Den estetiska liberalismen som gick förlorad

Håkan Boström konstaterar i Kvartal (vol. 1 2016) att svensk borgerlighet länge inriktats på att formulera vad den är emot, snarare än vilket samhälle man vill ha. Men det har inte alltid varit så. Under 1800-talet fanns en svensk liberal vision om ett jämlikt, individualistiskt folkhem där intresset för livets estetik tillförde en kollektiv, men också hållbar, dimension som helt saknas inom nyliberalismen i dag.

Ekonomisk aktivitet är inget självändamål. Den bör motiveras av något som man faktiskt vill uppnå för att marknader och entreprenörskap ska leda till bättre resursutnyttjande. Den tidiga svenska liberalismen kombinerade fria marknadskrafter med ett ideal om stark social och kulturell gemenskap. Till skillnad från dagens nyliberalism förfäktade den inte principen om marknadslösningar inom livets alla sfärer. Näringsfrihet och frihandel skulle gälla endast för privata varor. Man insåg också vikten av filantropi för att gynna utbildningsinstitutioner och kooperativ samt stödja unga konstnärer, folkhälsa och nykterhet. Liberalerna lade därmed grunden till Sveriges rika föreningsliv och folkbildningstradition.

Insikten att det till synes onyttiga fyller en viktig funktion i samhället är vad som gör denna vision aktuell i dag. Estetiska värden förmedlade genom konst, musik och dans skapar något som materiella värden inte kan: förtroende och gemenskap. De kan delas utan att någon får mindre än någon annan, vilket förklarar att människor i alla tider hållit dessa värden högt. Den estetiska sfären är den mest demokratiska, där vi är genuint lika och ingen utesluten. Skönheten har ingen herre eller slav.

En estetisk folkhemsvision

Den som i Sverige först formulerade idén om ett estetiskt folkhem var författaren Ellen Key (1849-1926). Hon såg samhället som en stor familj och menade att man måste ta ansvar för att all talang fick näring oavsett var den växte. Inspirationen kom från den brittiske socialisten John Ruskins tankar om att välstånd ytterst handlade om att odla talang. Mer förgängliga värden var ett stort resursslöseri. God och hållbar ekonomi innebar enligt Ruskin att odla blommor såväl som födoämnen, eftersom blommorna gjorde människor mer civiliserade och solidariska.[1]

Men i kontrast till Ruskins paternalistiska socialism hade Ellen Key en liberal människosyn. I boken ”Barnets århundrade” (1900) pläderar hon för att inte låta skolan ta död på den individualitet som finns i varje barn. Utbildning skulle handla om att nära talang och utveckla barns personlighet och estetiska sinnelag. Key ville inte vingklippa och kontrollera människor, utan i stället ge dem vingar så att de kunde flyga och se världen med egna ögon. Det var genom utbildning som människan blev fri. Hon ansåg också att kvinnors ökade inflytande i samhällslivet var viktigt för att göra samhället mer närande och mindre tärande för individen.

En själsfrände till Key var Anna Whitlock. De båda förenades inte bara i kvinnorättskampen utan även i sin radikala syn på utbildning. Whitlock, som år 1878 hade grundat en flickskola, införde mer naturvetenskap och praktiska ämnen i undervisningen liksom fria val av ämnen och religionsfrihet. Vid denna skola arbetade Ellen Key och en av eleverna var Elsa Maartman, sedermera Beskow. De var båda ivriga folkbildare och föreläste på Stockholms Arbetareinstitut, där Ellen Key inspirerad av John Ruskin och William Morris la fram sina idéer om ”vardagsestetik”, inte bara som en källa till större glädje utan även till moral.

Anna Whitlock var också bland de första bosättarna på det frisinnade Djursholm. Området hade köpts år 1889 av bankiren Henrik Palme, med finansiell hjälp från filantropen Oscar Ekman, i syfte att en villastad skulle grundas. Även familjerna Beskow och Tegner bosatte sig där och tillsammans med Palmes efterträdare på ordförandeposten för AB Djursholm, Ernst Beckman, förverkligade liberalerna på Djursholm sina idéer om estetisk, jämlik samvaro med en frihetsbejakande värdegrund. Där behandlades barnhusbarn och bankirbarn som likar. I hemmen dansades folkdans och man hade en förkärlek för icke-elitistiska friluftssporter och friluftsbad.

Det var vidare Elsa Beskow och Alice Tegnér, båda lärare i konstnärliga ämnen vid Djursholms samskola, som förvaltade Ellen Keys idéer om estetisk fostran och att göra kultur mer tillgänglig för barn. Inte minst genom sångboken ”Nu ska vi sjunga”, där alla barn i Sverige gavs möjlighet att ta del av samma sånger och bilder.  I visor som ”Ekorrn satt i granen” av Alice Tegnér och i Elsa Beskows bilderbok ”Petter och Lotta”, som i dag förenar barn i svenska skolor över hela världen, förverkligades Keys vision om kulturen som samlande kraft.

Anna Whitlocks liberalism och kvinnorättskamp hade närts i Fredrika Bremer-förbundet. Hennes radikala idéer om bredare utbildning vittnar om att hon insåg att man inte kan köpa sig ett gott liv. De värden som leder dit är något man skapar. Hennes mål var därför att ge kvinnor och arbetare tillgång till utbildning och därmed möjlighet att förverkliga såväl materiella som estetiska och intellektuella ambitioner.

Den franske politiske teoretikern Alexis de Tocquevilles idéer om demokrati, personlig frihet och frivilliga gemenskaper inspirerade både Fredrika Bremer, i reportageböckerna ”Hemmen i den Nya Världen” (1853-1854), och Ernst Beckman i ”Från nya verlden. Reseskildringar från Amerikas Förenta Stater” (1887). Men inspiration hämtades även från gamla jämlika traditioner i det svenska bondesamhället med små självägande bönder. Många tidiga svenska liberaler förespråkade näringsfrihet som en reaktion mot klassamhällets privilegier och fördomar. Den fria ekonomin var alltså en del av deras jämlikhetssträvan.

Att konsumera skönhet

Hos Ellen Key finns en viktig insikt om att människor behöver estetisk bildning. Om den inte erbjuds av samhället blir det i stället kommersiella krafter som kommer att prägla vår syn på skönhet. Detta är problematiskt eftersom reklamens syfte inte är att skapa bestående skönhetsvärden. Tvärtom vill den stimulera till impulsköp av varor som vi snabbt tröttnar på, med påföljd att vi konsumerar mer. I reklamen exponeras vi därför för de mest förgängliga estetiska värdena.

Visionen om tillvarons estetik och ett samhälle som betonar de sköna konsterna försvann i Sverige under 1900-talet i takt med socialdemokratins växande pragmatism. Människors estetiska fostran lades i allt högre grad i händerna på marknadskrafterna. Den blev mer egocentrisk, mindre inriktad på tankar om gemenskap och hållbarhet. I dag konsumerar vi i hög grad vår egen förgängliga skönhet och tycks ha förlorat intresset för de kollektiva, beständiga skönhetsvärden som förenar människor både i nuet och över tid.

Vad socialdemokratin förbisåg var dessa värdens enorma samhällsnytta. De gav inte bara upphov till en utbredd filantropi under 1800-talet utan skapade även intresse för att investera i estetiska projekt som gynnade framtida generationer. Kontrasten är slående gentemot dagens politik, där man lånar av framtida generationer för att ständigt öka konsumtionen av förgängliga varor med miljöförstöring som följd, samtidigt som vackra historiska byggnader rivs och orkestrars verksamhet avvecklas. Om inte annat vittnar detta om synnerligen svaga band till någon annan tidsepok än den vi just nu råkar leva i.

Estetisk bildning syftar ytterst till gemenskap, både med de människor som funnits före oss och med dem som kommer efter. Den får oss att begrunda hur väl vi förvaltat vårt arv men också vilka värden vi bidragit till att skapa. Hur mycket av det arbete vi lagt ner kommer framtida generationer till godo? Det handlar i djup mening om hållbarhet. Vi inser att vi är en länk i en oändlig kedja, vilket också innebär stort ansvar.

Den estetiska liberalismen levde kvar på Djursholm längre än någon annanstans i Sverige, men en socialdemokratisk omfördelningspolitik blev dödsstöten. Gamla Djursholmsfamiljer som förvaltade den unika kulturen drevs ut när kraftigt upptaxerade villor belades med såväl fastighets- som förmögenhetsskatt. Genierna och originalen försvann. Finansvärlden tog över. Det tidigare mycket individualistiska samhället blev mer homogent och kulturen, som trots stora inkomstskillnader varit avspänd och trygg, blev mer konkurrensinriktad och ängslig. Vad som återstår av liberalernas folkhem är ett vackert skal som i dag betingar mycket höga marknadsvärden.

Det materiella splittrar – konsten förenar

Materiella värden är alltid en potentiell källa till konflikt på grund av rivalitet i konsumtionen och det utnyttjande som kan uppstå. För att fullt ut kunna dra nytta av samhällets materiella resurser är det därför viktigt att också bygga en gemenskap som ökar solidariteten mellan människor så att ekonomin inte ges högsta prioritet.

Här ser vi det verkliga genidraget i de tidiga svenska liberalernas samhällsvision. Tanken om ett individualistiskt folkhem, där människor som likar njöt av natur och kultur samtidigt som fria marknader gynnades, vittnar om att man förstått hur estetiska värden skapas, men också att man insett deras relation till ekonomi och materiella förutsättningar för överlevnad.

I dag pekar allt mer forskning på de estetiska värdenas betydelse för att förena människor.[2] Exempelvis visar experiment med fyraåriga barn att de blir mer samarbetsvilliga om de först musicerat tillsammans.[3] Vidare finns belägg för att förmågan att beröras känslomässigt av konst är universell. Formmässigt harmonisk konst och synkroniserad musik upplevs som vackrare. Man kan även visa att musikupplevelser bidragit till människans unika förmåga att koordinera beteende och samarbeta med andra grupper.[4]

Keys idéer om estetisk bildning som moraliskt uppbygglig har därmed fått ny aktualitet. Estetiken fungerar sammanhållande där kampen för överlevnad annars skulle leda till splittring.

Likhet och olikhet

Trots att det svenska folkhemsbygget inspirerades av Ellen Keys syn på samhället kom det i sin socialdemokratiska tappning att se mycket annorlunda ut. Snarare än att odla estetisk bildning och bejaka individualism eftersträvade man likriktning och förmedlade en livssyn där materiella värden stod i centrum.

I den estetiska sfären är likhet optimalt. Vi skapar störst värde om vi talar samma språk, kan samma danser och så vidare. I den ekonomiska är olikhet däremot mest gynnsamt. Ju mer diversifierade och specialiserade vi är, desto större ekonomiskt värde uppnår vi eftersom vi därmed använder oss av olika resurser. Det finns ingen ekonomisk rationalitet i att eftersträva likriktning. Det leder bara till ett mycket ojämnt resursutnyttjande då alla konkurrerar om samma tillgångar.

Att bejaka individualism är däremot helt rationellt, även ur jämlikhetens synvinkel. I kombination med konkurrens ger det möjlighet att ta tillvara underutnyttjade tillgångar och leder därmed till jämnare resursutnyttjande, vilket i förlängningen ger upphov till mindre ekonomiska skillnader. Den estetiska liberalismens vision om en fri marknad av entreprenörer och småföretagare som förenas i konstnärliga sammanhang har starka drag av det gamla svenska bondesamhället med små självägande bönder som odlade sin täppa efter eget huvud och förenades i folkdansen på logen.

Att kulturen och ekonomin styrs av motsatta principer är inte ett problem utan en styrka. Det är ett misstag att försöka överföra ekonomiska principer till den estetiska sfären. Inte bara därför att det minskar produktionen av estetiska värden, utan också för att kulturen under dessa villkor inte längre kan fylla sin funktion av att förena människor. Följden blir sämre utnyttjande av resurser och därmed sämre hållbarhetsutsikter.

Tillämpningen av ekonomiska principer måste med andra ord bli varsammare. De hör inte hemma överallt. Det gäller att värna såväl kulturens som ekonomins särart så att de båda kompletterar varandra i stället för att stå i konflikt.

En renässans för den estetiska liberalismen

God resursanvändning handlar både om vad vi eftersträvar och om hur det uppnås. I dagens Sverige saknas idén om vad. I stället låter vi oss styras av hur. Det finns uppenbara problem med denna attityd, inte minst i hållbarhetsavseende. Vårt sätt att konsumera leder till allvarliga miljöproblem, men fixeringen vid materiella värden kan ifrågasättas också av andra skäl. Välbefinnande och social gemenskap uppnås inte genom att vi fyller våra hem med saker.

Key och Whitlock ansåg att ett samhälle i första hand bör odla mänsklig talang. Detta är ett hållbart mål, liksom att främja estetiska värden – de mest hållbara av alla. Skolan bör uppvärdera undervisning i de konstnärliga ämnena, något som försummats under lång tid. Vi bör låta konstkännare ta ansvar för den estetiska bildningen och inte överlåta den åt marknadsförare. Det skulle exempelvis vara otroligt motiverande för barn och unga om konsthistoriker besökte skolorna och gav kurser.

Att odla all slags talang är viktigt också för entreprenörskap. Kreativitet och nya lösningar uppnås lättare ju fler inspirationskällorna blir.

IT-revolutionen har gett förutsättningar för att hela Sverige ska leva genom småföretagande på landsbygden, där man kan dra nytta av låga markvärden. Ett annat sätt att ta tillvara billig mark är att bygga nya lummiga villasamhällen. Det finns i dag intresse för en renässans för villastaden, och det handlar i det närmaste om att inte sätta käppar i hjulen för denna idé, utan agera lite mer upplyst än de byråkrater som fick Per Wirtén att utbrista: ”Man får en köttyxa i huvudet om man säger att vi ska bygga nya villaförorter.”[5]

Den estetiska liberalismen kombinerar en estetisk vision med ekonomisk rationalitet. Problemet är inte marknadsmekanismerna i sig utan den roll de tillåts spela. Det gäller att använda dessa mekanismer för att uppnå det samhälle vi vill ha i stället för att låta samhällsvisionen styras av marknaden. Det är det senare som lett till överkonsumtion av materiella varor, miljöförstöring och tilltagande psykisk ohälsa i takt med fulhetens utbredning.

Den enda rimliga formen av tillväxt är den som grundas i allt bättre resursutnyttjande över tid.

När vi inser detta blir det uppenbart att förvaltande är minst lika viktigt som nyproduktion. En hållbar ekonomi är i hög grad inriktad på att förvalta bestående värden. Här ingår parker och byggnader, liksom intellektuell och konstnärlig verksamhet och hantverksmässiga färdigheter.

Det finns således goda skäl att uppvärdera den estetiska liberalismen i Sverige i dag. Synen på skönhet som överflödig måste förändras. I själva verket handlar det om den mest funktionella och hållbara vision ett samhälle kan ha.