som hände nu var just ett sådant ögonblick.

Något stort på spåren. Aftonbladet, 4 maj 1950.

Malmberg hade fått sömnsvårigheter, men eftersom han blivit en tidningsrubrikernas man skämdes han för att söka upp sin vanliga läkare och slog i stället på måfå i telefonkatalogens läkarförteckning. Han råkade då se namnet Clas Oterdahl och stannade upp inför det, eftersom han visste att denne var brorson till psalmdikterskan Jeanna Oterdahl.

Malmberg stod ju åtalad för homosexuell otukt och tidningarna framställde honom som en ledande spindel i ett homosexuellt nätverk. Men själv såg sig inte Malmberg som homosexuell och han hade inga homosexuella vänner. En som däremot var något av en ledargestalt i Stockholms homosexuella värld var just Clas Oterdahl, och han kunde berätta för Malmberg att han kände till en prostituerad pojke som haft pastor Kejne som kund. Här fanns en chans för Malmberg att ge Kejne betalt för gammal ost.

Malmberg fick träffa pojken, som kallade sig Jimmy. Pojken berättade en detaljerad historia om hur han mött Kejne på Götgatan en söndag i maj, följt med honom hem, haft sex och druckit grogg och hur de kommit överens om att träffas igen. Därför hade Jimmy lagt kvar en fällkniv hos Kejne. Men sedan hade det aldrig blivit av att han återvänt. Malmberg ringde polisen, där de blev mycket intresserade.

Jimmy kunde, trots ihärdigt vallande av polisen, inte känna igen Kejnes hus ens då de gått in i det. Han skyllde visserligen på att han hade dåligt lokalsinne och varit i så många olika hem, men med tanke på att han gått i skolan snett över gatan från Kejnes lägenhet borde han trots allt ha känt igen sig. Några varningsklockor ringde inte hos polisen. De var så sugna på att sätta dit Kejne, mannen som skandaliserat poliskåren. Nästa dag körde de Jimmy till Kejnes hus där de skickade upp honom för att han skulle ringa på och fråga efter fickkniven.

Det blev inte som de hade tänkt sig. Kejne kunde visa ett hållbart alibi och hade dessutom en gäst när Jimmy kom, en journalist från Stockholms-Tidningen, som såg till att denna polisfälla blev en förstasidesnyhet dagen därpå.

Bör man utreda eller inte?

Detta var en vecka före kommunal- och landstingsvalen i september 1950. Fram till nu hade det varit Tage Erlanders åsikt att rätts- och polisärenden skulle skötas av rätts- och polisväsendet. De var inga regeringsärenden och regeringen skulle akta sig för att lägga sig i saker som inte var deras bord. Men nu gick det inte längre.

Ställs man som beslutsfattare inför konspiratoriska idéer – när fantasifoster slagit rot och långsökta eller helt grundlösa idéer griper tag i folk – kan man gå åt två olika håll. Man kan bejaka den reaktion som är naturlig, att inte bevärdiga befängda rykten med seriösa svar. Ignorera, tig ihjäl, skratta och vifta bort alltsammans. Korkade hugskott förtjänar inte att tas på allvar. Men man kan också handla på motsatt sätt: Tänd i taket, hala upp persiennerna, gå igenom alla märkliga föreställningar och bemöt dem i sak. Det är en väg som kan bära emot. Men det var den som regeringen nu valde.

Regeringen beslöt att tillsätta en utredning ledd av riksåklagare Maths Heuman för att undersöka hela Kejneaffären. Inga stenar skulle förbli ovända. Alla Kejnes anklagelser skulle fram i ljuset och skärskådas. Det visade sig vara ett mycket klokt beslut.

Sommaren 1951 var utredningarna färdiga. Den stora Kejneutredningen innehöll den prostituerade pojken Jimmys detaljerade skildring av den påstådda sexuella samvaron i Kejnes hem och saftiga beskrivningar av hur statsrådet Nils Quensel brukade klä av ynglingar nakna och piska dem med björkris.

Detta kunde man inte trycka, ansåg regeringen efter stor vånda. Men inte heller kunde man hemligstämpla det, för då skulle alla konspiratoriskt lagda få vatten på många kvarnar. Så vad kunde man göra? Lösningen var att man uteslöt det värsta ur den tryckta utredningen. Däremot kunde vem som helst gå upp på Riksåklagarämbetet och läsa de uteslutna delarna i ämbetets originalexemplar. För att undvika trängsel lät man stencilera upp avsnitten och de delades ut till dem som kom dit. Journalisterna fick därmed dels en stencil, dels en torr utredning. De kastade sig över stencilen där de smaskigaste historierna stod, medan de tråkiga utredningarna som visade att historierna var skrönor förblev olästa.

Det slutade inte där. Utredningarna ledde till en mängd följdfrågor. Därför tillsattes ytterligare utredningar – till slut inte inte mindre än 23 stycken.  Vad blev resultatet för Kejne? Gynnade det honom att få sina egendomliga föreställningar upplyfta i offentligheten på detta vis? Nej, tvärtom.

Kejne pressades allt hårdare. När hans påståenden drogs fram i ljuset och granskades, sprack de som trollen. Groteska situationer uppstod, som när Kejne anklagade riksåklagare Maths Heuman för att vara homosexuell och följaktligen olämplig att leda en utredning som berörde homosexualitet. När Kejne tvangs lägga korten på bordet och förklara varför han ansåg Heuman vara homosexuell, hänvisade han till en student som sagt så i samband med ett föredrag Kejne hållit i Lund. Utredningsmannen for följaktligen till Lund och träffade studenten, som i sin tur hänvisade till en annan student, som skulle ha varit själva ”beviset” för Heumans homosexualitet. Men det kan man inte säga att han var. Han hänvisade till sin syster, som arbetade på rådhuset i Halmstad, där Heuman tidigare varit borgmästare. Hon hade hört en städerska på rådhuset beklaga sig över att någon brukade kissa i tvättfatet på toaletten bredvid borgmästarens kontor. När denna syster berättat detta för sin mamma, hade hon sagt att det förmodligen var Heuman som ”homofilat” i tvättfatet.

Kejne inbillade sig nu att hans telefon avlyssnades. Han fick landsfogden att göra en stor undersökning, som ledde fram till en praktfull västgötaklimax. Vilhelm Moberg hade besökt Telegrafverket och av flera telefonister fått veta att alla där visste att Kejnes telefon var avlyssnad. Men landsfogden ställde följdfrågan, som den upphetsade Moberg inte ställt, nämligen hur de visste detta. Då svarade alla telefonister med en mun, att det hade ju stått så i Aftonbladet!

Paranoian steg till sådana nivåer att det blev besvärligt för Kejne själv. En kväll när Kejne satt på sitt kontor kom hans kompis Per Michaëlsson, ”Micke”, över med en påse apelsiner som de åt av tillsammans. Micke var mån om Kejnes hälsa och visste att hans kost mest bestod av kaffe, bullar, cigaretter och amfetamin.

Tidningen Se  skildrar hur pastor Kejne återhämtar sig på lasarett under julen 1951 efter ett påstått giftmordsförsök. Den troligare bakgrunden var i själva verket lunginflammation och en hemlighållen könssjukdom som behandlats med kvicksilverhaltig gråsalva. Bildtexten frågar: ”Vem skall utreda det? Till polisen har ju Kejne vänt sig förr?”

Efter två dagar började Kejne känna sig förkyld, efter fyra dagar tillkallades hans husdoktor och fann Kejne allvarligt sjuk, men lika mycket på grund av svår depression som fysisk sjukdom. På sjukhuset misstänkte man lunginflammation, men upptäckte också ett stort eksem med centrum i underlivet, sträckande sig från magen ner på benen. Med medicin tillfrisknade han snabbt.

Aftonbladet rapporterade att Kejne blivit förgiftad. Det var Kejnes chef, riksdagsmannen Joh. W Johnsson, kallad ”Jive”, som meddelat tidningen detta. Kejne blev mycket upprörd och protesterade. Han var inte förgiftad. Men Jive stod på sig och begärde att man skulle ta urinprov på patienten. Det visade sig att Kejne hade ovanligt hög halt kvicksilver i urinen. Jive frågade Kejne om han kunde minnas att han ätit något ovanligt. Han kom då att tänka på Mickes apelsin. Mer än så behövde Jive inte veta. Han sprang till tidningarna och i december 1951 publicerade den annars ofta nyktra Dagens Nyheter en stor artikel om att Kejne utsatts för mordförsök.

Mordmisstankarna och uppståndelsen kring dem blev den direkta orsaken till att Föreningen Rättsvärnet bildades på våren 1952, då massmöten mot ”Rättsrötan” med bland andra Vilhelm Moberg som talare anordnades.

Kejne hade därmed hamnat i en mycket besvärlig situation. Hans vänner Jive, Vilhelm Moberg, tidningsredaktionerna på Arbetaren, Aftonbladet och Stockholms-Tidningen och många andra var så inställda på att Kejne sågs som samhällets fiende nummer ett, att de tog för givet att han förgiftats för att röjas ur vägen.

Kejne själv insåg att hans gode vän Micke helt felaktigt utpekades som mördare, men kunde inget göra. Kvicksilver insprutat i en apelsin hade förmodligen bara orsakat ett lätt illamående och sedan kommit ut igen den naturliga vägen. Och Kejnes symptom påminde inte om akut kvicksilverförgiftning. Det stora eksemet var med största sannolikhet en könssjukdom, som Kejne behandlade med kvicksilverhaltig gråsalva. Detta framgår av vittnesmål i polisutredningen och antydningar i sjukhusjournalerna. Att avslöja att man led av en könssjukdom var helt omöjligt för en gift präst i Kejnes ställning[4].

Stilla död under generat mummel

Hur dör en konspirationsteori ut? Den dör tyst och stilla, under generat mummel. Det är aldrig lätt att erkänna att man satsat på fel häst. Att många av de ledande debattörerna i Kejneaffären så småningom kom till insikt om att allt inte varit så som de trott framgår därför inte av några stora, braskande artiklar, utan snarare av vad de inte längre skrev och påstod.

I efterhand kan man konstatera att Regeringens reaktion på de många sensationella anklagelserna var kyligt korrekt. Att det arma statsrådet Quensel fick sitt privatliv vänt ut och in i en statlig utredning ledde inte till hemligstämpling. I efterhand fick Erlander samvetskval över den behandlingen. Allt skulle fram och för Quensel blev det plågsamt. Men det var en förutsättning för att få kontroll över ryktesspridningen och fantasierna.

Var tid har sin misstro, sina påstådda konspirationer och sina skandaler. Substansen bakom historierna om elitens förehavanden varierar. I Kejneaffären visade sig köttinnehållet vara minimalt. Det innebär inte att all misstro i alla tider skulle vara grundlös. Ibland är misstänksamheten och ryktena befogade, ibland inte. Man undkommer aldrig behovet av att självständigt betrakta sin egen tid med nyktra, kritiska ögon.

Men Kejneaffären är ett exempel på att även de mest spektakulära fantasifoster framgångsrikt kan neutraliseras genom vanlig, saklig utredningsmetodik. Tänd i taket och öppna fönstren! Den oförfalskade sanningen botar det mesta.