Tidigare artiklar
- Andreas Johansson Heinö: ”Strävan efter gemensam vardagsmoral är farlig” (30/5)
- Johan Tralau: ”Vardagsmoralens politik – När det självklara ifrågasätts tar juridiken vid” (25/5)
I Borås Tidning (30/5) har det inkommit en kommentar om min artikel om vardagsmoralens politik, som jag efter viss tvekan svarar på. Skribenten, den vid tankesmedjan Timbro verksamme Andreas Johansson Heinö, skriver inledningsvis att det kan finnas skäl att påminna ”om individens nödvändiga förankring i sitt sociala och kulturella sammanhang”. Det erkännandet ter sig emellertid märkligt mot bakgrund av att resten av Johansson Heinös artikel uteslutande värjer sig mot just en sådan påminnelse.
Johansson Heinö varnar för att ”genom politiken (vilja) upprätta en enda gemensam vardagsmoral för hela samhället” och säger att min analys av hur hälsningss
Jag har inte hävdat att man borde lagstifta om att skaka hand eller liknande. Jag har försökt analysera den roll som vardagsmoral spelar i samhället, i den politiska kulturen och i rättssystemet. Den politiska dimensionen i vardagens ritualer är ett empiriskt konstaterande. Det handlar alltså om hur verkligheten ser ut. Det är likaledes ett konstaterande att just handslagets betydelse i Sverige (liksom för övrigt i Schweiz) under senare år har behövt prövas i domstol när personer i offentliga sammanhang har vägrat att skaka hand med andra. Att säga att en konvention som handslaget har betydelse i dessa sammanhang (att hälsningssätt spelar roll för hur vi bemöter varandra, hur den politiska kulturen fungerar, liksom att domstolar i vissa fall tvingas att ta ställning till den roll som exempelvis handslaget har i hur man behandlar andra) är inte samma sak som att kräva att man ska lagstifta i frågan. Vad som bör göras till föremål för lagstiftning är en annan sak.
Kanske är det ett tecken i tiden att man tycker att det är svårt att se skillnad på ”politisk” (i meningen ”har betydelse för staten och samhället”) och ”politik” (i meningen ”bör man lagstifta om”) och därför uppfattar en stillsam observation av verkligheten som ”radikal, utopistisk och farlig”. Men vad är ”radikalt” med konstaterandet att en rad vardagliga handlingar, beteenden och normer tillsammans bär upp samhället? Och hur kan det vara ”utopistiskt” att samtidigt dra slutsatsen att när konventioner utmanas eller förkastas så blir detta en politisk konflikt, som därmed också är värd att diskutera? Vilka principer grundar sig konventionen i? Är den nödvändig, värd att bevara, eller kan vi undvara den? Sådana diskussioner skulle vi kunna ha. Poängen var att man blir klokare av att observera de politiska dimensioner som finns i vår sociala samvaro.
Och just där uppstår den ”principiella autism” som diskuteras i artikeln. Den som av principiella skäl vill reducera statens omfång ? minska ”politikens gränser” i denna mycket konkreta mening ? tycks inte vilja se eller kännas vid de myriader politiska dimensioner som vardagslivet innehåller. Kanske är skälet att man är rädd att någon skulle kunna få för sig att stifta lagar om allt som har politiska implikationer om man erkände offentligt att dessa existerade. Men om staten och samhället är beroende av vardagsmoral så bör vi också tala om den.
Johansson Heinö skriver i sin kommentar väldigt mycket om välfärdsstaten. Jag vet inte riktigt varför. Min text handlar inte om välfärdsstaten.
Johan Tralau