Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content

Dante och individualismens födelse

Foto: Florenz Bruecke / Mostphotos
Av Johan Lundberg | 25 augusti 2016
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 16 min Skärmläsarvänlig
I korthet
  • Ett viktigt syfte för Dante i Den gudomliga komedin var att bearbeta det tragiska öde som drabbat honom när han förvisades från sin hemstad och dömdes till döden. Verket speglar stridigheterna i 1200-talets Florens – ett samhälle som enligt Dante hade förutsättningar att bli perfekt, men förstördes av klanmotsättningar.
  • Dante ansåg att den ideala stadsstaten ska styras med ett överordnat regelverk, organiserat på samma tidlösa sätt som himmelriket i Den gudomliga komedin.
  • Under slutet av 1200-talet gjordes försök i Florens att bekämpa klanväldet och skapa en styrelseform som pekar fram mot en sådan ordning: den moderna rättsstaten. Grundidén är individens frihet och autonomi, i kontrast till klansamhällets kollektivt bestämda rättigheter och skyldigheter.
  • Rika köpmän och hantverkare i renässansstäder som Florens och Venedig hade mer att vinna på att engagera sig i skrån än på att hålla fast vid klanlojaliteter.
  • Klanväldets tillbakagång och den moderna statens framväxt banade i sin tur väg för den starka kulturella och vetenskapliga utvecklingen under renässansen.

I Dantes Den gudomliga komedin skildras den senmedeltida människans kamp för att befria sig från klanmentalitet och i stället skapa ett samhälle uppbyggt kring fria individer. Att läsa Dante innebär en viktig påminnelse om den kampen och dess enastående konsekvenser i form av konst, upptäckter och vetenskapliga rön, skriver Johan Lundberg.

Den västerländska civilisationen som vi i dag känner den kan sägas ha sin startpunkt under senmedeltid och tidig renässans. Geografiskt låter sig det riktigt stora genombrottet lokaliseras till städer i norra Italien som Florens och Venedig.

Florens hade under 1200-talet utvecklats till Europas finansiella centrum. Det var här som det moderna bankväsendet föddes.

Det materiella välstånd, som skapats genom handel, var i sin tur en förutsättning för en konstnärlig och kulturell blomstring av ett aldrig, vare sig tidigare eller senare, skådat slag. Tänk hur arkitekturen revolutionerades i skarven mellan 13- och 1400-tal – inte minst under Brunelleschis inflytande! Allt skalades ner på ett sätt som meddelade att nu var det människan som stod i centrum. Och under senrenässansen, på 1500-talet, kunde den enskilda människan, bortom kollektiva kategorier, för första gången träda fram i bildkonst och litteratur, i sin autonoma form – hos författare som Shakespeare och Cervantes. Individualismen var född!

Men den process som ledde dit hade alltså inletts några hundra år tidigare – i Florens där ett konstnärligt geni som Giotto i sitt måleri bröt sig loss från endimensionaliteten och avbildade voluminösa kroppar, mänskliga kroppar som han fyllde med uttryck – för mänskliga känslor. Giotto revolutionerade måleriet på ett sätt som kanske inträffar högst ett par gånger per årtusende.

Men det skedde inte i ett vakuum. Samtidigt med Giotto levde i just Florens en skald: Dante Alighieri. Också i Dantes verk går det att spåra individualismens födslovåndor – hur individen lyckas bryta sig ut ur den kollektivistiska människosynens fängelse. Bara ett par decennier innan Giotto gjorde ritningen till den berömda kampanilen i Florens, ett av världens vackraste byggnadsverk, skrev Dante, på flykt från samma stad, sitt magnum opus, Den gudomliga komedin, vilken färdigställdes år 1320. Den gudomliga komedin låter sig, bland mycket annat, läsas just som ett uttryck för den senmedeltida människans kamp för att befria sig från ett samhälle organiserat runt klanen och i stället skapa ett samhälle uppbyggt kring individen.

Men för att förstå ursprunget till denna kamp måste vi gå tillbaka åtminstone till det tidiga 1200-talet, det vill säga flera decennier innan Dante ens var född.

Mordet på Buondelmonte

På påskdagen år 1215 rider en riddare, Buondelmonte de? Buondelmonti, över den berömda bron Ponte Vecchio i Florens. På väg till sitt eget bröllop överfalls han dock av ett antal män och knivhuggs till döds av en viss Oddo Arrighi. Mordet ska ha skett vid foten av en staty föreställande krigsguden Mars.

Ungefär hundra år senare skildras mordet av Dante, i sång XVI i Paradiset.

Där beskriver han hur Florens ”gråt” kan spåras till Buondelmonte:

Hur illa att du flydde/ bröllopet brutet på en annans uppmaningar/ mången som nu gråter skulle ha jublat/ om Gud till Ema hade offrat dig,/ den första gången som du kom till staden.

Buondelmonte borde alltså ha drunknat i floden Ema, och aldrig nått Florens, menar Dante. Då hade det aldrig blivit något kaos!

Men vari bestod då Buondelmontes skuld?

Även en historiker som var samtida med Dante, Dino Compagni, härleder 1200-talets inbördeskrigsliknande tillstånd i Florens till mordet på Buondelmonte. Compagni påpekar i sin krönika över 1200-talets Florens att mordet gjorde att ”de fördömda guelfiska och ghibellinska partierna uppkom i Florens”:

”Mordet [på Buondelmonte] splittrade medborgarna. Släktingar och vänner slöt sig samman i de båda partierna [guelfer och ghibelliner], så att denna söndring aldrig upphörde och gav upphov till många tvister och mord och bataljer mellan medborgarna.”[1]

I klankulturer är klanen kollektivt ansvarig för vad varje medlem gör. Klanens (och därmed varje enskilds medlems) status är baserad på att varje individ ser sig som upprätthållare av klanens heder.

Den som läser om Dante Alighieri i litteraturhistorien får lära sig att Florens under Dantes tid präglades av motsättningar mellan två politiska partier, guelfer och ghibelliner. Av Dantes samtida historiker – till vilka man vid sidan av Dino Compagni även kan räkna Giovanni Villani samt den så kallade Pseudo-Latini – framgår dock att det handlade om någonting helt annat, nämligen om motsättningar mellan klaner.[2]

Den omedelbara anledningen till det ödesdigra mordet år 1215 var att Buondelmonte hade trotsat en överenskommelse om vem han skulle gifta sig med. Enligt en av de samtida krönikörerna var giftermålet en ”kompensation” för att Buondelmonte hade knivhuggit en allierad till Amidei-familjen, Oddo Arrighi, i armen.

Buondelmontes knivdåd skedde på en middagsbjudning strax utanför Florens. Denna tillställning spårade ur när en hovnarr tog tallriken från fadern i värdfamiljen. Han uppfattade narrens agerande som en skymf och blev inte mindre upprörd när han tillrättavisades av Oddo Arrighi. När Oddo sedan kastade en tallrik med kött i värdens ansikte utbröt allmänt slagsmål. Det var då som Buondelmonte stack kniven i Oddos arm. Skadorna hindrade dock inte Oddo från att senare på kvällen kalla sina ”släktingar och vänner” till rådslag. Där bestämdes att en förlikning skulle ingås genom att Buondelmonte gifte sig med Reperata, en dotter i Amidei-familjen samt den knivskurne Oddos systerdotter.

Klanväldets logik

Vi kan stanna upp en stund och fundera över grunderna för rättsskipningen. Det ”straff” som Oddo och hans allierade dömer Buondelmonte till, för att ha huggit Oddo i armen, är det nog få som i dag ser som speciellt relevant: att gifta sig med brottsoffrets systerdotter, tillika dotter i en inflytelserik familj.

I en modern rättsstat är den som begår ett brott mot en annan människa individuellt ansvarig. Brottslingens släktingar anses, som juridikprofessorn Mark S Weiner påpekar i The rule of the clan (2013), inte ha något med saken att göra.[3]. Blir jag påkörd av en bilist, när jag cyklar, ställs bilisten till svars. Kan vederbörande inte sona sitt brott eller ersätta min förstörda cykel, uppsöker jag inte bilistens släktingar för att hitta en lösning. De anses inte ha med saken att göra. Men det har de i en klankultur.

Weiner tar upp ett mordfall i Afghanistan där klanledarna kom överens om att en lämplig kompensation för mordet var att brodern till den mördade mannen gifte sig med mördarens syster. Liksom i fallet med Buondelmonte slås man av att offrets närstående drabbas hårdast av straffet. Den mördade afghanske mannens bror tvingas att under resten av livet genom sin fru påminnas om sin brors mördare, som dessutom i egenskap av svåger blir en del av mordoffrets familj. Kvinnor uppfattas som bytesobjekt i transaktioner mellan familjer. Förövaren kan däremot gå fri.

Konfliktens lösning beror på att rättigheter och skyldigheter inte är individuella i klankulturer. I 1200-talets Florens hade alltså en klan skymfats genom ett angrepp där en av klanens högsta ledare var nära att dödas. Problemet är då att avgöra vilken ersättning som är rimlig för den skada som åsamkats. När Amidei-familjen skymfats, uppfattade man det uppenbarligen som en rimlig kompensation att genom giftermålet skapa en allians med Buondelmontes familj. Sannolikt tänkte man att giftermålet kunde stärka Amidei-familjen i relation till andra klaner, som den vid denna tid så inflytelserika familjen Donati. Men kompensationen skapade i detta fall inte någon jämvikt.

Efter att förlikning nåtts, kallades Buondelmonte i hemlighet till just familjen Donati. Där ifrågasatte frun i huset, Aldruda Donati, den uppgörelse som Buondelmonte ingått. Hon klandrade honom för att fegt ha accepterat ett vanhedrande äktenskap. Hon passade därtill på att erbjuda honom en av sina egna döttrar. När Buondelmonte tackade ja till hennes erbjudande bröt han mot kardinalregeln i klansamhället. Han agerade på eget bevåg, som en fri – autonom – individ. Han visade att han inte var beredd att underställa sig kollektivet.

Som Weiner påpekar är absolut lojalitet klansamhällets motor. I klankulturer är klanen kollektivt ansvarig för vad varje medlem gör. Klanens (och därmed varje enskilds medlems) status är baserad på att varje individ ser sig som upprätthållare av klanens heder. Och just att varje persons värde är knutet till varje annan persons agerande, är ett viktigt skäl till att klanstrukturen är ett så framgångsrikt sätt att organisera samhällen. I klansamhällen garanteras nämligen ordningen av klanens struktur snarare än av en centralmakt.

Weiner liknar klanen vid ett försäkringsbolag som man föds in i men inte kan lämna. Medan staten beskyddar sina invånare, beskyddar klanmedlemmarna sina kusiner. Men för att detta ska fungera krävs obrottslig lojalitet. Den upprätthålls genom att priset för att lämna klanen är så högt. Gör man det, har man inga juridiska, ekonomiska eller medicinska skyddsnät.

Men för att återvända till Buondelmonte kan man tycka att han borde ha förstått konsekvenserna av att gå emot förlikningen. På den dag då bröllopet med Reperata skulle ha stått höjer han dessutom insatsen. Då skymfar han Arrighi- och Amidei-familjerna genom att med sin ring i högsta hugg rida förbi bröllopsgästerna och bruden utan att stanna. I stället fortsätter ridturen till familjen Donati.

Oddo kallar omedelbart till ännu ett familjeråd. Det är där som de bevingade orden ”Gjort kan inte göras ogjort” ska ha sagts av en familjemedlem. Detta som slutkläm på ett anförande om att Buondelmonte måste mördas.

Mordet verkställdes drygt en månad senare, när Buondelmonte var på väg med sin nya brud till deras bröllop. Överfallet skedde enligt krönikörerna på den plats där Buondelmonte red förbi bruden och hennes släktingar.

Dante och uppgörelsen med klansamhället

Det finns naturligtvis alltför många symboliska undertoner i den här berättelsen för att den som helhet ska kunna tas på allvar. Men att man i samtiden härledde ett sekels stridigheter i Florens från mordet på Buondelmonte, visar samtidigt att befolkningen uppfattade klanfejder som grunden till våldsspiralen.

Ett viktigt incitament för Dante i Den gudomliga komedin var att bearbeta det tragiska öde som drabbat honom när han förvisades från sin hemstad, dömdes till döden och förlorade inte bara sin familj utan all egendom. Ett syfte med verket var att reflektera över vad som gått snett i Florens under 1200-talet. Det samhället hade, enligt Dante, förutsättningar att bli perfekt men förstördes av klanmotsättningar.

En slutsats som kan dras av Dante är att kampen mot hedersvåldet sammanfaller med kampen mot klanväldet.

Samma ståndpunkt går att finna hos de samtida krönikörerna, vilka skildrar Florens ur ett kritiskt perspektiv gentemot klanväldet.  I konflikten mellan guelfer och ghibelliner kom familjen Donati att, lierad med Buondelmontes släktingar, utgöra kärnan i guelf-partiet. Amidei-familjen tillhörde däremot ghibellinerna. Dante stärkte genom sitt giftermål med Gemma Donati sin koppling till guelferna. Hans familj bodde därtill granne med familjen Donati och en av hans bästa vänner var Forese Donati, broder till klanöverhuvudet, il barone, Corso Donati, som skulle förstöra så mycket för Dante och för Florens.

Redogörelsen för allianser och konflikter mellan klaner i 1200-talets Florens bör kompletteras med de försök som kontinuerligt gjordes för att minska klanernas inflytande. När det gäller övergången från klan till stat menar historieprofessorn Joanne M Ferraro att rika köpmän och hantverkare i renässansstäder som Florens och Venedig hade mer att vinna på att engagera sig i skrån än på att hålla fast vid klanlojaliteter. Staten var ju garanten för att de förändringar som man ville få till stånd från skrånas sida genomfördes i samhället. Också kärnfamiljens frammarsch betingades, menar Ferraro, av den ekonomiska tillväxten. De rika borgarna hade ekonomiska resurser att bryta sig loss från klanen och allt att vinna på att i stället koncentrera sina liv kring mindre kärnfamiljs-enheter. Och ju mindre enheterna blir, desto större blir behovet av en stark stat.[4]

Också Weiner pekar på staten som själva garanten för individens autonomi. Med en svag stat tenderar människan däremot att organisera sig runt det som genom historien garanterat trygghet, sammanhang och säkerhet, nämligen klanen.

Den moderna staten vilar på principen om likhet inför lagen och på idén att ett generellt välfärdssystem erbjuder trygghet och ökade möjligheter för själv­förverkligande och autonomi. Autonomin är i sin tur nödvändig för att driva samhället framåt, genom att forskning och utbildning sker på värdeneutral grund, samt genom att staten garanterar att varje tankekomplex kan utsättas för kritisk granskning.

Mot en modern stat

I Dantes Florens var det framför allt två gestalter som försökte att med hjälp av lagstiftning vrida makten ur klanledarnas händer: Brunetto Latini (1220-1294) och Giano della Bella (1260-1321). Från Latini övertog Dante idén om den ideala stadsstaten som ska styras med ett överordnat regelverk, organiserat på principiellt sett samma perfekta och tidlösa sätt som himmelriket i Den gudomliga komedin.[5] Det var också i den riktningen han upplevde att Florens var på väg att utvecklas under 1280- och 90-talen, då försök gjordes att skapa styrelseformer som pekar fram mot den moderna rättsstaten.

Brunetto Latini hade hållit sig undan i Paris under ghibellinernas sexåriga maktinnehav mellan åren 1260 och 1266. I Frankrike hade han verkat i sann humanistisk anda och översatt Cicero och Aristoteles till folkspråk samt skrivit egna lärda verk av encyklopedisk och allegorisk karaktär. För Dante var Latini en förebild. År 1280 fick Latini i uppdrag av påven att stifta fred i Florens.

Latini spelade en central roll för skapandet av stadens konstitution år 1282, vilken just för att stå fri från fraktions- och klanstrider skulle vila på utvalda representanter för stadens tjugoen skrån. Dessa skulle välja tre ”priorer”, vilka hade i uppgift att regera i tremånadersperioder. Både Latini och Dante kom att inneha befattningen som prior.

När Dante möter Latini i sjunde kretsen i Inferno berättar Dante hur han genom Latini lärde sig ”hur människan gör sig själv evig” (Inferno XV:85).

Giano della Bella kom å sin sida att bli en nyckelspelare i florentinsk politik under decennierna runt år 1300. Efter slaget vid Campaldino år 1289, där Dante som tjugofyraåring deltog på guelfsidan, konsoliderade guelferna makten i Florens, vilket snart kom att gå ut över gemene man.

Den nya konstitutionen i mitten av 1290-talet var ett nytt försök att decimera klanledarnas makt. Enligt della Bellas juridiska förordningar år 1293, var representanter från de dominerande familjerna förbjudna att delta i stadens ledning. Förordningen, som härrörde ur skrårörelsen, föreskrev också stränga straff för klanledare som trakasserade ”vanliga” medborgare.[6]

Det tog naturligtvis inte lång tid innan de mäktiga magnaterna med il barone, Corso Donati, i spetsen lyckades röja della Bella ur vägen. År 1295 drevs han i landsflykt efter att klanledarna, med de framtida fienderna Corso Donati och Tosa-familjen i spetsen, lyckats vända folkopinionen mot della Bella.

Det var vid den här tiden som Dante gjorde entré i den florentinska politiken, med ambitionen att föra arvet från Latini och della Bella vidare. Fem år senare, i juni år 1300, kunde han flytta in i stadsledningstornet som en av tre priorer. Det var mitt i striden mellan vita och svarta guelfer och något av det första som Dante gjorde var att utvisa il barone, Corso Donati.

Om den moderna statens framväxt hade som syfte att värna individens autonomi och frihet så skedde detta parallellt med att krav formulerades också om andra former av autonomi: konstens och vetenskapens.

Dante hade emellertid kommit på kant med påven, Bonifatius VIII, genom att inte låna ut legoknekter som påven behövde för att erövra landområden utanför Siena. Sannolikt utnyttjade Corso Donati situationen till att övertala påven att hålla kvar Dante i Rom, så att Corso kunde återvända till Florens och upprätta en skräckregim.

I Den gudomliga komedin diskuteras situationen i Florens inte minst i femtonde, sextonde och sjuttonde sångerna i Paradiset. Dantes farfars farfar, Cacciaguida, beskriver där det förgångna Florens som en pittoresk småstad. Stadens gränser borde, menar Dantes språkrör, ha gått vid förstäderna Galluzzo och Trespiano (XVI:53-54). Han beklagar att folk från landsbygden har flyttat in till staden, och exemplifierar med klanerna Buondelmonti och Cerchi (XVI:65-66).

Den gamle korsfararen Cacciaguida är uppenbarligen i sitt resonemang inne på samma linje som Giano della Bella. Staden borde inte bara hålla klanledarna utanför beslutsfattandet, utan de borde aldrig ha tillåtits komma innanför stadsmurarna. Skulden läggs således genomgående på de ledare som underblåst klanmentaliteten, alltmedan de grupper av hantverkare – enkla, måttfulla, sparsamma och flitiga – som har försökt styra utvecklingen i motsatt riktning framställs i positiv dager.

Kritik av hederskulturen

Man kan i Den gudomliga komedin även notera en upptagenhet vid hederskulturens arrangerade äktenskap. Francesca från Rimini, i episoden om Paolo och Francesca, är väl det mest kända exemplet. Ett annat är Pia Tolomei. Hon hölls inspärrad på ett slott i Maremma söder om Siena och dödades sedermera av maken; därav hennes ord: ”minns mig, som är la Pia / Siena gjorde mig, Maremma förgjorde mig” (Purgatorio V:133-134).

I Paradiset är den första som Dante möter Piccarda Donati. Hon var syster till den beryktade Corso, il barone. Piccarda hade valt att gå i kloster, när hon av brodern tvingades in i ett äktenskap med Rosso della Tosa. Corsos syfte var att därmed stärka klanen i konfliken med familjen Cerchi, det vill säga i motsättningen mellan svarta och vita guelfer.

I Piccardas berättelse, sådan den återges av Dante, ställs klanens krav på underkastelse i kontrast till utopin om en underkastelse under en högre, gudomlig sanning. Resonemanget kan, som så mycket annat i Dantes verk, överföras från det bortomvärldsliga till det världsliga. Staten måste styras med ett regelverk som är överordnat enskilda klanledares krav på obrottslig lojalitet. Inte minst är detta en viktig och sannolikt undervärderad aspekt i kvinnofrigörelsen. Ty en slutsats som kan dras av Dante är att kampen mot hedersvåldet sammanfaller med kampen mot klanväldet.

Att bygga en civilisation

Det finns en koppling mellan å ena sidan denna kamp, som Dante var så engagerad i, för en rättsskipning på annan grund än klanväldets och å andra sidan den exceptionella kulturella och vetenskapliga utväxlingen under renässansen. Om den moderna statens framväxt alltså hade som syfte att värna individens autonomi och frihet så skedde detta, som vi kunnat se, parallellt med att krav formulerades också om andra former av autonomi: konstens och vetenskapens. I båda fallen handlar det om att skapa garanter för den sortens fria tänkande som skulle visa sig vara ett nödvändigt villkor för kulturella, estetiska och vetenskapliga framsteg – för byggandet av en civilisation.

I nutiden beskrivs den exceptionella kulturella expansionen i västvärlden från 1300-talet och sex århundraden framåt i tiden ofta som ett nollsummespel. Ur ett sådant perspektiv uppfattas estetiska storverk sällan som annat än uttryck för mer privilegierade gruppers förtryck av mindre privilegierade grupper. Ett sådant perspektiv skymmer dock den långa och ofta blodiga kampen för att ersätta klanväldet med en stat vars syfte var att garantera frihet och autonomi åt individen, konsten och vetenskapen. Att läsa Dante innebär en påminnelse om den kampen och dess enastående konsekvenser i form av konst, upptäckter och vetenskapliga rön, vilka skulle komma att – på sikt – höja så stora delar av mänskligheten ur armod.

I förlängningen inser vi kanske också att det finns anledning att slå vakt om det som den kampen ledde fram till: inte i första – eller ens andra – hand förtryck, utan tvärtom en allt större frihet för allt fler människor.

 

Se noter Visa mindre

Noter

[1] Dino Compagni, Florentinsk krönika över händelser som inträffat under hans egen tid. Översättning & inledning Paul Enoksson (Stockholm 2003).

[2] ”Cronica fiorentina compilata nel secolo XIII”, ur Testi fiorentini del Dugento e dei primi del Trecento. Red. Alfredo Schiaffini (Florens 1954). (Namnet pseudo-Latini kommer sig av att krönikan i ett tidigt skede felaktigt tillskrevs Brunetto Latini.)

[3] Mark S Weiner, The rule of the clan. What an ancient form of social organization reveals about the future of individual freedom (New York 2013). Jfr även Per Brinkemo, Mellan stat och klan. Somalier i Sverige (Stockholm 2014).

[4] Joanne M Ferraro, ”Family and clan in the Renaissance world”, ur A Companion to the worlds of the Renaissance. Red. Guido Ruggiero (Oxford 2002).

[5] Se t. ex. R W B Lewis, Dante. A life (London 2001).

[6] Om detta skriver både Compagni och Lewis.

 

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.