Vänsterns villospår i hedersdebatten

d, SSU. Den första boken om mordet, Unni Wikans En fråga om heder, gavs ut på svenska på vänsterförlaget Ordfront (2004). Så vad var det som hände? Jag bestämmer mig för att gå tillbaka i tidningsarkiven och biblioteket för att undersöka hur debatten började.

”Samma norm och struktur”

Torsdagen den 18 januari 2002 öppnade dåvarande partiledaren Gudrun Schyman Vänsterpartiets kongress med ett engagerande tal. Det var året efter terrorattackerna i USA och president George W. Bushs krig pågick i Afghanistan. Kriget hade delvis motiverats av en vilja att avsätta den kvinnoförtryckande talibanregimen. Vänsterledaren kritiserade såväl kriget som terrorismen, men så gjorde hon en effektfull retorisk poäng. Den handlade om hur kvinnoförtryck historiskt föregått klassamhället och kommit till uttryck i alla samhällen:

”

På detta sätt angjorde Schyman en brygga i sitt tal, som gjorde det möjligt att tala om svenska löneskillnader mellan män och kvinnor, men också om det våld som drabbar kvinnor i hemmet.

V-kongressen avslutades på söndagen och samma kväll, den 21 januari, mördades Fadime ?ahindal av sin far i Uppsala. Schymans tal handlade inte om hedersmord. Ändå blev det i debatten som följde naturligt att den ideologiska linje som lagts fast i talet också innebar ett sätt att förstå mordet i Uppsala. När vänsterledaren senare på debattplats i DN skulle försvara sitt tal var det oundvikligt att också kommentera mordet. I linje med sitt kongressanförande menade Schyman att Fadime ”föll offer för en ordning där män förtrycker kvinnor” och att denna ordning ”finns i alla nu existerande samhällen”. [2]

”Schymans tal handlade inte om hedersmord. Ändå blev det i debatten som följde naturligt att den ideologiska linje som lagts fast i talet också innebar ett sätt att förstå mordet i Uppsala.”

Den svenska debatten om hedersmord var inte helt ny. Mordet på den 19-åriga svenskkurdiskan Pela Atroshi i Irak sommaren 1999 hade medfört en uppmärksammad rättegång i Sverige. På DN Debatt hade dåvarande statsråden Mona Sahlin och Margareta Winberg publicerat ett inlägg där de förklarade att ”vi aldrig får acceptera talet om ?hedersmord?”. De menade att diskussionen om hederskulturella orsaker till våld låg farligt nära att återupprätta en ny raslära med kulturalistiska förtecken. Dessutom skymde talet om hedersmord den verkliga orsaken, som var ett ”strukturellt förtryck” där ”kvinnor är underordnade och män överordnade”. [3]

I den offentliga debatten om hedersvåld hade det alltså sedan tidigare varit vanligt att helt enkelt se detta våld som ett av många uttryck för en generell könsmaktsordning. Det hade varit viktigt för vänstern och den feministiska rörelsen att föra upp frågan om mäns våld mot kvinnor på den politiska dagordningen. Och man hade varit framgångsrika. Nya lagar mot kvinnofridskränkningar hade stiftats och kvinnojourernas ställning stärkts. Året före hade professor Eva Lundgren presenterat den senare så omdebatterade rapporten Slagen dam som satte fokus på kvinnors erfarenheter av våld. [4] Ett viktigt argument i Lundgrens forskning var att mäns våld mot kvinnor inte kunde förklaras psykologiserande, genom sociala och personliga avvikelser, utan i stället måste förstås i relation till maktutövning. När Fadime mördades fanns alltså redan en etablerad svensk diskussion om våld mot kvinnor. Det blev därför naturligt att återföra den uppblossade frågan om hedersvåld dit.

Förnekelse

Nalin Pekgul, som vid denna tid var riksdagsledamot för Socialdemokraterna och som hade varit ett personligt stöd för Fadime, har i efterhand beskrivit debatten i en bok hon författat tillsammans med sin man Cheko Pekgul:

”ahindal var ett hedersmord. De hävdade att det svenska samhället minsann inte heller är jämställt och att även många kvinnor mördas av sina män. De vägrade att erkänna att detta förtryck som massor av unga invandrarkvinnor lever under är specifikt för den miljö de lever i. [5]

En som redan dagen efter mordet sa sig ha ändrat uppfattning om hedersvåldet var Mona Sahlin.  För Aftonbladets reporter Kerstin Weigl förklarade hon:

Jag, och många andra, har i stället talat om generella maktstrukturer. Jag var helt enkelt rädd att låta som Sverigedemokraterna ? I stället var jag feg, och blundade. Jag har bett om ursäkt för det. Då hörde Fadime av sig. [6]

Schymans talibantal hade alltså framförts dagarna före mordet på Fadime. Ändå kom det i efterhand att ses som ett inlägg i denna debatt. Och kritik kom också från det egna feministiska lägret. En forskare som försökt förstå könsojämlikhet på strukturell nivå är den feministiska historieprofessorn Yvonne Hirdman. Hennes teori om genussystemet tar fasta på hur manligt och kvinnligt separeras och det kvinnliga blir det hierarkiskt underordnade. [7] Nu kallade hon på debattplats i DN Schymans talibantal för en ”kålsuparteori” med stora pedagogiska problem, eftersom den bortsåg från de förändringar som skett i det svenska genussystemet. Att inte stå upp för de landvinningar på jämställdhetsområdet, som Fadime hade fått betala för med sitt liv, var att ge sig ut på en ”vinglig balansgång”. Hirdman menade att orsaken till Schymans balansövningar var att hon försökte hitta en strategi för att ”hålla sig väl” med olika ”underordnade grupper vi har här i samhället: kvinnor, invandrade och arbetarklass”. [8]

”Samma år som Fadime mördades introducerades ett nytt begrepp i den svenska genusdebatten: intersektionalitet.”

Detta var före de sociala mediernas tid, men den elektroniska kommunikationen höll redan nu på att omstöpa offentligheten. Det svenska genussekretariatet hade en e-postsändlista där många genusforskare och debattörer diskuterade med varandra. Debatten sägs ha kokat över efter Hirdmans DN-artikel. Det går nog att hävda att de olika lägren i mycket följde generationsgränserna. Flera yngre forskare reagerade på Hirdmans inlägg. Samma år som Fadime mördades introducerades nämligen ett nytt begrepp i den svenska genusdebatten: intersektionalitet. [9] Utgångspunkten är att beskriva hur olika maktordningar, baserade på till exempel klass, kön och etnicitet, i givna situationer och sammanhang samverkar och förstärker varandra. Med hänvisning till det nya begreppet blev det vanligare med genusforskning som hade som uttalat mål att samtidigt vara antirasistisk. Flera av de forskare som anammat idén om intersektionalitet gav sig också in i debatten om hedersvåld. I en debattartikel i Aftonbladet anklagade de såväl Hirdman som Sahlin för att följa en ”kulturrasistisk” och ”kolonialistisk” argumentationslinje. [10]

”Diskursen om mordet på Fadime”

Denna retorik skulle komma att upprepas ofta i diskussionen. En av artikelförfattarna, ekonomhistorikern Paulina de los Reyes, författade en rapport för Integrationsverkets räkning, där hon på nytt gick till storms mot Hirdman och svenska forskare (förklenande benämnda som ”debattörer”) om hedersrelaterat våld, vilkas position hon identifierade som ”maktens privilegium att definiera tolkningsramar som legitimerar en rådande (etnisk) ordning”. [11]

Sociologen Diana Mulinari slog i en annan artikel fast att ”diskursen kring mordet på Fadime syftar till att förstärka en viss typ av svensk identitet samt erbjuda en njutning som tillhörande en ?bättre kultur? utgör”. [12] Denna text ingick i en antologi som tidskriften Expo gav ut till tvåårsmarkeringen av Fadimemordet. Journalisten och författaren Stieg Larsson var huvudredaktör för boken och gick i ett eget bidrag till storms mot vad han kallade ”den kulturantropologiska linjen”, vilken inbegrep alla som i hedersdebatten hävdat att mordet måste förstås utifrån en hederskulturell kontext. [13] Larsson jämförde alla sådana ansatser med retoriken hos Sverigedemokraterna och franska Front National.

”Att den politiska vänstern många gånger hamnat fel i debatten om hedersförtryck beror inte på feminismen. Det finns gott om feministisk litteratur som hade kunnat vara till hjälp för att förstå den utsatthet som följer av förtrycket.”

Ännu längre gick sociologen och regeringens integrationsutredare Masoud Kamali i sitt bidrag. Utan att nämna någon vid namn eller anföra några citat till stöd för sin argumentation, dristade han sig till att konstruera en typologi över de politiker, forskare och debattörer som bidragit till att upprätthålla ”den diskriminerande härskardiskursen”. Särskilt framhöll Kamali hur personer med invandrarbakgrund utnyttjat detta i karriärsyfte genom att inta en expertroll i frågan om hedersvåld. Andra invandrardebattörer förklarades ideologiskt motiverade. Då fann Kamali drivkraften i personernas ”anknytning till diverse kommunistiska sekter” och att de på samma gång var anhängare av en kemalistisk sekularism som ”förespråkar stalinistiska metoder”. [14] Så skrev alltså regeringens integrationsutredare. Och detta tyckte Expo var så välfunnet att det måste komma i tryck.

Man kan alltså säga att det fanns två typiska strategier bland kritikerna av begreppet hedersvåld efter mordet på Fadime. Den första strategin gick ut på att återföra debatten till en redan etablerad diskurs om mäns våld mot kvinnor. Den andra handlade om att argumentera för att den uppkomna debatten om hedersrelaterat förtryck, medvetet eller omedvetet, förstärkte en kulturrasistisk världsbild med koloniala förtecken. Hos många debattörer sammanföll dessa båda argumentationsstrategier.

Hedersvåldets unika kännetecken

Man kan förstå värdet av att påpeka de gemensamma dragen i allt patriarkalt våld. Jämförelsen kan vara ett intellektuellt moment som syftar till att belysa likheter och uppdaga underliggande logik. Det kan vara ett sätt att rucka på en självbelåten distansering där våld mot kvinnor ensidigt förläggs till främmande länder och kulturer. På så sätt kan en jämförelse som i förstone framstår som halsbrytande och orättvis leda till nödvändig självrannsakan, liksom nya insikter och perspektiv.

Men det finns en punkt där jämförelsen i stället hindrar oss från att se klart. Man kan visst jämföra äpplen och päron – men börjar vi låtsas som om det är samma frukt har vi missat något väsentligt.

Problemet med att likställa hedersvåld med annat patriarkalt våld är att det specifika i hedersvåldet går oss förbi. Fadime var inte en kvinna som misshandlades av sin man, utan en kvinna som misshandlades av sin bror och mördades av sin far. Hedersförtrycket upprätthålls av familj och släkt. Det planeras, praktiseras och legitimeras i kollektivets namn gentemot en enskild individ. Hedersvåldet har alltså en egen struktur som vi måste förstå. Eftersom Fadime mördades är det kanske inte konstigt att man tillgrep allmänna teorier om mäns våld mot kvinnor. Men med åren har hedersdebatten utvecklats – den handlar i dag lika mycket om normer som upprätthålls utan att det nödvändigtvis finns något våld eller uttalat hot om våld med i bilden. Det handlar om en mängd vardagliga begränsningar av flickors och kvinnors liv. Den som låst sig vid i en teori där hedersförtryck likställs med annat patriarkalt våld kommer helt enkelt att ha svårare för att få syn på dessa mekanismer.   

Man kan också förstå oron för att en diskussion om hedersförtryck ska befästa etniska schabloner. När jag i efterhand läser om nyhetsartiklarna och debatten från år 2002 slås jag av hur tydligt kopplingen gjordes mellan hedersnormer och kurder som etnisk grupp. Detta var olyckligt, inte bara för att det orättvist stämplar individer och bidrar till etniska stereotyper, utan också för att hederskulturella mönster är så utbredda att ett ensidigt ”kurdspår” leder fel även denna gång. Men det är beklämmande att se hur arrogant etablerade forskare kunde avfärda röster i debatten som uttryckte egna erfarenheter av hederskultur.

Ett redan färdigt pussel

Det är sant att genusforskningen ofta har rört sig på strukturell nivå. Men det finns också en feministisk forskningstradition som tar sin utgångspunkt i kvinnors levda erfarenhet. Den kanadensiska feministiska sociologen Dorothy E. Smith beskriver det som institutionell etnografi, tydligt byggd på en fenomenologisk filosofisk tradition att undersöka livsvärlden. [15] Analysen utgår alltså inte från teoretiska begrepp eller antaganden, utan i stället från konkret vardaglig erfarenhet. Också den intersektionella forskningen har som ideal att vara känslig inför olika kontexter.

”När jag på nytt läser om vänsterkritiken i debatten om hedersfrågorna slås jag av hur frånvarnade dessa berättelser om levd erfarenhet av hedersnormer är.”

Att den politiska vänstern många gånger hamnat fel i debatten om hedersförtryck beror alltså inte på feminismen. Det finns gott om feministisk litteratur som hade kunnat vara till hjälp för att förstå den utsatthet som följer av hedersförtrycket. Men när jag på nytt läser om vänsterkritiken i debatten om hedersfrågorna slås jag av hur frånvarnade dessa berättelser om levd erfarenhet av hedersnormer är. Det har inte gjorts några intervjuer med utsatta flickor och det hänvisas inte till befintlig svensk eller internationell forskning om just hedersrelaterat våld och förtryck. I stället stöder man sig på en postkolonial feministiskt inriktad teoribildning. Det är i denna för forskarna redan välkända tradition som insikterna förväntas finnas – inte i kvinnornas berättelser. Därför är det inte märkligt att politiska företrädare med personlig erfarenhet av hedersförtryck känt sig illa behandlade av en vänster där deras kunskap inte kan ges plats, eftersom den passar så illa in i det redan färdiga teoretiska pusslet. [16]

Med Fadimes ord

Det unika med mordet på Fadime var inte att det var ett hedersmord. Sådana begås alltför ofta. Det speciella var i stället att offret denna gång var en person som redan hade fått tala och ge offentlighet åt sina erfarenheter. I sitt tal i Riksdagen bara två månader före sin död berättade hon om en familj som hon faktiskt älskade, men som samtidigt upprätthöll förtryckande kollektivistiska normer:          

”

Det är Fadimes vardag som hon själv beskriver. Den innebär ett ständigt förhandlande, en balansgång mellan hemmets normsystem och de värderingar som hon tar del av i ”svensk skola”, ”svensk tv” och hos ”svenska kompisar”. Orden är hennes egna – vi kan välja att ta vår utgångspunkt i dem. Konflikten mellan de traditionalistiska förväntningarna från familjen och de drömmar och mål som hon skaffar sig i det omgivande svenska samhället är verklig. Den är på liv och död.

Upprätthåller hon genom sin beskrivning av de båda olika världar som hon lever i en kulturell essentialism med koloniala förtecken? Det är uppenbart hur missriktad frågan är.

Historien om Fadime ?ahindal handlar om en ung kvinna som visste att det omgivande samhället förstod väldigt lite av den erfarenhet som var hennes. Men hon tycks samtidigt ha haft en rörande stark tilltro till det samhälle som främmandegjorde henne. ”Om jag bara får berätta, kommer de att förstå”, tycks hon ha resonerat.

Då har vi också en plikt att ödmjukt lyssna. Och det var där det gick fel.