Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur

250 år sedan det fria ordets slyngelålder

Foto: Mostphotos

Det är inte bara 250 år sedan vi fick vår första tryckfrihetsförordning. Det är också 250 år sedan ”det fria ordets slyngelålder” inleddes. Många liknar den tidens hätska debattklimat med det vi har i dag på sociala medier. Sveriges tryckfrihetshistoria har varit en lång och slingrig väg, skriver Karl-Erik Tallmo. Med tanke på vad som nu sker i vår omvärld bör vi vara vaksamma på angrepp mot det fria ordet även här.

Av Karl-Erik Tallmo | 23 februari 2017
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 16 min Skärmläsarvänlig
I korthet
  • Den svenska tryckfrihetsförordningen från år 1766 var världens första och innebar att den censur som gällt sedan 1500-talet i stort sett avskaffades.
  • Under tryckfrihetens första år florerade personangrepp, smädelser och skvaller. Perioden kallas ofta ”det fria ordets slyngelålder” och pågick fram till år 1772, då Gustav III upphävde tryckfrihetsförordningen.
  • De styrande har ofta tyckt sig leva i en ”slyngelålder”. Även senare regenter som Gustav IV Adolf, Karl XIV Johan och Oscar I motarbetade tryckfriheten.
  • Vår aktuella tryckfrihetslag kom år 1949 och kompletterades under 1990-talet med yttrandefrihetsgrundlagen för TV, radio och datorburna medier. I dag finns dock en ny och svårkontrollerad offentlighet i form av sociala medier.
  • Vår historia, liksom utvecklingen i vår omvärld, visar att det fria ordet aldrig kan tas för givet. Dagens medieklimat är infekterat. Risken finns att tillfälliga opinionsstormar kan tvinga fram inskränkningar i yttrandefriheten.
Redan vid riksdagen åren 1760-61 hade vissa försök gjorts att avskaffa censuren, men det var inte förrän 1765-66 som Sverige till sist fick en tryckfrihetslag. Det var mycket tack vare den österbottniske prästen Anders Chydenius, som skrev det memorial som låg till grund för att man under 20 möten i riksdagens s.k. tredje utskott kunde utarbeta världens första tryckfrihetsförordning.

Censur hade vi haft sedan 1500-talet, långt före den censurlag som kom år 1684 (en särskild censorstjänst tillsattes också två år senare). Det var främst vad som ansågs som religiösa irrläror som drabbades i början. Någon politisk diskussion i vår tids mening fanns knappast i tryck på den tiden. Skribenterna var ofta ämbetsförfattare, som av lättförståeliga skäl för det mesta höll sig i skinnet. Det förekom dock en del smädesskrifter mot högt uppsatta, vilket redan år 1665 hade föranlett en lag som förbjöd kränkande utfall mot Gud, konung och enskilda, inte bara muntligen utan nu också ”i form aff Samtahl, Rijm, Wijsor, tryckte eller skreffne …”

Många smädesskrifter var handskrivna och spreds genom avskriftskedjor. Men en del anonyma tryck förekom också. Räckvidden var dock begränsad, och straffen för att trycka och sprida skrifter som inte godkänts av censor kunde vara mycket hårda. Det kanske värsta exemplet i svensk rättshistoria, i varje fall när det gäller yttrandefrihetsbrott, gällde fältskären och landsfiskalen Johan Henrik Schönheit. Efter att ha givit ut en föregivet obscen tysk roman och därefter envetet och upprepat, i tal och skrift, smädat präster och professorer, kyrkan, bibeln och kungen, avrättades han år 1706 på ett synnerligen grymt sätt, med avhuggna kroppsdelar och utdragen tunga.

En epokgörande lag

Det epokgörande med tryckfrihetsförordningen år 1766 var att censuren avskaffades (förutom när det gällde teologisk litteratur), samt att offentlighetsprincipen grundlades. Alla offentliga dokument som inte uttryckligen var förbjudna att trycka fick man publicera. Censur och trycktvång skulle dessvärre komma att återinföras i olika former under årens lopp. Men förordningen från år 1766 var ändå en god grund för den tryckfrihet vi har i dag.

Då som nu diskuterade man om det inte borde vara förbjudet att sprida lögner. Men osanningar som får mothugg skulle skapa en ’fulkomligare öfvertygelse'[…]

Tankarna om tryckfrihetens samhällsnytta formulerades redan i Chydenius memorial. De styrande får genom tryckfriheten ”erforderlig kunskap, at stifta goda lagar”, skrev Chydenius, och om censorsämbetet menade han att det ”vore högst äfventyrligit, at anförtro den sak i en enda mans händer” och sålunda göra honom till ”domare öfver hela nations tanckar och förnuft”.

Då som nu diskuterade man om det inte egentligen borde vara förbjudet att sprida lögner. Men osanningar som får mothugg skulle skapa en ”fulkomligare öfvertygelse”, menade Chydenius: ”Lögnskrifter skämma ut sin uphofsman men gagna nation i det at sanningen grundas och får fästa bätre rötter.” Chydenius såg det uppenbarligen som en sorts dialektisk process där sanningen, i tävlan med osanningen, skulle utkristalliseras: ”Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart som vederlägga det.”

Censor och kanslikollegium i skön förening berövade inte bara samtiden viktiga idéer utan kunde ”döma de afhandlingar, uppgifter och sanningar till en evig tystnad, som med tidernas tänkesätt och afsigter icke instämde”, står det i utskottets första betänkande, som troligen är författat av Chydenius. Det var en tanke som han var rätt tidig med. I början av 1800-talet skulle den tyske författaren Jean Paul, liksom i Sverige Bengt Johan Törneblad, hävda att förbudet att trycka en bok gjorde att man utsträckte läseförbudet över alla främmande stater och tider: ”En bok tillhör Menskligheten och hela Tiden, icke blott dess tillfälliga födelseort och födelseår”, skrev Törneblad år 1817 i en nästan ordagrann översättning av Jean Paul.

Mycket av det som skrevs i tidskrifter och pamfletter var plumpt och rått. Debattörerna kallade ofta sina motståndare ’missfoster’, ’blodigel’, ’hund-kreatur’, ’satan’, ’riksförrädare’ med mera.

Åter till Chydenius argument för tryckfrihet. I det andra utskottsbetänkandet från april 1766 står att censuren gör ”lärde och nitiske män sällsynte ibland oss, deras bästa verk till halfgoda arbeten, nationen blifver dålig och sömnsjuk …”

Men de som ville ha kvar censuren i någon form menade att författare och boktryckare inte var mogna att ta eget ansvar. I slutbetänkandet skriver ändå utskottet:

Att bibehålla censorsembetet derföre, att nationen ännu är ovan och oförfaren, är det samma som att underhålla orsaken, hvarföre hon härtills varit sådan, och att hindra henne hädanefter blifva bättre.

Sedan tryckfrihet proklamerats i december år 1766 startades en mängd tidskrifter, ungefär 80 fram till år 1772, som oftast kom ut var eller varannan vecka, till exempel Nytt och Gammalt, Den Swenska Fatburen, Swenska Magazinet, Historiska Märkwärdigheter, Misch Masch, Hatten – och utanför Stockholm bland andra Upsala Wecko-Tidningar, Norrkjöpings Magazin och Hwad Nytt? (Göteborg). Dessutom startades vår första dagstidning, Dagligt Allehanda, år 1769. Tidningarna tog ofta upp lokala missförhållanden när det gällde till exempel gator och vägar eller renhållning. En mängd pamfletter och böcker som inte kunnat ges ut tidigare publicerades också nu, även översättningar av utländska verk.

Mösspartiet, som varit ledande i kampen för tryckfrihet, var dessvärre inte lika begivna på offentlighet och fria ord när de själva satt vid makten. Redaktören för Nytt och Gammalt, Erik Ekholm, begärde ut rådets protokoll för publicering, men fick avslag. Då publicerade han avslagen, som tydligt visade hur mössorna handlade emot den lag de själva kämpat för. Även när det gällde handlingar i tryckfrihetsmål, där en skrift dragits in på grund av ”förgripligheter”, kunde Ekholm publicera en stor del av dessa förgripligheter, eftersom de omnämndes i domstolsprotokollen.

Skvaller och smädelser

Många tidningar publicerade också rent privat skvaller, som man underbyggde med att trycka protokollen från civilrättsliga konflikter om exempelvis slagsmål och fylleri. En stor del av tidningarnas material var insändare, och inte sällan betalade skribenterna för att få dessa införda. Till och med musik- och teaterkritik kom ofta från insändarskribenter.

Den kände publicisten Carl Christoffer Gjörwell låg bakom flera tidningar vid den här tiden, bland annat Stats- och Hushålls-Journal, där han i januari år 1767 publicerade en artikel om spanske kungens karaktär, som ansågs kränkande och drogs in, troligen enligt tryckfrihetsförordningens 3 §, som förbjöd smädliga utlåtelser om ”Krönta hufvuden … och samtida Regerande Magter”. Gjörwell berättade om indragningen i ett brev till historikern J.H. Lidén och tillade ironiskt: ”Vi hafva nu fåt skriffrihet.”

Mycket av det som skrevs i tidskrifter och pamfletter var plumpt och rått. Direkta personangrepp hade ju censuren tidigare tagit bort. Debattörerna kallade nu ofta sina motståndare ”missfoster”, ”blodigel”, ”hund-kreatur”, ”satan”, ”riksförrädare” med mera.

Den här tiden kallas ofta ”det fria ordets slyngelålder” och pågick från december år 1766 fram till Gustav III:s statskupp och den nya regeringsform han själv författade år 1772. Så vitt jag kan förstå myntades frasen av litteraturhistorikerna Henrik Schück och Karl Warburg år 1911 i deras Illustrerad svensk litteraturhistoria. Greve Baltzar J. E. von Platen använde för övrigt ordet ”slyngelår” under en riddarhusdebatt år 1856, som jag återkommer till.

Flera skribenter har i dag liknat denna tid vid vår och menat att vi nu upplever ”Internets slyngelålder”. Men en sådan jämförelse är inte helt rättvisande. De djupare drivkrafterna till hatskriverier kan man fundera länge över, men den utlösande faktor som möjliggjorde detta var på 1760-talet en förändrad lagstiftning; i vår tid är det den nya informationstekniken.

 Utdrag från pamfletten Ur Wägen! Ur Wägen! Alt Pillerpack! .  Den anonyme författaren är uppenbarligen arg på det mesta. Här angriper han i det andra stycket Utdrag från pamfletten Ur Wägen! Ur Wägen! Alt Pillerpack! .  Den anonyme författaren är uppenbarligen arg på det mesta. Här angriper han i det andra stycket ”alla orättwise Domare, som taga mutor å ömse sidor” och i stycket därefter ”Falske Advocater”, som gärna ville ”äta på saken” som det hette när de åt en mutmiddag.

Att någon sorts ingripande skulle ske var kanske inte helt oväntat, men knappast att det skulle komma så snart. Bara tre månader efter tryckfrihetsförordningens antagande kungjordes en Warning, til förekommande af sanningslösa ryktens utspridande den 2 mars 1767. Detta var en ren angiverilag, där tipsare belönades med 2 000 daler silvermynt för den som bringade en ”wanartig tadlare” till domstol. 2 000 daler silvermynt var en enorm summa. Man kan jämföra med böterna vid samma tid för tryckfrihetsbrott, som låg på 300 daler.”Warningen” tog främst sikte på hattarnas landsomfattande propaganda om hur folket led av mössornas besparingar. Lagen medförde dock mycket falskt angiveri och fick överges tre år senare.

Även om det gjordes inskränkningar i lagstiftningen och indragningar skedde, publicerades under den här perioden mängder av skrifter i alla möjliga ämnen som hade varit otänkbara före år 1766.

En av de mer oförsonliga och hätska skrifterna var Philolalus Parrhesiastes (Den pratsjuke fritalaren), som gavs ut av mösspartisten och skribenten J.G. Rothman under år 1768. Presidenten i kammarkollegiet Mattias von Hermansson kallades här ”köttcolossen” och prins Gustaf kallades ”Nero”. Köpmannen Robert Finlay, som anklagades för att ha äventyrat hela den svenska ekonomin, kallades för ”Förrädaren på Näset” och tillhörde ”den blodsugande slägten”. Motståndarna gav bland annat ut tidskrifterna Anti-Parrhesiastes och Philolalus Parrhesiastes Secundus.

Lars Hierta spädde på med att En frihet skall kunna missbrukas, eljest är det ingen frihet; att ta bort alla missbruk kan ej ske utan censur.

Den tidigare nämnde historikern Lidén skrev till Gjörwell att ”Åt den Pratsjuke Fritalaren, af hvilken man sändt mig några ark, hade jag så när skrattat mig sjuk. Det är en oblyg gubbe.”

En annan skribent som ofta gick för långt var Daniel Helsingius, som var bibliotekarie på antikvitetsarkivet. Det var ett helt arbetsfritt ämbete som han fått som ”belöning” av mössorna för utförda tjänster. Detta var inte ovanligt på 1700-talet och mycket omdebatterat. Om sin publicistkollega Olof Kexel, som bland annat gav ut Hatten, skrev Helsingius år 1770 en fingerad gravskrift, ett vanligt sätt att smäda vid den tiden, som börjar så här: ”Griftstod Uprest Åt Et Wäxande Cadavre Och Tillämnad Dumheten. Här Hvilar Ol K Slyngel Herre Af Rodingot Höga Tupéen Smala Ben Och Långa Hälar.”

Efter stor dramatik åren 1768-69 lyckades kungen och hattarna få rådet att kalla in en ny riksdag på grund av nöden i landet. Innan riksdagen ens hunnit samlas dök det upp en ny skrift, Uplysning för swenska folket om anledningen, orsaken och afsigterne med urtima riksdagen 1769. Innehållet var fortlöpande, men skriften gavs ut med ett halvark varannan vecka, som en tidskrift. Skribenten var anonym, men man har gissat att det var riksrådet Esbjörn Reuterholm. Här hävdades att kungen förts bakom ljuset när det gällde situationen i riket. Hattarna såg till att publikationen spikades upp på skampålen, och utgivaren Bengt Holmén åtalades och bötfälldes med 300 daler silvermynt.

År 1769 kom en annan stridsskrift mot mössornas ekonomiska politik, En patriots tankar, om grundlagens nödwändiga förbättring hälst i det, som rörer fides publica och des befästande, skriven av en assessor Arvid Virgin. Han förespråkade en grundlagsändring som skulle minska riksdagens makt. Han fick svar på tal av flera skribenter som gav ut pamfletter. När han i sin tur svarade dessa hade han eldat upp sig ordentligt, i skriften Arghetens afskumm:

Påstår du ännu äreförgätna människa, at denne Auctor haft skadeligit upsåt emot friheten, satt försåt för henne, och welat henne undergräfwa samt Swea barn undanrycka? Swara wederstyggeliga foster af Lögnenes Fader.

Synpunkter på samtalsklimatet

Intressant nog hade tryckfrihetsutskottet räknat med en viss turbulens under den första tiden utan censur. I betänkandet från april år 1766 hade man förutsett ”några små oordenteligheter efter censurens uphäfwande”. Viktigare ting stod dock på spel:

Men då ett större ändamål, som är Nationens frihet, genom tryckfriheten bör winnas, blifwer ingalunda tid, at til undwikande af små olägenheter, som i menniskligheten aldrig kunna förebyggas, förlora en för rikets och frihetens bestånd så högst angelägen sak …

Alla skribenter och debattörer tyckte inte om den ”hårda skrifart” som florerade; man borde kunna visa aktning ”människoälskande landsmän sins imellan”, skrev rikshistoriografen Anders Schönberg år 1769. Schönberg hade för övrigt också motionerat om tryckfriheten vid riksdagen åren 1765-66, men han förespråkade snarast en sorts reformerad censur.

Den första tryckfrihetstiden innebar inte bara smaklösa påhopp. Här fanns också embryot till en politisk offentlighet som sedan blommade upp mer ymnigt under 1800-talets första hälft. Bland annat ansågs Posten, som gavs ut av bankofiskalen Anders Berch, tämligen seriös, med förebilder som Dalins Argus och Spectator. Mössornas vulgäraste skrifter fick Berch att gå till motangrepp, även om han själv förivrade sig ibland. Om Rothman och Helsingius skrev han att den förste skrivit ovett mot betalning, medan den andre skrivit av själva naturen.

Många angrep också korruptionen. Riksdagsmännen sålde till exempel ofta sina röster för pengar. Den s.k. överflödsförordningen, som reglerade bruket av kaffe, spritdrycker, tobak, siden med mera kritiserades ofta också i pamflettform. En av dessa hette Caffeets sista Stunder Då Den Mäktiga Frun, FRU ÖFWERFLÖD, Herskarinna öfwer Yppighet, Nipper och all fåfäng Granlåt. Utblåste Sin yppiga anda i Swerige Den 1 januarii 1767. Författaren trodde kanske inte riktigt på den nya tryckfriheten eftersom skriften utgavs anonymt.

Hur kom det sig att pressen lämnade slyngelåldern, kan man undra. Rent konkret stoppades den av Gustav III:s statskupp år 1772, då 1766 års tryckfrihetsförordning i princip upphävdes. Och år 1774 författade Gustav III själv en ny tryckfrihetsförordning. Den innebar en klar försämring – till exempel kunde kritik mot grundlagarna och kungen i värsta fall medföra dödstraff – men Gustav III kan sägas ha kommit undan med detta på grund av sin popularitet. Senare återuppstod slyngelåldern, för under Gustavs senare dagar förekom de mest infama skriverier i anonyma, ofta handskrivna, smädesskrifter.

Lång väg till nuvarande lag

De styrande har ofta tyckt sig leva i en ”slyngelålder”. De fick för det mesta kalla fötter sedan en ny tryckfrihetsförordning stiftats. Man talade om hur friheten var det finaste som fanns, men hur den nu missbrukats, och ropade på nya lagar och inskränkningar. Det skedde efter 1766, efter 1774, efter 1792 och efter 1810 års tryckfrihetsförordningar. Vår tryckfrihetshistoria har varit en mycket slingrig väg fram till den nuvarande lagen från år 1949. Än har tryckfriheten upprättats, än inskränkts, återställts och inskränkts igen.

Efter Gustav III blev det än värre. ”Järnåren” kallas den tryckfrihetens istid som rådde under Gustav IV Adolf. Bland annat införde han en sorts censur som innebar att man kunde stoppa en pågående tryckning av något som man misstänkte kunde vara brottsligt. Järnåren varade till statsvälvningen år 1809 och den nya tryckfrihetsförordningen året därpå.

I dagens svenska offentlighet upplever vi en märklig tudelning: dels en oerhörd kitslighet när det gäller korrekt ordval i politiskt känsliga frågor, dels en paradoxal beredvillighet att kasta ur sig de mest grova förolämpningar mot meningsmotståndare.

Karl XIV Johan var mycket känslig för skriverier och långt ifrån någon tryckfrihetsvän. Redan som kronprins medverkade han till införandet av indragningsmakten år 1812 och senare drev han fram juryinstitutet i tryckfrihetsmål. Man trodde att en jury med för tillfället utvalda representanter för parterna samt för domstolen lättare skulle kunna komma åt mer inlindade och allegoriska smädelser. Båda dessa åtgärder för att hålla pressen i schack får nog anses ha varit tämligen misslyckade. Utgivarna kringgick indragningsmakten genom att ge ut sina tidningar via bulvaner och under ständigt nya namn. Och juryerna visade sig oftare fria än fälla.

Oscar I var mycket missnöjd med all ”smädelse och missnöje” som spreds i landet och försökte både år 1851 och år 1853 få igenom ändringar av tryckfrihetsförordningen. Han ville till exempel ändra tryckfrihetsförordningens grundlagsstatus. Gustaf Posse motsatte sig detta i Riddarhuset i december år 1856 och menade att det var ett ”attentat” mot tryckfriheten. Han ansåg att en tryckfrihet med missbruk är bättre än ingen alls. Lars Hierta spädde på med att ”en frihet skall kunna missbrukas, eljest är det ingen frihet; att ta bort alla missbruk kan ej ske utan censur”.

Det var under denna debatt som Baltzar J. E. von Platen sade att missbruket av tryckfriheten nu bara var en vag återklang av vad som förevarit på 1830-talet. ”Det värsta af barna-, att ej säga slyngelåren är genomkämpadt; synd och skada vare då, att slå in på en ny bana, ett nytt uppfostringssätt. Man bör icke slå ihjel barnet, som till upplysning och förädling har så goda anlag, för felsteg, som på annat sätt böra och kunna afhjelpas.” Propositionen avslogs.

Historiska trollfabriker

I dag talas mycket om falska nyheter som sprids på webben av s.k. trollfabriker. Ryktesspridning kallades det på 1700- och 1800-talen, och lagar och kungörelser utfärdades mot detta. År 1810 ledde ryktesspridningen kring kronprins Karl Augusts plötsliga död till att Axel von Fersen utpekades som giftmördare, varpå han slogs ihjäl av en uppretad folkhop. Den tidigare nämnde publicisten Bengt Johan Törneblad ansågs ha bidragit till detta genom att i sin tidning Nya posten publicera fabeln ”Rävarna”. Han åtalades dock inte, men en tryckare Delén, som senare publicerade ett försvar för mordet på von Fersen i tidningen Allmänna Opinionens Organ, dömdes till ett högt bötesstraff.

Karl XIV Johan hade nog tänkt sig att kunna skapa sin egen lilla ”trollfabrik” i och med att han gav den lindrigt sagt opportunistiske skriftställaren Magnus Jacob Crusenstolpe uppdraget att ge ut Fädernerslandet år 1830. Crusenstolpe skötte dock detta så dåligt att tidningen lades ner efter tre år. Men den återuppstod i många inkarnationer under hundra år, vilket år 1926 fick Mollie Faustman att i Dagens Nyheter utbrista: ”Allt är förgängligt, men denna skvaller- smuts- och skandaltidning är evig. Kan ingen ta livet av den?” Efter en kampanj mot tidningen lades den faktiskt ner år 1927. En juridiskt intressant händelse, eftersom det var enskilda, andra tidningar och tidningsförsäljare som genom bojkott såg till att den försvann; det var inte följden av ett statligt ingripande.

En viss självreglering hade ändå uppstått i och med att Pressens opinionsnämnd bildades år 1916, påskyndat av den s.k. Ekebohmska brevaffären, en sjaskig historia med ömsesidiga beskyllningar i pressen, som gällde en förmodad statsfientlig konspiration mellan främst en redaktör och en riksdagsman.

Denna självreglering fungerade länge ganska bra. I dag finns dock en svårkontrollerad offentlig scen i form av de nya medierna, som väl mest kan liknas vid äldre tiders handskriftskedjor eller små tillfällighetstryck, fast räckvidden är nästan ofattbart mycket större. Det sena 1700-talets pamfletter gavs ut i från 200-300 exemplar till kanske 4000-5000 exemplar som mest.

Hot mot yttrandefriheten

Under de senaste decennierna har vi vant oss vid en rätt väl fungerande tryckfrihetslag – från år 1949 – som år 1992 kompletterades med yttrandefrihetsgrundlagen för TV, radio och slutligen också datorburna medier som CD-ROM och Internet. Men med tanke på vad som nu sker, även i länder vi vant oss att betrakta som demokratiska, finns det anledning att vara vaksam på angrepp mot tryck- och yttrandefriheten även i Sverige.

I dagens svenska offentlighet upplever vi en märklig tudelning: dels en oerhörd kitslighet när det gäller korrekt ordval i politiskt känsliga frågor, dels en paradoxal beredvillighet att kasta ur sig de mest grova förolämpningar mot meningsmotståndare. Detta i kombination med en rätt utbredd omedvetenhet om vad yttrandefriheten egentligen tillåter respektive förbjuder gör att risken finns att tillfälliga opinionsstormar kan framtvinga lagändringar. Dåvarande justitieminister K G Westmans omstöpning av tryckfriheten under andra världskriget till en mer lättböjlig lag, som medgav att han själv utan den övriga regeringens samtycke kunde dra in skrifter, är ett varnande exempel från den inte alltför avlägsna historien.

Som statsvetaren Georg Andrén sade i en radiodebatt år 1941 om Westmans förslag till särskild krigstidscensur: ”Man vet endast till vilken regering man ger en fullmakt, man vet inte vilken regering som kommer att begagna den.”

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.