Människovärde – ett mantra med komplikationer

Så skrev filosofen Ingmar Persson för trettio år sedan i Filosofisk Tidskrift. [1] Sedan dess har begreppet och dess användning i Sverige knappast blivit klarare, bara ännu mer frekvent. Det är ett mantra som uttalas av människor som inte tycks se de komplikationer begreppet innehåller.

Under Almedalsveckan för några år sedan uttryckte sig en kristen publicist så:

”Att varje människa, rik, fattig, man, kvinna, ung, gammal, frisk, sjuk ? har samma människovärde beror bara på en enda sak: vi är skapade av Gud till hans avbild.”

Detta påstående innehåller en viss logik men innebär samtidigt att enbart gudstroende kan stå bakom proklamationen om människovärdet.

De så kallade grundlagsfäderna som formulerade den amerikanska självständighetsförklaringen utgick från samma religiösa föreställningar när de skrev:

”Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade lika, att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter; att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter.”

De tre ”oförytterliga” rättigheterna liv, frihet och lycka har även snappats upp av den stridbare ateisten Ingemar Hedenius, som naturligtvis inte trodde att det var någon skapare som gett oss dem. Inspirerad även av FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna formulerar han i sin bok Om människovärde en definition som lyder: ”Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan.” [2]

Statens medicinsk-etiska råd (SMER) gav år 1991 ut en debattskrift med titeln Det svårfångade människovärdet. Enligt SMER innebär begreppet att ”alla människor har ett egenvärde just för att de är människor och inte för vad de har eller gör”. Detta är en biologisk essentialism som förefaller egendomlig. Tanken tillbakavisas av filosofen Lars Bergström, som i sin bok Döden, livet och verkligheten skriver:

”Att alla människor skulle ha ett värde som andra varelser saknar är ungefär lika underligt som att människor med en viss blodgrupp skulle vara bättre än andra. [3]”

I en sekulär kontext finns några saker som behöver förklaras i människovärdesdebatten: Varför är det just människor, biologiska varelser med en uppsättning DNA som passar in enbart på arten Homo sapiens, som tillerkänns ett unikt värde? Var bör gränsen för innehav av egenvärde dras, och varför? Intensionsdjupet har hittills varit så dåligt att tankefiguren ”människovärde” ger intryck av en uppvispad maräng, luftig och söt men med mycket liten substans.

Vilka har människovärde?

Det har funnits minst tjugo olika människoarter, men alla utom vår egen har dött ut. Hur skulle vi ha sett på Lucy, Turkanapojken, Homo floresiensis och andra hominider om vi träffat dem? Hade vi tillerkänt dem ”människovärde”? Eller hade vi intagit samma speciesistiska (artdiskriminerande; se NE) attityd till dem som vi gör till medlemmar av andra djurarter? Ur principiell synvinkel har det ingen betydelse om de nämnda arterna existerar nu eller är utdöda.

Den som klassificerar utövar makt. Vi Homo sapiens-människor utövar makt genom att klassificera andra arter som lägre stående och sätta oss själva på piedestal. Vi är indoktrinerade i tron att vi är Guds avbilder. Om jag trodde på en gud som skapat världen och gjort Homo sapiens till sin avbild skulle jag undra vad han hade för avsikt med alla de andra människoarterna. Behövde Gud öva sig innan han klarade av att forma sin riktiga avbild? Var de andra bara prototyper utan värde?

Vi är starkt benägna att ordna allt i högt och lågt. Länge fanns i västvärlden en officiell rasism där människor sorterades utifrån faktorer som hudfärg och andra attribut vilka konstituerade det vi kallade ras. De som inte var ”vita” ansågs självklart mindervärdiga. De argument som oftast förts fram är att ”de andra” är mindre intelligenta och därför inte lika mycket värda.

Nu anser vi oss upplysta och har sträckt ut människovärdet till att omfatta hela arten Homo sapiens, men där bygger vi upp en mur som absolut inte får överträdas. I sin bok Kortexter kritiserar Ingmar Persson vår samtids ”kosmopolitiska demokrater” för att de i sin ”artpartiskhet” ligger hästlängder efter den antike filosofen Diogenes: ”Om de hade varit genuint moraliskt innovativa, hade de inte missat hur studier av icke-mänskliga djur allt tydligare målar bilden av dem som känsligare och intelligentare än vi tidigare har föreställt oss och därför som mer berättigade till en plats inom det moraliska skyddshägnet”. [4]

Primatologen Frans de Waal har för sin senaste bok valt titeln Are we smart enough to know how smart animals are? Det är svårt att hitta tillförlitliga forskningsmetoder för att undersöka intelligensen hos andra djur. Liknande svårigheter har tidigare visat sig i forskning rörande intelligensskillnader hos olika etniska grupper eller socioekonomiska klasser inom Homo sapiens.

Historikern Yuval Noah Harari kritiserar i sin bok Sapiens ”den liberala humanismen, som bygger på en dogmatisk tro på människors unika värde och rättigheter – en lära som har pinsamt lite gemensamt med det vetenskapliga studiet av Homo sapiens.” [5] Vi förhärligar den art vi själva tillhör, helt enkelt därför att den är vår.

Utöver artgränsen finns problemet var – om någonstans – vi ska dra en gräns i utvecklingen från befruktat ägg till född människa. Det finns de som anser att ingen sådan gräns över huvud taget är berättigad. Befruktade mänskliga ägg, embryon och tidiga foster har samma värde som fullgångna foster och födda människor; att förneka det är åldersdiskriminering, hävdar de. Den åsikten har dock inget inflytande i dagens Sverige. Här är det födda individer av arten Homo sapiens – och foster som är livsdugliga utanför livmodern – som räknas som människor. Gränsen behövs för att säkra aborträtten fram till en viss vecka i fosterutvecklingen samt för att bestämma vilka för tidigt födda som ska få sjukvård. Detta är en pragmatisk politik som hindrar mycket lidande, eftersom den förebygger de risker illegala aborter medför och motverkar att ovälkomna barn kommer till världen.

Varför ”människovärde”?

Ordet värde har en bismak av nytta och ekonomi, och det engelska uttrycket ”dignity”, värdighet, har ofta ansetts bättre. Men ”värde” har blivit kvar i svenskan och förekommer även i officiella texter. En av mina ordböcker anger att ”människovärde” har funnits i svenskan sedan år 1798. Det antyder att begreppet kan ha sitt ursprung i Upplysningen och Franska revolutionens ursprungliga ideal.

Man kan lätt argumentera för att det funnits behov av att införa ett begrepp som slår fast en jämlikhet mellan människor, oavsett ursprung och medfödda egenskaper. För den principen har inte alltid varit rådande. De gamla svenska landskapslagarna gjorde skillnad på olika människors värde; det var billigare för en västgöte att slå ihjäl en smålänning än att slå ihjäl en annan västgöte.

Det finns emellertid belägg för jämlikhetstankar redan under antiken. Erathostenes, den framstående vetenskapsman som på 200-talet f.Kr. beräknade jordens omkrets med förvånansvärd precision, tog avstånd från den rådande uppfattningen att greker var bättre än icke-greker. Jesus från Nasaret tog ställning för att samarierna inte var sämre än de som bodde i Jerusalem. Diogenes på 300-talet f.Kr. suddade i sin etik ut gränsen mellan människor och andra djur. Detta är bara tre exempel på att tanken om jämlikhet inte är ny.

Den vanliga uppfattningen, särskilt hos maktens män, har dock varit att människor har mycket olika värde. I den första dokumenterade lagstiftningen, från supermakten Babylonien, anges tydligt att människor inte är eller bör vara lika inför lagen. Hammurabi delade i en lag från omkring år 1776 f.Kr. upp sina underlydande i kategorierna välborna, friborna och slavar samt i kvinnor och män. Den som dödade eller skadade någon straffades utifrån hur värdefullt offret ansågs vara.

Århundraden av slaveri, kastväsende, kolonialism, antisemitism, indianjakter och andra folkmord har i praktiken visat hur mäktiga människor ansett det rätt att förtrycka maktlösa. Man kan alltså förstå att det har funnits behov av proklamationer om ”alla människors lika värde”. Det finns goda avsikter bakom detta, men i praktiken har det mest blivit munväder.

Medicinsk etik

Talet om alla människors lika värde har varit särskilt vanligt inom den medicinska etiken. Efter andra världskriget och nazisternas experiment på människor infördes riktlinjer om bland annat informerat samtycke. Långt efter krigsslutet har forskare ändå begått stora övergrepp på försökspersoner. Ett av de mest kända fallen är den så kallade Tuskegeestudien i Alabama, där 400 svarta män med syfilis studerades under 40 år utan att få någon behandling för sin sjukdom. Avslöjandet på 1970-talet ledde till att fyra etiska principer – autonomi, göra gott, icke-skada, rättvisa – blev mer eller mindre officiella i västvärlden. Människovärde talades det inte om. Men när obligatoriska etikprövningsnämnder för både medicinsk och icke-medicinsk forskning på människor inrättades i Sverige år 2004 skrev man i författningstextens första paragraf: ”Syftet med lagen är att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning.” [6] Det är märkligt att ett så töjbart begrepp godtogs i en lagtext.

Mest är det dock inte inom forskningen utan inom sjukvården som människovärdet har betonats. I sjukvården ska alla behandlas lika, ha samma tillgång till god vård och bemötas med samma respekt, oavsett ekonomisk och social status, ålder eller ursprung. Så är det i alla fall tänkt. Alla människors lika värde basuneras ut samtidigt som det genom privata sjukförsäkringar blir möjligt att köpa sig förbi köer till operationer och andra behandlingar. I praktiken är det allt oftare individens ekonomiska tillgångar och värde på arbetsmarknaden som avgör hur god – och framför allt hur snar – vården blir.

Invandring och integration

I invandringsdebatten har ordet människovärde blivit ett slagträ. Partiledare som ser sig själva som särskilt demokratiska slår sig för bröstet och säger att de ”tror på alla människors lika värde”. Trosbekännelsen används som markering mot Sverigedemokraterna (SD) men har också blivit ett mobbningsinstrument. Förakt i tonfall och åtbörder antyder att alla människor utom Sverigedemokrater har lika värde. På så sätt avhumaniserar de självrättfärdiga partiledarna sina meningsmotståndare. På sista tiden har även SD:s ledare börjat bekänna sig till alla människors lika värde, vad det nu kommer att leda till.

Hur ska man då tolka talet om människovärde i just invandringsfrågan? Betyder det att alla människor har rätt att bosätta sig i Sverige, eftersom de har samma värde som vi som redan bor här? Detta borde nog bli den logiska följden, men det finns inget parti som kräver helt fri invandring. Vad betyder det då? Är den som anser att hundra tusen om året bör släppas in i landet moraliskt högtstående, medan den som vill begränsa antalet till femtio tusen är moraliskt usel? Är den som föreslår att vi över huvud taget måste sätta ett tak och tala om ”volymer” moraliskt förtappad, medan den är god och anständig som tycker att alla som klarat av att ta sig hit spontant måste få stanna? Hittills har talet om människovärde i invandringsdebatten varit pinsamt otydligt.

Pragmatismen brukar, oavsett högstämda proklamationer, segra till slut. Hösten 2015 beslöt riksdagen att införa strängare restriktioner för invandring till Sverige. Sedan dess har partiledarna inte pratat lika mycket om alla människors lika värde i det här sammanhanget.

Ett näraliggande område, där talet om människovärde hela tiden har lyst med sin frånvaro, är integrationsdebatten. De förtryckta kvinnor och ungdomar som lever i hederskulturer har inte märkt av något människovärde. Det börjar komma en hel litteratur om ämnet i Sverige, Norge, Danmark och andra västländer. I en hederskultur finns en hierarki som mycket påminner om den Hammurabi beskrev för snart fyra tusen år sedan. Hierarkin bygger på kön och ålder. Fadern och äldste sonen i en familj har makt att förstöra livet för övriga medlemmar. De som står lägst i pyramiden behandlas som helt värdelösa, inte bara av sina egna familjer och klaner utan även av tongivande svenska opinionsbildare.

I debatten är det snarast grupprättigheter som har ansetts lämpliga för invandrare från hederskulturer. De som påtalar att flickor och kvinnor lever i tyranni, får höra att de inte ska ”peka ut” vissa grupper. Alla människors lika värde har omvandlats till alla kulturers lika värde. Samma debattörer som själva lever ultramodernt och kämpar för hbtq-personers rättigheter tar i praktiken ställning för patriarkerna i de enklaver som vissa invandrare lever i. Individer som förtrycks av sin egen klan lämnas i sticket.

Får människovärdet diskuteras?

Somliga hävdar att människovärdet inte får ifrågasättas eller ens diskuteras. Det går inte att vara emot tanken att alla människor har unikt och identiskt värde, har det sagts. De som inte accepterar alla människors lika värde är inte välkomna i debatten. Att ifrågasätta människovärdet är nog det närmaste hädelse man kan komma i ett sekulärt samhälle. Några av de värsta hädarna är filosofer, vilket inte är så konstigt eftersom filosofers främsta uppgift är att tänka kritiskt.

Förbud att ifrågasätta är farliga. De har tillämpats genom historien av diktatorer som velat skydda sin maktställning. I Sovjetunionen var det förbjudet att ifrågasätta den marxist-leninistiska världsbilden, och i flera länder är det fortfarande förbjudet att ifrågasätta existensen av gudar eller ”smäda” den officiella religionen. Länge var det förbjudet i Europa att påstå att jorden rör sig kring solen. Dessa förbud har inte lett till något gott. Att försöka hindra ifrågasättande av människovärdet är säkert välment, men även detta slags censur är farlig. Det kan aldrig vara bra att kväsa självständigt tänkande och i stället tvinga folk att rabbla inlärda fraser.

Begreppet människovärde och dess innehåll diskuteras trots allt. ”Jag har aldrig träffat någon som verkligen tycker att alla människor har samma värde”, sa en medicindoktorand på en etikkurs jag ledde. När jag bad honom utveckla sin tanke, sa han att han aldrig träffat någon som inte ansåg sig själv vara mer värd än alla andra.

Lars Bergström för sin del skriver att han lutar åt att vi inte har något människovärde. ”Jag har hittills aldrig sett något bra argument för människovärdet.” Han reagerar särskilt mot att alla människor, bara för att de tillhör en viss biologisk art, skulle ha samma värde oavsett hur de beter sig. Visst är det stötande för den allmänna moralen att påstå att de som försökte mörda Malala Yousafzai var lika mycket värda som hon? Intuitionen stegrar sig nog hos de flesta. Å andra sidan kan moral inte bygga enbart på intuition. För ett par hundra år sedan stegrade sig de flesta européers intuition om någon sa att en svart människa var lika mycket värd som en vit. Samuel Johnson ansågs av sin levnadstecknare James Boswell som galen för att han ville avskaffa slaveriet. Intuitionen verkar också ha dominerat slavägaren Thomas Jefferson och övriga grundlagsfäder i USA, som med ”människor” tycks ha menat fria vita män.

SMER erkänner att tesen om alla människors lika värde inte är en empirisk utsaga utan en vision som syftar till att bli normerande. Människovärdet är ett axiom som ska ligga till grund för alla etikresonemang, åtminstone inom medicinen. Men varför just detta axiom?

En uppdiktad ordning kan fylla en funktion, men ska vi konstruera en jämlikhetsordning, bör den vara bättre genomtänkt än människovärdesbegreppet. Jag tror att det är ett tankefel, ett kategorimisstag, att binda ett visst värde till en viss sorts biologisk varelse. I praktiken tillämpas det inte heller, när man inte ger människovärde till embryon och tidiga foster.

Genom evolutionen har vi, liksom alla djurarter, prioriterat dem som står oss närmast. Detta gäller både det biologiska släktskapet och den geografiska närheten. Att vi har utvecklats så är ett faktum, men ur etisk synvinkel är det otillfredsställande. Objektivt sett har jag naturligtvis inte högre värde för att jag haft turen att födas i ett relativt välmående land i en relativt fredlig tid. Men vad kan jag göra i praktiken? Ska jag sluta konsumera något för egen del, så länge det finns någon någonstans som har det sämre än jag? Vilket ekonomiskt system skulle fungera om alla som har något gav bort allt de ägde till mindre lyckligt lottade?

I en värld av nationalstater ges flest rättigheter till medborgarna i den egna staten. Så länge världen är uppdelad i nationalstater med rösträtt för medborgarna, skulle ingen politiker våga genomföra en radikal ekonomisk utjämning, till exempel tillåta helt fri invandring till en välfärdsstat. Ändå är nationalstaten ett moraliskt framsteg jämfört med klansamhället som ger rättigheter till ännu färre individer.

Mantrat ”alla människors lika värde” bidrar inte till att skapa jämlikhet eller rättvisa mellan människor. Det enda det duger till är att deklassera allt icke-mänskligt. Förnuftsmässigt sett är det naturligtvis inte bara individer av den nu levande människoarten som har egenvärde. Åtminstone alla upplevande varelser (vilka de är, är en empirisk fråga) är centrum i sina egna liv och behöver få sina behov respekterade (vilka dessa behov är, är en empirisk fråga). Upplevande varelser har ont eller gott av hur de behandlas, oavsett vilken art de tillhör. I framtiden kanske även icke kolbaserade varelser som datorer och robotar kan ha ont eller gott av hur de behandlas; det finns vetenskapligt sett inget patent på egenvärde för Homo sapiens.

Liksom demokrati är rättigheter och värde sociala konstruktioner, inget av naturen givet. Därför måste vi resonera mindre grovhugget när vi vill åstadkomma goda förändringar. Människovärde är ett religiöst begrepp som bygger på tron att Homo sapiens är Guds avbild. I ett sekulärt samhälle behöver vi mer användbara begrepp, sådana som går att operationalisera. Tankearbetet måste fortsätta.