Jo, det är tveklöst viktigt men måste samtidigt alltid vägas av mot andra möjliga konsekvenser av att gå hårt fram. För det är ju inte så att de hårda tagen inte har prövats tidigare.
En händelse som jag drar mig till minnes är parisupploppen 2005. De inleddes natten till den 28 oktober i förorten Clichy-Sous-Bois i stadens nordöstra delar. Den utlösande faktorn var att två ungdomar, Ziad Benna och Banou Traoré avled efter att ha kommit i kontakt med strömförande ledningar i en transformatorstation. Enligt den version av händelseförloppet som spred sig befann de sig där på flykt undan polisen. Detta i en tid när dåvarande inrikesministern
Problemet med hårda tag från polisen är att de måste backas upp av ett trovärdigt hot om våld. Budskapet till de maskerade ungdomarna i Kronogården måste då vara: Om du överskrider denna gräns – exempelvis kastar sten, skjuter av fyrverkerier eller försöker stjäla utrustningen från en journalist i arbete – kommer vi att stoppa dig. Kosta vad det kosta vill. Det i sin tur leder till att polisen förr eller senare kommer att behöva göra allvar av hotet genom att använda grovt våld mot ungdomar där konsekvenserna av våldet inte självklart kommer att framstå som proportionerligt i förhållande till det beteende som aktionen avsåg att stoppa. Och vad händer då? Våra utsatta förorter får nog betraktas som sociala krutdurkar där en gnista skulle kunna starta en eldsvåda vars konsekvenser är svåra att överblicka. Så även om bilder som de från Kronogården i torsdags kan få blodet att svalla finns det goda skäl att förstå att polisens uppgift är komplex och en ständig balansgång mellan möjliga åtgärder och tänkbara konsekvenser. Ska en ny linje mejslas ut som innebär hårdare tag mot gränslöst och antisocialt beteende från en del av förortens ungdomar – då måste det föregås av en diskussion som leder till en långsiktig strategi där målen är tydliga och där metoderna anpassas efter dessa. Innan dess får vi nog stå ut med att se sorgliga scener som de från Kronogården och knyta näven i fickan.