Efter marknadsutopin: borgerlig idéhistoria

Svensk borgerlighet har i flera decennier utgått från vad man inte är. Det går knappast att förstå borgerligheten utan att förstå socialdemokratin. Skälet är förstås att S dominans i svensk politik varit exceptionell. Att de borgerliga partierna tidigare öppet definierade sig negativt – såsom icke-socialistiska – bär syn för sägen.

Den skarpa tudelningen i svensk politik hänger samman med att fördelningspolitiken stått i centrum under nästan ett sekel. Koncentrationen på ekonomiska frågor har gett den endimensionella vänster-högerskalan en ovanligt stark ställning här jämfört med andra länder. Alternativa konfliktlinjer kring religion, kultur eller etnicitet har i stort sett lyst med sin frånvaro.

Synsättet som ligger till grund för höger-vänsterskalan är färgat av marxism och kan tyckas krasst. Det reducerar politik till ett slags bländverk för ekonomiska klass- och egenintressen. Få väljare skulle själva beskriva sin politiska hållning i sådana termer, allra minst de som röstar borgerligt. Uppfattningen har ändå haft visst fog för sig. Inkomst har varit en av de mer säkra indikatorerna på var människor placerar sig politiskt – liksom vilket parti de röstar på.

Men på senare år har mönstret börjat förändras. Socialdemokratins dominans i svensk politik bröts definitivt i och med valförlusten år 2006. Mycket talar också för att höger-vänsterskalan är på väg att förlora i betydelse.

Inget av de fyra nya partier som äntrat riksdagen sedan år 1988 – Miljöpartiet, Ny demokrati, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – har profilerat sig främst på ekonomisk politik. Med ett möjligt undantag för Ny demokrati kan dessa partier beskrivas som postmoderna eller modernitetskritiska. De har vänt sig emot – eller åtminstone prioriterat andra värden än – det i Sverige dominerande materialistiska projektet med ekonomisk effektivitet, rationalism och tillväxt i centrum. De nya postmateriella värderingarna hänger ihop med grundläggande förändringar av det svenska samhället.

Men för att förstå nuets frågor och de dilemman som borgerligheten står inför krävs en återblick på ett tidigare Sverige.

Den svenska modellens storhetstid

Att idéer och världsbilder påverkas av samhällsutvecklingen är självklart, men processen är ofta trög. En gammal världsbild kan överleva sig själv till dess att en ny stor fråga dyker upp som den inte kan hantera. Den snabba industrialiseringen i slutet av 1800-talet och demokratins slutliga genombrott åren kring första världskriget var sådana definierande händelser i den svenska politiska historien. Depressionen och socialdemokratins innovativa förmåga att ge nya svar på det moderna samhällets sociala problem i början av 1930-talet var en annan sådan vändpunkt.

Perioden 1930(45)-1970 har getts många beteckningar: rekordåren, folkhemmet, den svenska modellens storhetstid. Hur som helst har den förändrat Sverige på ett genomgripande sätt. Socialdemokraterna bejakade starkt det moderna massamhället och ägnade sig i regeringsställning idogt åt att bygga ut statsmaktens inflytande över samhällslivet med hjälp av regleringar och skatter. Det var i lika hög grad ett teknokratiskt som ett socialistiskt projekt.

Tillväxtorienteringen var central och en underliggande tanke var att individens intresse i allt väsentligt var identiskt med kollektivets. Socialpolitiken betraktades som en ekonomisk investering i arbetskraften. Detsamma kan sägas om skolan och en mängd andra välfärdsområden. Syftet var att höja befolkningens produktivitet. Sverige upplevde rekordtillväxt i nästan ett kvarts sekel. S satte bilden av att vara framtidspartiet.

Resultatet blev att Sverige omvandlades i grunden och mer genomgripande än många andra länder. Urbaniseringen var betydande. Jordbruken lades ned i rasande takt och kommunerna decimerades. Förvaltningen koncentrerades till centralorter. Tillverkningen koncentrerades till storföretag. Handeln koncentrerades till varuhus och affärskedjor. Välfärden koncentrerades till enhetsskolor och nya centralsjukhus. Storskalighet, rationalism och funktionalism genomsyrade politiken.

Det borgerliga lokalsamhället var på väg att suddas ut. Den folkpartistiske folkskolläraren, småjordbrukaren som var med i bondeförbundet, handlaren som röstade med högern – alla blev de allt ovanligare som samhällstyper. De sögs in i de stora löntagarkollektiven – även om de kanske behöll sin partitillhörighet.

Produktivitetshöjningen som följde av samhällsomvandlingen slussades via allt högre skatter över till offentlig sektor. Tjänstemännens skara växte kontinuerligt. På 45 år tredubblades medelklassen. Många av dessa nya tjänstemän kom att arbeta i den offentliga sektorn. Samtidigt expanderade den högre utbildningen. Antalet studenter mer än sjudubblades på bara 20 år, från 1949 till 1969. År 1980 fanns det nästan fem gånger fler läkare än det gjort fyrtio år tidigare.

Samhällstrukturen omvandlades även rent fysiskt. De gamla stadskärnorna revs – i många städer hejdlöst för att ersättas med funktionalistiska fyrkanter. Miljonprogramsområdena utvidgade inte bara städerna till ytan, utan förändrade även deras karaktär. Lika stor inverkan hade den enorma utbyggnaden av trafikleder för att bereda plats för massbilismen. Utvecklingen skulle senare möta massiv kritik. Men det krävdes en generationsväxling för att kritiken skulle få genomslag.

Vad har då detta med borgerligheten att göra? Idéer kan inte förstås fristående från de samhällsprocesser som äger rum. Hur vi tänker om samhället, vilka frågor och svar som är möjliga, påverkas i hög grad av hur samhället rent faktiskt ser ut. Den drastiska omvandlingen under rekordåren skulle leda till sådan idépåverkan.

Folkhemmet krackelerar

Brottet med folkhemsepoken började paradoxalt nog inom vänstern. Man kan säga att S blev offer för sin egen frigörelseretorik. 1968-upproret började med att en ny generation studenter revolterade mot normer och värderingar som de ansåg förlegade. Revolten var framför allt riktad mot auktoriteter, maktmissbruk och hyckleri. Liberala kulturradikaler som Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius hade röjt vägen, och 1960-talets första del präglades faktiskt främst av liberal samhällskritik – som dock aldrig var systemkritisk på riktigt.

Men den radikala liberalismen kom snabbt att överflyglas av socialistiska idéer. De unga radikalerna vände sig inte längre bara mot ”konservativa kvarlevor” utan mot folkhemmet självt. Enligt kritikerna understöddes det ”kapitalistiska systemet” av den teknokratiska byråkratin. Socialdemokratin och storkapitalet befann sig i oskön förening.

Under 1970-talet kom denna kritikvåg att breddas ytterligare. Det var inte bara kapitalismen som var problemet utan hela den moderna västerländska civilisationen. 1970-talet brukar ofta beskrivas som ett ”rött decennium”. Men det är en sanning med modifikation. Civilisationskritik, individualism och pessimism går inte lätt ihop med traditionell socialdemokrati. I själva verket var decenniet början på en nedgång för socialismen.

Självfallet fanns det fortfarande gott om socialistiska utopier. Den starkaste politiska underströmmen var kritiken mot det moderniseringsprojekt som präglat Sverige i decennier. Miljörörelsen, alternativrörelsen, hippierörelsen och gröna vågen var uttryck för detta – liksom ett ökat intresse för att söka sina egna rötter och en naturligare livsstil. I flera av rörelserna fanns starka inslag av eskapism och en misstro mot storskalig politik.

Det var trots allt ett borgerligt parti som till sist lyckades fånga upp de nya stämningarna i rikspolitiken: Centerpartiet. Partiet vände sig kraftigt emot storskaligheten, den upplevda tvångsmoderniseringen och tron på rationell funktionalism. Partiets storhetstid blev emellertid kortvarig. ”Sveket” i kärnkraftsfrågan beseglade Centerns öde och den gröna civilisationskritiken skulle under 1980-talet övertas av det nybildade Miljöpartiet.

Men borgerliga tänkare tog ändå intryck av tidens modernitets- och civilisationskritik. Den bidrog till att de borgerliga alltmer markerat vände sig emot staten – den institution som en gång helt hade dominerats av de borgerliga klasserna själva. Staten sågs nu som huvudskyldig till mycket av det som gått fel med Sverige. Den hade blivit liktydig med socialdemokratins maktambitioner. Staten sågs rentav som socialistisk till sin natur av många på högerkanten. Den romantiskt färgade individualism som präglade 1970-talet var också en perfekt grogrund för den nya liberalism som slog igenom under 1980-talet och predikade individens frigörelse från alla samhällsband. En generationsskillnad kan skönjas här. Medan de äldre nyliberalerna inte sällan var värdekonservativa drogs de yngre mot livsstilsradikalism.

Nattsvart Sverigebild

Bilden av Sverige som målades upp av nyliberala debattörer var ofta minst lika nattsvart som samhällskritiken från vänster- och alternativrörelsen.

När vänsterkritikern Nordal Åkerman beskriver Sverige år 1980 kan det låta så här:

”För en socialdemokrati som hade brått att göra något åt den sociala nöden passade funktionalisternas
program utmärkt. Här var äntligen en ansats som lovade rationellt och standardiserat byggande med
industriella metoder. Att också innehållet och miljön blev standardiserad tänkte man inte så mycket på, förrän några decennier senare då vandalism, sjunkande valdeltagande, våldsamt stigande brottslighet och en djup vantrivsel som ger uppenbara utslag i sjukdomsstatistiken, berättade något om funktionalismens pris… Det är funktionalisterna som måste ta ansvar för våra fascistiska miljöer från Tensta till Brunkebergs torg, och den utslagning som dessa har skapat. Paternalismen hos funktionalisterna, återigen denna önskan att göra saker åt ett folk som man helst inte vill ha så mycket kontakt med… Tvärtom kan socialdemokratins många decennier långa insats också beskrivas som ett fullständigt genomförande av funktionalismen på varje samhällets område. Nu vet vi förstås hur olönsamt lönsamhetstänkandet är och hur irrationell den förmenta rationaliteten kan bli. Till vad som tidigare sagts av både plus och minus kan läggas att medan man velat skapa ett samhälle som var gott också för de svaga eller kanske just för dem, så har i mycket raka motsatsen uppstått. I praktiken måste man vara ung, frisk och stark för att riktigt må bra i vårt system, och det är väl frågan om ens denna begränsade kategori gör det. För oss andra framstår det i mycket som kallt, kommersiellt och anonymt. För barnen är det en katastrof vilket visas av att 10 % av barnen i Sverige inte känner sig älskade av någon – ett i andra Europeiska länder alldeles okänt förhållande…”

När den nyliberale förgrundsgestalten John-Henri Holmberg beskriver samtidens Stockholm år 1985 är tongångarna närmast identiska. Han talar målande om ”betongraviner” och ”bostadsgetton som skjuter upp i blanka pastellfärger”. Liksom hos Åkerman är det ungdomens hopplöshet som får illustrera landets kris:

”På kvällstidningarnas löpsedlar kan man läsa om narkomanin bland unga människor i Sverige. Om
prostituerade tonåringar och om de över fem tusen människor som för att få ihop till sitt dagsbehov varje år
begår över två hundra tusen inbrott i Storstockholm.
I tunnelbanan möter man dem som inte börjat knarka. Men som dränker sin identitet i alkohol, i våld eller
likgiltighet. Skolbarn med tomma ögon som förstör för oss alla, men mest för sig själva… När journalister frågar unga människor vad de tror på eller hoppas på är det inga uppmuntrande svar de får. ’Jag hoppas att inte dö i atomkriget’. ’Jag tror inte på någonting alls för det finns inte någonting att tro på’. ’Jag hoppas att jag i alla fall får leva så länge att jag hinner bli vuxen’. Det är förstås värre än så… Det är håglösheten, likgiltigheten, avunden och svartsynen. Det är vägran att bli inblandad, att bry sig om. Det är hopplösheten som får oss att titta på TV mer än några andra människor i världen – samtidigt som vi känner det där lilla snabba stygnet av avund, eller hat, när någon annan gör någonting, engagerar sig utträttar något, lyckas. Den där känslan av att ingenting spelar någon roll, att allting ändå går åt helvete, att de som har framgång är ohederliga och de som misslyckas är värdelösa och att ingenting hjälper…”

Det tidiga 1980-talets nyliberaler kan närmast beskrivas som revoltörer. Det ligger nära till hands att dra en parallell till den samtida punkvågen. Framträdande libertarianer delade problembild med de radikala samhällskritikerna till vänster. Den avgörande skillnaden låg i förslaget till lösning, eller samhällsvision. Där vänsterkritikerna hängav sig åt alltmer invecklade utopier – småskalighet, företagsdemokrati eller alternativa livsstilar i kooperativ – hade nyliberalerna ett mycket enklare svar: Montera ned staten.

Marknaden som frälsning

Låt oss stanna upp här. Marknadsliberala idéer spelade naturligtvis en central roll i borgerlig ideologi även före 1980-talet. Men det som sker ungefär från 1970-talet är att förankringen i det gamla samhällets institutioner – vad vissa skulle kalla för klassamhälle, andra för en borgerligt organisk samhällsstruktur – bryts. Marknaden blir inte bara en sfär bland flera, utan en universallösning på allt som tycks ha gått snett med det teknokratiska folkhemsprojektet.

Frihetsretoriken vann under 1980-talet mark, i ett slags växelverkan med börsyra, högkonjunktur och avregleringar som genomfördes av den socialdemokratiska regeringen. Att S lyckades sitta vid makten stora delar av decenniet berodde mer på en relativ skicklighet med det politiska hantverket än att partiet låg rätt i förhållande till tidens strömningar.

Tron på planering och rationella utopier hade fått sig en rejäl knäck i alla läger. Genomslaget för postmoderna idéer på universiteten, ett ökat intresse för privatkonsumtion och nyandlighet kan alla ses som uttryck för den kollektiva politikens kris under 1980-talet. Även i detta sammanhang passade det nyliberala budskapet väl.

1990-talet var decenniet då liberalismen triumferade. Öststatskommunismens fall, EU-inträdet och den djupa ekonomiska krisen för välfärdsstaten bidrog till en stark ställning för marknadsliberala idéer även under seklets sista decennium.

Genomslaget för marknaden som borgerlig överideologi kan i viss mån kopplas till klass- och industrisamhällets övergång till ett medelklassdominerat tjänstesamhälle, ett individualistiskt massamhälle där gruppidentiteterna inte är lika fasta. Man har inte längre något substantiellt att försvara. Den nya marknadsvisionen blev ett sätt att ena olika borgerliga grupper under en gemensam tankefigur.

Men under 2000-talet har marknadsvisionen försvagats. I takt med att en mängd marknadsliberala reformer de facto har genomförts har det blivit allt svårare att knyta utopiska förhoppningar till dem. Politiken har inte bara till innehållet, utan även formmässigt tagit intryck av marknadslogiken. Det har växt fram en allt starkare symbios mellan politik och näringsliv via en kraftigt expanderande PR-bransch. Politiken har också alltmer blivit en arena där partier tävlar om väljarna på samma sätt som företag på en massmarknad – med fokus på varumärkesbyggande.

Marknaden är inte längre en revolutionär kraft, utan har smält samman med en teknokratisk stat som införlivat marknadsmekanismer i sitt eget funktionssätt. Symbiosen mellan privata välfärdsentreprenörer och staten är det kanske tydligaste uttrycket.

Det är symptomatiskt att de nya moderaterna försökte göra begreppet ”statsindividualism” till sitt – ett begrepp myntat av historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren för att beskriva det i grunden socialdemokratiska projektet: att befria individen från alla sociala band och beroenden med hjälp av staten.

Vart rör sig borgerligheten?

Var borgerligheten står i dag är otydligt. En stor del av den partipolitiska borgerligheten håller sig till det i grunden nationalekonomiska paradigm som reducerar politiken till teknokrati. Vi har en mer marknadsvänlig uppdatering av den gamla svenska blandekonomin, där staten i dag reglerar marknaden samtidigt som marknadens logik genomsyrar staten. Denna hållning underbyggs av en konsumtionsideologi och en långt gången individualism där alla hinder för självförverkligande och personlig autonomi ska rivas ned.

Partierna spelar dock allt mindre roll för ideologiutvecklingen. Och det är knappast ekonomi eller teknokrati som står i fokus för den borgerliga idédebatten i dag. Snarare är det, som redan konstaterats, frågor om kultur, identitet och värderingar – en debatt som vuxit fram inte minst på grund av omfattande migration till Sverige.

Den nya marknadsteknokratiska individualismen har visat sig lida av samma meningsvakuum, inte minst bland de yngre, som det tidiga 1980-talets Betongsverige. Ett vakuum som snabbt fyllts av identitetspolitik.

I dessa nya konflikter står borgerliga opinionsbildare splittrade. Som Lars Trägårdh nyligen påpekade har delar av den liberala högern gjort gemensam sak med den postnationella vänstern i att kritisera nationalstaten och förespråka en värld utan gränser.[3] En annan del av högern har i stället varit de främsta försvararna av den ordning och struktur som ligger inbäddad i nationalstaten. Här har beröringspunkterna snarast varit med den traditionella högern inom socialdemokratin.

Det är lätt att se denna tudelning som en konflikt mellan liberaler och konservativa. Men konflikten går snarast rakt igenom det liberala lägret: mellan dem som anser att frihet bara är möjlig i ett samhälle med tydliga normer och strukturer och dem som anser att friheten kan slås fast i abstrakta negativa rättigheter en gång för alla, och sedan lämnas åt sitt öde. Det sistnämnda en vision där politiken i princip kan och bör avskaffas (här kan det vara på sin plats att påtala att jag själv anser denna vision vara en ren skrivbordsprodukt utan förankring i empiri).

Svensk politik kan hur som helst inte längre beskrivas som en huvudsaklig kamp mellan arbete och kapital. Identitetspolitiken har kommit för att stanna. Sd är också en del av den. Många andra länder har levt med detta förhållande länge.

Förändringen förstärks dessutom av det faktum att sociala medier undergrävt möjligheten för etablerade krafter att styra idédebatten. Det går inte längre att försöka forma tänkandet eller diskussionen i offentligheten med seminarieövningar och abstrakta teser. Detta påverkar främst opinionsbildningen. De rent teknokratiska diskussionerna flyttar gradvis från den breda offentliga debatten till olika expertfora.

Det sistnämnda är inte helt oproblematiskt. Men en fördel är att borgerligheten kan närma sig den diskussion och världsbild som råder i den egna väljarkåren. Det har funnits en klyfta mellan väljare och opinionsbildare som nu är på väg att slutas. Merparten av de borgerliga väljarna vill knappast företrädas av personer som vill ”riva ned” samhällets institutioner. De är i regel intresserade av ett välfungerande samhälle där belöningar står i samband med prestation och insats. De vill stödja samhällsnyttiga företagare och entreprenörer men vill inte att privata bolag ska kunna berika sig på sin dominerande ställning eller sina politiska kontakter. De inser att marknader inte existerar i ett vakuum. De vill kort sagt ha en moralisk ordning.

Att borgerligheten hittar sitt historiska och sociala sammanhang är troligen en förutsättning för att kunna vara en drivande samhällskraft framöver. Väldigt mycket har hänt sedan år 2006. En borgerlighet som nöjer sig med att skenfäktas med socialdemokratin enligt gammalt beprövat mönster gör sig allt mindre relevant. Detsamma gäller en borgerlighet som förknippas med skattesubventionerade ”jobbcoacher”, spekulanter och bedragare. Borgerligheten kan inte leva på att socialdemokratin ska göra bort sig. Den måste våga formulera en vision bortom det rådande teknokratiska paradigmet. Det kan förvisso komma att leda till ökad splittring. Men det räcker inte längre att veta vad man är emot. Man måste också veta vad det är för samhälle man vill ha och hur dess moraliska grundvalar ser ut.