De som talte i etern från telegramhögkvarterets imponerande skyskrapa alldeles jämte Stockholms konserthus voro några av nationens mest bekanta röster, ehuru de icke voro allmänt kända till namn. Den aktade redaktionen ansåg sig stå över fåfängligheter av sorten ”och i studion sitter Manne Drevert”. Då bulletinerna radierades utifrån den lugubra studion i skyskrapans topp var rösten endast TT:s. Så ock denna julaftonseftermiddag.
Den skönlockige ynglingens inträde i redaktionens manusverkstad hade föregåtts av att hans seniora kollega, en vithårig och dygdig dam med skarp men sonor nyhetsstämma, hade antänt en adventsljusstake mitt på skrivbordet. Mossan runt ljushållarna hade hon mödosamt stuckit ner, och alla fyra stearinljus voro tända när hon efter väl förrättad nyhetsutsändning klockan 13 (som transmitterats i såväl program 1 som program 3) hade önskat sin kollega god jul och lämnat radioredaktionen uteslutande i den unge redaktörens händer.
Möjligen åstundade han också några muggar glögg och spridda rester från julbordet.
Hans prioritet var att ur teleprintrarnas ringlande ark utkondensera de mest betydande telegramnyheterna i den något kortare sändningen klockan 15 för att därefter raskt bege sig två trappor nedåt till byråns reporterkontor, vilket också ståtade med etablissemangets enda färgtelevisionsmottagare. Oaktat att den unge radiorösten redan missat den schackrutiga målarfärgen i amerikanske jultomtens verkstad traktade han efter att bese såväl Tjuren Ferdinand som Janne Långbens husvagnssemester i luminös fyrfärg. Möjligen åstundade han också några muggar glögg och spridda rester från julbordet.
Stunderna på centralredaktionen blevo angenäma; under ordinarie arbetspass mötto de sällan tjänare från andra hörn av byrån. Men ack – det stora eterbolagets Kvartifem-Ekot skulle inom kort utsändas, och exakt klockan 19 förväntades den unge nyhetsredaktören ha en klar, korrekt och kompetent summering av hela världens tungt vägande skeenden och begivenheter redo för pregnant radiouppläsning. Drygt två timmars ensamarbete med meterlånga teleprinterremsor väntade.
Emellertid kunde denne berättare redan i spiraltrappan på väg upp från byråns teleprintercentral förnimma en odör som var minst sagt oönskad i ett 18 våningar högt hus. Brandlukt. Satan – adventsljusen!
Nu kan inget annat än det värsta anas; jag tar mig mot dörren till radioredaktionen i den spöklikt tomma korridoren i TT-husets högsta våning. Öppnar dörren. Kolsvart rök väller ut. Jag vet att takbelysningen hade lämnats påslagen, men bara mörker kan ses och röken är frän, stinkande och motbjudande. Branden måste ha startat vid adventsstaken som stod mitt på arbetsbordet, som egentligen består av två skrivbord som står mot varandra. Invid stod två telefoner och en kassettradio som vi spelar in alla egna nyhetssändningar på. Staken stod på ett grönt stort skrivbordsunderlägg, som mest troligt är gjort av plast eller gummi. Minst en av telefonerna är också i plast och radioapparaten innehåller flera plastdelar. Är det därför som röken är så stickande och känns giftig? Och hur kan röken vara så tät och svart att jag nästan inte kan orientera mig i rummet – trots att det slår upp nästan meterhöga eldslågor från skrivbordet?
Jag rusar ner för trapporna ner mot centralredaktionen och skriker ”Det brinner på radion, det brinner på radion! Kan nån ringa 90 000?!!” Sedan kastar jag mig upp för samma trappor och greppar den stora, röda brandsläckare som är upphängd på korridorväggen. Upp med dörren till radion igen. Nu vet jag att jag måste uthärda stickande kolsvart rök medan jag söker mig fram mot platsen där det brinner. Släckarens skum spolar över brandhärden, som jag knappt ser, men jag förstår ju var den är och upptäcker lågorna när jag kommer närmare. Kan inte bedöma om det brinner mer än i skrivbordsunderlägget, skrivborden, radion och det andra brännbara som står där. Efter runt tio sekunder mitt i brandröken vågar jag inte stanna kvar – för den fräna gasen är kväljande och snart måste jag hosta häftigt.
Jag har betett mig som en jubelklant och nu har jag kanske förstört hela radioredaktionen.
Jag förstår efter ett tag att jag är svart i håret efter gästspelet som rökdykare, och kolleger från centralredaktionen berättar att brandkåren är på väg. Jag skäms förbannat, tycker/inser att jag har betett mig som en jubelklant och nu har jag kanske förstört hela radioredaktionen. Och om två timmar ska TT leverera julaftonens sista nyhetssändning. (Ja, den sista nyhetssändningen hela detta dygn. Detta är drygt sex år före Palmemordet och Sveriges Radio har inga nyhetssändningar alls på nätterna, och på julafton utgår alla sena sändningar.)
Vad ska Kaj säga? Min chef på radioredaktionen, den legendariske TT-rösten Kaj Karlholm, som hade trott på min förmåga och lämplighet fast jag var så ung och oerfaren när jag stegade in på TT hösten 1977.
Med darrande knän går jag till telefonen bredvid rörposten och ringer upp Kaj. Vad fan ska han säga när jag berättar att ”jag har tyvärr orsakat en eldsvåda här på radioredaktionen”? Aldrig har jag hört honom vara riktigt arg på annat än felaktig meningsbyggnad, borttappade småord, tautologier och tokiga betoningar, men nu befarar jag att hans myndiga stämma ska brisera med kötteder åt mitt eget håll.
Men han ställer ingen fråga om skadorna på redaktionens lokaler, möbler eller tekniska utrustning. Ingen alls. Han frågar bara om huruvida jag själv har skadats. Nja, har fått i mig en del rök och dessutom fått ny hårfärg men är själv okej, säger jag. Bra, då är det lugnt, säger han i luren. Skönt att du är oskadd. Men kan du genomföra 19-sändningen i det här läget, vi kan försöka ordna en ersättare, undrar han med en stämma som är lika omtänksam som budskapet.
Julfirandet runt om i landet har huvudsakligen varit lugnt, rapporterar polisen – så när som på en del bränder.
Men jag känner, trots att skammen inte har lämnat mig, att jag banne mig ska genomföra julaftonens sista nyhetssändning. Branden har inte nått skåpet med teleprintrarna, och även om nyhetsfloden inte har varit särskilt ymnig så ringlar sig remsorna i trippla lager med både inrikes, utrikes och sport. Parallellt med att jag vittnar för brandmän och poliser om vad som hänt och hur jag har agerat börjar jag att välja ut telegram till sändningen. Det svider lite i halsen och stinker rätt duktigt på redaktionen. Till själva radiostudion har dock varken brand eller rök nått. Den ljuddämpande studiodörren har alltid känts som något som kunde duga åt Fort Knox. Nog borde jag kunna avkunna julaftonsnyheterna med sot i håret. Ja, det gick – utan hostattacker mellan telegrammen.
På juldagen var det jag som hade morgonpasset, så det blev till att stiga upp runt klockan 5 för att åter åka mot Hötorget och TT:s radioredaktion. Om det var tunt med nyheter på julafton så var nyhetstorkan på juldagens morgon närmast prekär. Inrikesnyheterna på helgernas tidiga morgnar på 70-talet byggde till mycket stor del på trafikolyckor och brott. Juldagen 1979 var inget undantag, och jag fick gräva djupt i de ynkliga printerremsorna för att alls få ihop till en full sändning.
Om jag minns rätt lät mitt första nyhetstelegram klockan 8 så här: Julfirandet runt om i landet har huvudsakligen varit lugnt, rapporterar polisen – så när som på en del bränder.
Jag mörkade inte nyheten som jag hade skapat själv. Och det hade faktiskt kunnat leda till åtal och straff. Polisen informerade mig om att det fanns misstanke om brottet allmänfarlig vårdslöshet. Men efter några veckor tillkännagavs att utredningen var nedlagd eftersom TT-husets tekniska egenskaper var sådana att det hade förelegat mycket liten risk för att branden på radioredaktionen skulle spridas vidare i byggnaden. Därmed hade mitt slarv med adventsljusen inte nått upp till ”misstänkt brott”.
Efter några veckor hade väggarna målats om, och sot och lukt var borta. Den nedsmälta kassettradion och telefonen som hade liknat en tavla av Salvador Dali var ersatta och nytt skrivbordsunderlägg inköpt.
Och jag skulle aldrig igen tända ett stearinljus om det fanns mossa eller annat brännbart i staken. Sedan dess har jag noga undvikit att göra bort mig på arbetet. Möjligen med undantag för en obetydlig felsägning 21 år senare i TV4 …
PS 1 Ni som lyssnar på min nyhetssändning från julafton 1979 kommer att höra att mitt namn faktiskt nämndes av Sveriges Radios hallåa efteråt. Det var en flagrant avvikelse från praxis, och jag bedömer att det hängde ihop med att det var julafton. Men jag hade nog också ringt och förvarnat hallåan om att jag hade vållat en brand och kanske skulle brista ut i en rökhostattack. Så möjligen hade jag planterat den där ego-avannonsen i viss mån. Ni kan höra den historiska TT-nyhetssändningen här.
PS 2 Strax efter min eldsvåda införde TT totalt förbud mot levande ljus på arbetsplatsen. Bestämmelsen fick benämningen Lex Dopping.