Japanska kvinnor har tröttnat på att ta mannens efternamn

Kontorsarbetaren Akiko Saikawa var en av kvinnorna som bytte namn mot sin vilja och hon beskriver namnändringen som en ”administrativ mardröm”.

– Jag var tvungen att göra klart för arbetsgivarna att jag ville fortsätta namnges med mitt familjenamn på jobbet efter att mitt efternamn hade ändrats till min mans, säger hon.

Kvinnor inom akademin menar att bytet av efternamn försämrar deras karriär eftersom uppsatser som skrevs under flicknamnet inte längre bidrar till deras renommé. Dessutom har det funnits fall där kontrakt inte har godkänts på grund av namnändringen.

”Gammaldags patriarkala strukturer”

Machiko Osawa, professor i arbetsekonomi vid Japan Women’s University, menar att lagen är ett tecken på Japans bristande framsteg inom jämställdhetsfrågor och ett arv från ”gammaldags patriarkala strukturer”. Dessutom hävdar flera företagsledare att den utgör ett hinder för japanska företag som gör internationella affärer. En av dem är Masahiko Uotani, vd för kosmetikaföretaget Shiseido, som säger att han har bevittnat hur kvinnliga chefer har blivit utslängda från hotellrum eller nekats tillträde till möten under affärsresor för att deras legitimation inte har matchat deras efternamn.

Så ser det ut i Sverige

I Sverige ser det annorlunda ut. En ny namnlag trädde i kraft 1982 som gör det möjligt att välja antingen kvinnans eller mannens efternamn, men även kunna behålla sina respektive efternamn. 2020 var det 33 procent av kvinnorna som tog sin mans namn medan 6 procent av männen bytte till kvinnans efternamn. Den största gruppen under det året var dock de som behöll sina efternamn – 44 procent, skriver Institutet för språk och folkminnen (Isof).²

Läs hela dagens Cortado här.