En av dem som misstänker att de kan ha köpt stöldgods är Nationalmuseum. I mitten av mars polisanmälde konstmuseet sig självt.
– Vi vill få hjälp av polisen att reda ut om det finns saker som vi har förvärvat som har kommit till handeln på fel sätt, säger Cilla Robach, enhetschef för samlingarna på Nationalmuseum.
I polisanmälan, som Kvartal har tagit del av, pekas fem föremål från konstepoken Swedish Grace ut. Nationalmuseum skriver i anmälan: ”Okänd gärningsman är misstänkt för GROVT BEDRÄGERI genom att med vilseledande uppgifter förmått okänt aktionshus att köpa in fem falska föremål från gärningsmannen under förespegling att föremålen var äkta. Okänt aktionshus har i sin tur sålt dessa fem föremål vidare till Nationalmuseum.”
Vilka föremålen är vill Nationalmuseum inte uppge. De ska ha köpts in av museet löpande sedan början av 2000-talet – det är samma period som Uppdrag granskning kan visa att stulna Swedish Grace-föremål har sålts på auktion.
Nationalmuseum skriver i anmälan: ”Brotten bör anses som grova med anledning av att gärningarna begåtts systematiskt och då det avsett betydande värde.”
Förfalskade provenienser
Uppdrag granskning kunde i sitt program visa hur en stor mängd konstföremål, värda miljontals kronor, som tillhör det svenska kulturarvet och härrör från några Sveriges mest framstående arkitekter och skulptörer, stulits och sålts vidare. Däribland Bergslagsurnan av konstnären Eric Grate, fontänen Vattenlek i Jönköping, stolar från Stockholms stadsbibliotek designade av Gunnar Asplund, samt en skulptur av Ansgar Almquist från Konserthuset i Stockholm.
Tre personer, som är eller har varit högt uppsatta inom konstvärlden, pekas ut som ansvariga. De ska ha använt sig av förfalskade bakgrundshistorier om varifrån föremålen kommit, så kallade provenienser, för att sälja stöldgodset vidare.
Den man som i Uppdrag granskning kallas ”konsttjuven” berättar för Kvartal hur stölderna begåtts systematiskt, under lång tid och hur fusket delvis genomsyrar branschen.
– Under varje säsong är det alltid några objekt som har tvivelaktig bakgrund. Men det är inte så enkelt som att allting är stöldgods rakt av. Det kan handla om förfalskade provenienser eller andra saker som inte gått rätt till, säger han.
– Om jag skulle kolla runt på antikhandlares hemsidor idag så skulle jag kunna hitta 10-15 objekt som är värda att ifrågasätta.
Säljs anonymt
Nationalmuseum vet inte idag om något av de föremål som museet har i sina samlingar har koppling till de personer som pekas ut i Uppdrag granskning.
– Vi har köpt föremål vid flera stora svenska auktionshus. Där har man ingen möjlighet att kolla vilka det är som säljer. Vi vet alltså inte om det kommer från någon av de personer som figurerar i programmet, säger Cilla Robach.
– Det är därför vi undrar, precis som alla andra som köpt saker på auktion under denna period nog gör.
Föremål som säljs via något av de stora auktionshusen säljs normalt anonymt – den som köper ett konstföremål vet alltså sällan vem som är säljaren bakom. Inte heller offentliggörs vem som är köpare.
Flera personer som Kvartal har talat med beskriver detta som problem. En av dem är designskribenten och författaren Hedvig Hedqvist.
– När man köper föremål från ett auktionshus, Bukowskis eller Stockholms auktionsverk, får man som köpare inte veta vem som är säljare. Man får veta en bakgrundshistoria om föremålet, men inte vem som skrivit ihop proveniensen, säger hon och fortsätter:
– Det är inte klokt. Köper du en fastighet får du veta vem som är säljare och köper du en bil får du veta vem som är säljare. Så varför ska hela den här branschen skyddas på detta sättet? Det öppnar ju uppenbarligen upp för möjligheter att tvätta pengar och sälja stöldgods.
De personer som omnämns i Uppdrag granskning har återkommande sålt föremål samt fungerat som rådgivare hos stora svenska auktionshus. En person som under många år jobbat på Bukowskis berättar för Kvartal att auktionshuset anlitade personerna för att bistå med katalogisering och värdering av föremål.
Kvartal har sökt Bukowskis som inte vill ge någon kommentar.