- Nationalism är tveeggad. Redan i den tidiga nationalismen syntes idéer om renhet och livsrum som ett sekel senare utmynnade i stortyska fasansfullheter. Men samtidigt har nationalistiska känslor även legat till grund för befrielserörelser och medborgarrätt.
- Samhörighetskänslor med dem som delar ens kulturella referensramar är naturliga. Den icke-politiserande nationalisten har starka känslor för sitt land och dess traditioner. Men statsmaktens roll är främst att balansera, inte inspirera.
- Hos den politiserande nationalismen exploateras samhörighetskänslorna: staten används för att genomdriva gruppens vilja med dess enhetlighet som övergripande mål. Nationen blir Staten.
- Som en motreaktion mot EU-projektets ideologiska överbyggnad av överstatlig nationalism och ökande samhällsproblem i europeiska länder tilltar nu politisk nationalism av gammalt märke.
Det är något yrvaket som ”nationalism” har kommit tillbaka i den offentliga diskussionen i Sverige. FN står för Förenta Nationerna, utan några språkliga associationer av anno dazumal. Men hade NTF, Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande, grundats i dag och inte 1934, hade nog inte ”Nationalföreningen” blivit del i namnet.
Nationella Fronten i dagens Frankrike kan inte jämställas med Nationella Befrielsefronten (FNL) i Vietnam för femtio år sedan. Nationell och nationalistisk är inte heller riktigt samma sak – fast bägge dessa rörelser var och är nationalistiska.
Utan en historisk tillbakablick är det svårt att få grepp om vad nation och nationalism är, kan vara, och har varit – och möjligen kan bli. Följande stickprov i historien ger ett perspektiv på den nationalism som i dag syns på olika håll i världen.
Samma år som första världskriget bröt ut i Europa – 1914 – utgav Bonniers en svensk översättning av ett redan då mer än hundra år gammalt verk. I inledningen skriver författaren, den tyske filosofen Johann Gottlieb Fichte: ”Med oss tar tiden jättesteg, mer än med någon tidsålder alltsedan det funnits en världshistoria.” När dessa ord uttalades, vintern 1807-08, fanns inte telefon, järnväg, bilar, flyg, radio, tv eller andra moderna kommunikationsmedel. Nära låg de år som populärhistorikern Paul Johnson kallat ”det modernas födelse”, 1815-1830.
Det var en ”talrik åhörarskara” som lyssnade till Fichtes ”Tal till den tyska nationen”, en serie föreläsningar i Berlins vetenskapsakademi. Talen trycktes och tillhör den kategori litteratur som studenter i Sverige ännu för femtio år sedan hörde talas om, men inte läste. Fichte (1762-1814) kände att han stod mitt i historien, tyckte att han sköt den framför sig, eller åtminstone ville förklara för samtiden vad som hände:
Den nya världens morgonrodnad har också redan brutit in och förgyller redan bergstopparna och förbereder den dag som skall komma. Jag vill, om jag det kan, fatta strålarna i denna morgonrodnad och förtäta dem till en spegel, i vilken den tröstlösa tiden må se sig för att den skall tro, att den ännu finns till och att dess verkliga kärna framställer sig däri för den och att utvecklingarna och gestaltningarna därav skola draga förbi den i en siande syn.
Dogmer om folk och språk
Fichte fällde kategoriska omdömen om det mesta, eller spikade fast ett antal dogmer – likt Luther, som kunde utföra sin gärning ”därför att han var tysk”.
Den tyska nationen innefattade enligt Fichte också de skandinaviska språken. Språken konstituerar nationerna. Andra språk än Tysklands och Skandinaviens är ”i grunden utdöda”. De låter sig lätt förvridas och missbrukas till ”allehanda försköningar av det mänskliga fördärvet, något som ej är möjligt med ett aldrig utdött [språk]”. Fichte fortsatte:
Jag använder som exempel de tre beryktade orden humanitet, popularitet och liberalitet. Dessa ord, uttalade för en tysk som ej läst något annat språk, äro för honom ett fullständigt tomt ljud, som ej genom ljudförvantskapen erinrar honom om något redan bekant, och så fullkomligt rycker honom ur kretsen av hans åskådningar och av alla möjliga åskådningar.
De ”nylatintalande” har ett dött språk. Ett folk med ett dött språk är utan genialitet. Den tyska statskonsten är däremot äkta. Endast Tyskland ”har ett folk”, föreläste Fichte detta år när Napoleons makt nådde kulmen; fyra vintrar senare skulle en halv miljon franska soldater frysa ihjäl i tsarens Ryssland.
Den slutgiltiga lösningen av judefrågan, med förintelselägren i Stortyskland omkring år 1940, hade en baston som ekat länge och där Fichte tidigt viftat med stämgaffeln.
Vid sidan av språkintresset syns en religiös eller kvasireligiös ådra, som ivrigt tappas på sitt politiskt användbara innehåll. Fichte talade gillande om ”uppfattningen av jordelivet som evigt och fosterlandet som bärare av denna evighet”. Frälsningen var, med ett modernare ord, kollektiv; anden var grunden för staten. Tyskarna var ”ett evighetsfolk”.
Människans evighetslängtan driver. Den ska dock användas och tyglas genom folkuppfostran: endast uppfostran ”kan rädda oss från allt ont, som trycker oss”.
Lika romantisk som Fichte kan förefalla vara när det gäller det tyska och dess karaktär, lika rationalistiskt förhoppningsfull var han inför utbildningens möjligheter. Med den samtida Pestalozzi (1746-1827) och hans pedagogiska nytänkande ska skolplikten bli en succé: ”Fattiga finns det ej alls hos ett sådant folk”.
Denna centralistiska indoktrineringssträvan hos Fichte blandades med uttalanden om att förekomsten av ett flertal tyska stater har sporrat utvecklingen – det som i dag kallas institutionell konkurrens.
Det fanns också plats för tankegods av annan kaliber:
Ett folk som blivit naturen troget kan, om dess område blivit det alltför trångt, vilja utvidga det genom erövring av det angränsande landet för att få mer rum, och det kommer därpå att driva ut de förre inbyggarna.
Utan Fichtes tal till den tyska nationen hade denna kanske inte uppstått – med den närmast metafysiska motivering som bär Fichtes signum. Eller uttryckte han snarare vad som redan låg i tiden? I så fall var han mer representativ än vägröjare.
De tankar som Fichte var först med att klä i ord, och som hade politisk laddning, upprepades och utvecklades sedan av andra. De blev en del av Tysklands historia. Den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan”, med förintelselägren i Stortyskland omkring år 1940, hade en baston som ekat länge och där Fichte tidigt viftat med stämgaffeln: strävan efter enhet och renhet.
Samhälle och stat
I dag har ”nation building” blivit ett modeord. Men ”state building” är det centrala. Om staten är stark men begränsad, i stället för svag men obegränsad, spelar nationsgränser inte så stor roll. Då kan likhet inför lagen råda och rättssäkerhet för alla.
I Sverige finns ett förvirrande språkbruk, där ”samhället” ofta används synonymt med ”staten”. Men staten är alltid bara en del av samhället – även i totalitära stater, som emellertid just kännetecknas av att de delar i samhället där staten inte griper in är små, och i vardagen ändå åtkomliga för statens allmakt.
Demonstranter mot Mubarak uttryckte stolthet över att vara egyptier, därför att de kände sig delaktiga i en befrielse.
Inbördeskrig handlar om makt över staten, därför att staten har den legitima rätten att tillgripa våld för att främja lag och ordning. Krig är politikens förlängning med andra medel, som Fichtes samtida Clausewitz (1780-1831) betonade.
Ibland kan våldets närvaro bli ett normaltillstånd som besökare inte observerar. Hur många turister i till exempel Egypten under president Mubaraks styre (1981-2011) var medvetna om landets permanenta undantagstillstånd?
Demonstranter mot Mubarak uttryckte stolthet över att vara egyptier, därför att de kände sig delaktiga i en befrielse. På samma sätt har nationalism på andra håll i världen till en början ofta varit förknippad med kampen för medborgerliga fri- och rättigheter. Så var det med den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 och den franska revolutionens inledning 1789.
Att inte låta staten favorisera kan uppfattas som att man sviker sin övertygelse och förråder sin grupp.
Att känna samhörighet med familj och släkt, åsiktsfränder och kollegor, och med dem som talar samma språk eller delar samma erfarenheter – detta är mänskligt, även om det naturligtvis är andra slags känslor, kanske bara igenkännandets glädje, för den som varit utanför en tid. Modersmålet förenar ofta fäderneslandets invånare sedan barnaåren. Det genetiska och kulturella arvet bakom gammaldags ord som ”fosterland” – en gång lika vanligt hos oss som dagens ”välfärdssamhälle” – kan förknippas med de språkliga rötterna till patriotismen (arvet från fadern) och nationalismen (platsen för födelsen).
”Varer svenske!” var Gustav Vasas valspråk. Med det menade han att folket skulle ha en svensk kung, som var han. Patriotiska appeller användes i politiska centraliseringssyften och skapade en nation. Kristian var en dansk tyrann – i Sverige.
Icke-politisk och politisk nationalism
Känslan för ens omgivning, ens grupp och ens land kan likt andra naturgivna drifter exploateras och perverteras.
En person som har starka känslor för sitt land, dess traditioner och kultur, och som gärna visar det – men inte kräver att staten ska tvinga andra att tycka och göra likadant – den är en icke-politiserande nationalist. Den behöver inga territoriella gränser. Född värmlänning, alltid värmlänning, oavsett var i världen man bor.
En politiserande nationalist, däremot, behöver geografiska gränser för att genomdriva sin och gruppens vilja. Enhetlighet är ett övergripande mål, enhet är argumentet. (Jämför med den subtila distinktionen mellan renlighet och renhet; den förra skapas med tvål och vatten, den senare med kamp mot det som avviker). ”Splittring” är allt som avviker från den önskade konformismen. Nationen och Staten smälter samman. Nationen är känslan, Staten är verktyget. Den som är emot Statens makt i en enskild fråga, är emot Nationen som idé. Ju mer makt åt Staten, desto mer glans över Nationen. Vem vill vara opatriotisk – eller bli beskylld för det?
När Staten, som i Sverige ofta kallas Samhället, och känslan för Sverige är något som firas vid nationaldagar och andra nationella tillställningar, då ser man den politiska potentialen i triangeln Samhället – Nationen – Staten. Vem kan vara mot Samhället? Eller Nationen? Eller Staten? Eller vad Staten gör?
Det är svårt, och kräver självövervinnelse och mognad, att avstå från att bruka statsmakten för att gynna beteenden och grupper som man själv identifierar sig med. Att inte låta staten favorisera kan uppfattas som att man sviker sin övertygelse och förråder sin grupp.
Att som europé vara positiv till Europa ansågs efter 1945 innebära något mer än en känsla för den europeiska kulturen och vad dess historia kan lära oss. Europa skulle skonas från fler krig. Samarbete mellan Europas länder var medlet. Europa blev så småningom av EU liktydigt med EU. En god europé säger därför ja till ett alltmer politiskt, överstatligt Europa – så var uträkningen. Men till slut brast de ideologiska fördämningarna kring Europatanken, och år 2016 flödar en folklig motreaktion med inte enbart klart vatten.
Den teknologiska utvecklingen har gjort det fördelaktigt att fler frågor hanteras standardiserat, ovan de gamla nationsgränserna. Men risken för likriktning blir därmed inte mindre. Nyskapande idéer kan förkvävas, annorlunda lösningar prövas inte. Samarbetet övergår i centralisering.
En romantisering av enhet, styrka och storlek – som vore de detsamma som storhet – inspirerar till vackra formuleringar och farliga förenklingar, och motbilder.
En fungerande demokrati kräver inte bara att majoriteten styr, utan också att majoriteten behärskar sig. Den icke-politiserande nationalisten kan vifta med flaggan, men inte med knölpåken.
Hållbart nationsbyggande måste grundas på något mer, på det som i högtidliga sammanhang kallas statskonst: att se och värdera skillnaderna mellan icke-politisk och politisk nationalism – och med nyansering dra slutsatserna.
Sverige har en dryg promille av världens befolkning, Tyskland en dryg procent. Små stater har kanske ett särskilt intresse av att andra länders nationalism blir så lite politisk som möjligt.
En del drömmer om en världsregering. De förutsätter att den skulle vara och förbli demokratisk. Men är supernationalism en god lösning för att förhindra den sorts nationalism som Fichte fascinerades av? Är den sannolik? Till vilka länder ska då politiskt förföljda fly?
Mångfald på gott och ont
Bättre än att grubbla över Fichte är att ansluta till målet som hans samtida, Berlinuniversitetets grundare Wilhelm von Humboldt (1767-1835), formulerade i sin bok om statens gränser: ”Mänsklig utveckling i dess rikaste mångfald.” John Stuart Mill citerade detta som ledord i ”On Liberty” år 1859. Alltså inte vilken utveckling som helst, utan en mänsklig sådan. Och inte vilken mångfald som helst, utan den rikaste. Ett gäng bråkiga kriminella som flyttar in i ett lugnt kvarter ökar förvisso mångfalden där, men det är en förändring till det sämre.
Mångfald liksom känsla för det egna landet är i sig varken bra eller dålig. Det beror på kvaliteten. Vad som är bra eller dålig mångfald är inte hugget i sten. Den mångfald som tolereras av staten – eller rentav främjas – behöver inte bara goda institutioner utan också goda människor, eller åtminstone inte motsatsen, för att fungera. Samspelet mellan attityder och institutioner är avgörande för resultatet.
En i längden fungerande demokrati kräver inte bara att majoriteten styr, utan också att majoriteten behärskar sig. De som har hela Sanningen på sin sida, vilket de som vet minst ofta inbillar sig, har närmast till intolerans. Den icke-politiserande nationalisten kan vifta med flaggan, men inte med knölpåken. Den politiserande nationalisten kan uppfatta våldet som motiverat och legitimt, om de avvikande tar sig ton.
Det är tankeväckande att nationalism under det senaste halvseklet varit ett antikverat ämne i den svenska offentligheten, medan mångfaldens kategoriska förträfflighet varit en till synes okontroversiell och oproblematisk utgångspunkt. De båda hör ihop; varje nation har en egen mångfaldsblandning av människor, språk, kultur, värderingar, vanor och traditioner. Om de allra flesta i ett land upplever den rådande mångfalden som bra, är nationalistisk argumentation som vill uppnå mer enhetlighet inte lockande för särskilt många.
Sedan några år verkar i många europeiska länder mångfald i bred och vag bemärkelse ha kommit att förknippas med fler problem än tidigare. Mångfaldsidyllen är inte längre ett huvudspår. Då växer också i bred och vag bemärkelse en motreaktion av politisk nationalism. Politikens modeord ”utmaning” kommer som en skrift på väggen.