Efterlyses: Eliter som är ansvarstagande

Vad menas med eliter? Begreppet är inte entydigt. Jag avser i första hand personer som intar en förstarangsställning i samhället och i denna egenskap, kollektivt eller individuellt, utövar någon form av legitim makt. Det kan röra sig om konkurrerande eller varandra kompletterande eliter, inom näringsliv, politik, förvaltning, organisationer, akademi. Naturligtvis förekommer även andra slags eliter, till exempel kriminella, men de utövar ingen legitim makt, och konstnärliga eller idrottsliga, fast dessa tvingar ju ingen att göra någonting.

Nu finns det ett annat mönster också. En elit kan abdikera och finna sig till rätta på en ny nivå i den sociala hierarkin. Den godsägande bördsadeln i Sverige gjorde så och övergick under 1800-talet till att i allt väsentligt bli en jordbrukande medelklass, såsom historikern Ingvar Elmroth en gång utredde. [1] En äregirig klass av bankirer och bruksägare trädde i dess ställe som samhällets ledande skikt. Den besatte ämbeten och tog hand om opinionsbildningen (ideologiproduktionen). Den forna aristokratin reducerades till en dekorationsadel, användbar i diplomatin, livgardena och hovet framför allt.

1900-talets utmaningar

Den nya borgerliga klassen mötte under 1900-talet flera utmaningar, och de båda världskrigen var de främsta. Den behövde i eget intresse hålla ihop det samhälle som den omvandlade, men detta kunde inte ske utan kompromisser och statsintervention. I Sverige tog arbetarrörelsen för en tid hand om politiken, medan kapitalägarna fick sitta i orubbat bo. Priset för somliga var dramatiskt minskade inkomstskillnader, belöningen för de flesta en tämligen lugn arbetsmarknad. Den regimen höll i sig mellan åren 1930 och 1980 ungefär – inte bara i Sverige, med sin reglerade jordbrukspolitik (”kohandeln”) och Saltsjöbadsandan, utan i flera västländer.

Därefter inträdde en period av tilltagande ekonomisk ojämlikhet med ökande sociala spänningar och politisk konfrontation som följd. Populistiska strömningar gjorde sig breda, också i stabila demokratier. I EU-området förstärkte invandringsvågor och fri rörlighet över statsgränser dessa tendenser. I många länder uppfattade unga människor att de hade ett sämre läge och dystrare framtidsutsikter än föräldragenerationen. Social stress och osäkerhet infann sig. Volatiliteten inom ekonomin fördes över på andra samhällsområden. Det meritokratiska fick maka på sig; nepotism kom att löna sig mer än tillförne.

Samtidigt blev en liten ekonomisk överklass ohyggligt förmögen. Vilket stack i ögonen, inte minst på ett växande mellanskikt i administrativa, innovativa och omhändertagande funktioner som i de utvecklade industriländerna höll på att efterträda kroppsarbetarna som samhällets huvudklass. Den senare fann sig åsidosatt, hamnade på efterkälken i jakten på välstånd, medan andra ohämmat tog för sig. Snabbt gick det också.

Växande ojämlikhet

Detta inträffade först och främst i Förenta staterna, på många sätt 1900-talets stora framgångsnation. Spåren i statistiken talar sitt eget språk, och de har fått politiska följdverkningar.

”Mellan åren 1948 och 1973 ökade produktiviteten med 96,7 procent och reallönerna med 91,3 procent, nästan i takt med varandra”, noterar den brittiske statsvetaren R. W. Johnson i ett försök att teckna en socioekonomisk bakgrund till utgången av det senaste amerikanska presidentvalet. ”Det var då det fanns massor av jobb för hjälmburet folk inom stål- och bilindustri och när arbetare hade råd att sända sina barn till universitet och se dem växa in i medelklassen. Men från år 1973 till år 2015 – globaliseringens era, när många av de här jobben försvann utomlands – ökade produktiviteten med 73,4 procent men reallönerna endast med 11,1 procent.” [2]

Måste inte sådana klyftor framlocka harm, rentav vrede och försök att ge igen? I synnerhet som få av dem där uppe föreföll ha tagit problemet på det ringaste allvar. Blundade de, blev de alla fartblinda? kan man fråga. Allmänintresset fick maka på sig för egenintresset -”individualismen”.

”I medeltal tjänade en amerikansk verkställande direktör år 1965 tjugo gånger mer än vad en arbetare gjorde. År 2013 däremot tjänade han 296 gånger mer”, noterar Johnson vidare. Och de där nere i det amerikanska samhället har fått vidkännas rena materiella förluster: ”de sämst betalda tio procenten såg sina största lönesänkningar mellan åren 1979 och 2013.”

Det här är för mig inte i första hand en ideologisk fråga, om rättvis fördelning, om medkänsla, solidaritet och liknande värden. Ett system som producerar ständigt växande ojämlikheter är förmodligen inte långsiktigt hållbart. Förr eller senare kommer det att mötas av motkrafter, revolter, kanske apati. Det går knappast att hävda att stora inkomstskillnader i sig är gynnsamma för ekonomisk tillväxt. De första efterkrigsdecennierna var ju den kapitalistiska guldåldern, rekordåren, både i Sverige och i USA. Den ekonomiska eliten avstod från att ta ut mesta möjliga av produktivitetsökningen, och fackföreningarna var också rätt modesta i sina lönekrav. I USA blev inkomstutvecklingen under denna period så gynnsam för arbetare och tjänstemän att de redan tidigare marginaliserade fackföreningarna hade svårt att locka till sig och hålla kvar sina medlemmar.

Välutbildade förlorare

Nej, medelklassen har inte revolterat – ännu. Men det är uppenbart att valsegern för Donald Trump, själv givetvis tillhörig den ekonomiska eliten men kanske inte en av dess allra lydigaste medlemmar, inte bara kan förklaras med missnöje i det så kallade rostbältet. Som R. W. Johnson också framhåller tappar även universitetsutbildade i ekonomisk och social status i dagens amerikanska samhälle.

I Sverige är exempelvis lärare en stor och sedan länge missgynnad yrkesgrupp – man ska komma ihåg att ännu på 50-talet låg lönen för en läroverksadjunkt på samma nivå som riksdagsarvodet. Och även andra välutbildade (och skuldsatta) grupper har tappat i anseende, självrespekt. De upplever också att de fått försämrade karriärmöjligheter, mindre i pensionskuvertet – detta oaktat att de disponibla inkomsterna under de senaste tjugo åren har stigit markant överlag. Men detta är snittsiffror. En stor grupp akademiker har i dag svårt att finna adekvata anställningar eller att ta sig fram som fria yrkesutövare. [3]

”Svensk medelklass har svårt att spara”, löd en rubrik på Sveriges Radios hemsida för några år sedan. Där redovisades en undersökning som Länsförsäkringar Bank hade gjort. ”Var femte svensk skulle drabbas av betalningsinställelse om en lön skulle utebli”, sade bankens vd, och han fortsatte: ”Det gäller inte socialt utsatta grupper utan vanligt folk. Det intressanta vi ser i undersökningen är att de med familjeinkomster på 40 000-45 000 kronor har en större motståndskraft än familjer med inkomster på 50 000-55 000 kronor.” Man konsumerar genom ränteavdrag och rotavdrag i stället för att spara. Det ger ingen stabil privatekonomi. [4]

Problemet är detta: Man kan inte ha för många förlorare i ett land – även om det bara skulle röra sig om ”relativa” förluster – utan att det påverkar den politiska kulturen och tilltron till de styrande på olika plan. Och man kan inte ha eliter som är utan blick för det liv som samhällets flertal lever.

Att svensk partipolitik har gått miste om sin folkliga förankring, blivit ett tillhåll för unga lycksökare och börjat attrahera gapiga rötägg är om något svaghetstecken. Även en politiker med ganska hög svansföring som Jimmie Åkesson säger sig inte stå ut med den råa debattstilen på ”sociala medier”, trots att hans parti nog har fått rätt många proselyter den vägen. [5] Och inte heller Åkesson söker sitt stöd primärt från en vredgad ”white trash”-kontingent: i så fall skulle han inte ha de siffror han har fått.

Mittfårans dynamik

Nej, det viktigaste för politiken i dag är inte ytterkantsfenomenen (”populism”, ”radikalisering”) utan vad som sker i mittfåran. Det tycks eliterna, de styrande, inte ha brytt sig om att förstå.

De så kallade mellangrupperna var under perioder av 1900-talshistorien föremål för betydande uppmärksamhet, så även i vårt land. Under första världskriget dalade till exempel tjänstemännens reallöner drastiskt, mer än arbetarnas. Arbetarna med sina fackföreningar hade avtal med arbetsgivarna, tjänstemännen saknade både förhandlings- och konflikträtt. Efter det kriget skedde inget lönemässigt återtag. I Tyskland, förlorarlandet, blev arbetslösa eller deklasserade tjänstemän, akademiker och butiksanställda villiga offer för nationalsocialistisk propaganda.

Men i Sverige, som stått utanför kriget, hände inte detta. Socialdemokratin gjorde här någonting genialt: upphörde att vara ett klassparti och blev under Per Albin Hansson ett folkparti, med appell också till mellangrupperna. Detta tog gadden ur all högerpopulism och även ur traditionell konservatism. Övriga partier lade sig också i den politiska mittfåran. Det började, efter det så kallade kosackvalet år 1928, att uppstå något av en politisk konsensuskultur här i landet. Per Albins tal om folkhemmet blev en inkluderande paroll, till skillnad från den i Tyskland spridda föreställningen om en exkluderande Volksgemeinschaft – en fundamental distinktion som historikern Norbert Götz gjorde i en doktorsavhandling. [6] Man började slåss om marginalväljare, inte om hela klasser och skikt. Också Centerpartiet skulle, långt om länge, upphöra att vara ett bondeparti.

Och de svenska tjänstemännen fick sina fackföreningar och sin förhandlingsrätt mot slutet av 30-talet, fastän det för de offentliganställda skulle dröja närmare trettio år till. När författaren Waldemar Hammenhög skrev en pamflett om mellangruppernas betryckta läge, Medelklassens trångmål (1941), hade det redan vänt, även om krigsåren innebar försakelser och reformstopp för alla i samhället. Det kunde knappast vara på annat sätt när 60 procent av statsbudgeten år 1942 gick till försvarsutgifter, bekostade av krigsobligationer, av värnskatt, höjda inkomstskatter och skatt på varucirkulationen (omsättningsskatt). Men efter kriget skulle det bli skördetid för många.

Var det fråga om en samsyn? Kanske ändå inte. Det rörde sig nog om en enighet om att parter och partier var i grunden oeniga. Men om oenigheten fick fritt spelrum, skulle alla råka illa ut. Det var en insikt som besjälade direktörernas direktör, Asea-chefen Sigfrid Edström, bland andra. Inte bara arbetarrörelsen, utan också den organiserade företagsamheten gick in för reformism och disciplinerade sig själv. De som förespråkade klasskrig utgjorde heller ingenting annat än en betydelselös minoritet av Sveriges befolkning, och de svenska socialdemokraterna var i internationellt perspektiv sensationellt succéartade i arbetet med att jaga och isolera kommunister på arbetsplatserna. Dess ledande kadrer – ”pamparna” – blev kärnan i den nya politiska eliten i vårt land och var så under återstoden av det förra århundradet.

Skendemokrati och hycklande eliter

Den här modellen har brutit samman. Det genomorganiserade samhället, där varje samhällssektor hade sitt speciella elitkluster, eller sina ”järntrianglar” för att tala med sjuttiotalets norska maktutredning, finns inte längre. Misstron mot 1900-talets elitstyrning tycks vidare ha fött en ovillighet bland dagens maktägare att se sig själva som elitpersoner. Den före detta tory-politikern George Walden observerade företeelsen för ett tjugotal år sedan: man markerar mot ett gammalt etablissemang, klär ned sig (”dress down”), börjar tala och skriva ett ovårdat språk, i syfte att dölja manipulationer och belöningar till den egna kasten. Dessa nya eliter utövar ett slags låtsasdemokrati, menade Walden, ”giving the people what they want”, utan att se till de samhälleliga behoven. [7]

Hyckleriet, med Waldens ord, kan mycket väl ha påverkat rekryteringen till toppositionerna negativt. Dit har kommit människor som på något sätt blivit över i den sociala selektionen men som satsar allt på ett kort. De har inte gallrats i en hård och långvarig kvalificeringsprocess, och mera talangfulla individer har stötts bort från positionerna eller aldrig sökt sig dit. De senare kan i stället ha föredragit att bli konsulter, kommunikatörer, lobbyister eller ”policyprofessionella” – med andra ord aktörer utan principaler eller huvudmän, utan mandat, utan någon formell ställning i det offentliga livet.[8] De åsiktsintellektuella utgör uppenbarligen en sådan elit. De tar uppdrag eller order men är principiellt oavsättbara. De är alla förbluffande samstämda. De har skaffat sig ett väldigt frirum, inte minst på den europeiska arenan. Av dem utkrävs aldrig något ansvar.

I den svenska parlamentariska demokratin sitter också allt färre genuina parlamentariker i statens styrelse – men allt fler ämbetsmän, teknokrater, också opinionsbildare. De traditionella politiska partierna förtvinar. Ett juvenilt drag vilar över de beslutande församlingarna. Folk som inte har avslutat sina utbildningar blir kommunalråd. Det väcker ett visst löje, gränsande till förakt, hos dem som gör de jobb som måste göras och som inte sällan är överkvalificerade för vad de gör.

Det här är dekadensfenomen. Och det stör sammanhållningen i samhället.

Den politiska makten och den ekonomiska balanserar inte längre varandra. Direktörer berikar sig och politiker förskansar sig bakom vaktbolag och säkerhetskontroller, i Rosenbad och på Helgeandsholmen. Samtidigt försämras samhällsservicen. Inte bara järnvägen är ur led. Landet kan inte försvaras. Och utbildningen på alla nivåer, inte minst högskolan, är i dag den stora krisbranschen.

Nej, den svenska medelklassen har ännu inte inlett sin revolt. Möjligen blir den aldrig av. Deras missnöje har säkert närts av skyhöga förväntningar, som resultat av stigande konsumtionsefterfrågan. Det har funnits ett tryck att bli vinnare: göra bostadskarriär genom försäljning av allmännyttiga och privata hyresrätter, köpa folkaktier och skapa ett i alla avseenden gynnsamt livspussel. För tillräckligt många har det inte blivit klipp utan besvikelser. Gruppen riktigt fattiga å andra sidan har knappast råd att vara besviken. Den grymtar och sitter på puben. Den morrar över romer som tigger.

Måttfullhetens väg

Observera, mina damer och herrar, att detta inte är en plädering mot eliter, vare sig i nuet eller i det förflutna eller i framtiden. Det är en efterlysning av ansvarstagande eliter. Att ta ansvar får inte vara detsamma som att alltid ta tillfället i akt (carpe diem). Det kan i själva verket vara detsamma som att just avstå. En av de främsta dygderna i den antika moralfilosofin var måttfullhet, självbehärskning (sofrosyne). Måttfullhet borde kunna vara en restriktion både i det ekonomiska berikandet och i den politiska retoriken.

Det måste inte betyda att drivkrafterna till framgång uteblir. Men begreppet framgång borde, enligt min mening, innefatta ett flertal likaberättigade komponenter: värdighet, skönhet, bildning, altruism, omsorg om det andliga, förmågan att sluta överenskommelser och kompromisser – de skulle alla ingå i ett fungerande samhällskontrakt. Allt detta kräver ansträngning, disciplinering. Och det måste samtidigt tillåtas att sätta sina avtryck i ett samhälles inkomststruktur och dess karriärmönster.

Det handlar kanske inte om en abdikation och inte heller om asketism, men – vore det ändå så tokigt? – om någon form av ädelmod.