Jag läste alla kultursidor 2023 – och insåg problemet

Låt mig säga såhär: Det är inte som Klondike 1895. Det är inte ens trängseln 1897. Mitt strävsamma guldvaskande är mer som att lalla runt med ett durkslag i Bonanza Creek 1899, utan att begripa att guldet numer finns i Eldoradofloden, på Bing, Bard eller i ChatGPT.

Rapporten slutar därför vanligtvis med enstaka guldkorn men främst ett sagolikt gnällande, nästan förtvivlat. Jag vill älska dessa kultursidor – varför svarar ni med att misshandla mig? Ni brottar ner mig med 5 000 tecken långa grötmyndigheter, samma åsikter i samtliga tidningar om samma ämnen, vecka ut och vecka in, hejsan, Sisofys är mitt namn.

Upp till kamp kring den absoluta mittpunkten

Kulturcheferna är faktiskt så sensationellt överens att de i höstas kände sig nödgade att skriva hur enormt icke-överens de är – ”Vi har ansvar för landets största kultursidor och är oense om mycket” – i ett gemensamt upprop där de återigen var alldeles överens (om att barn bör göras hållbara).¹ 

Hur är det möjligt, frågar man sig. Hur är det möjligt att vara så tråkiga? Är alla talanger numera copywriters, PR-konsulter, influerare och social media managers? Inte alls. De bästa är fortfarande murvlar. Det märks bara inte.

Extra smärtsamt för mig är att Aftonbladet, en tidning som jag jobbade för under flera århundraden, är tråkigast av dem alla, Karin Pettersson verkar inte ens bry sig om nyhetsflödet. Och att Expressen, min nemesis under samma århundraden, är roligast. Antagligen eftersom kulturchefen Victor Malm bara är 12 år gammal. På Göteborgs-Posten sitter Johan Hilton som också har barnasinnet kvar, han är något av en löddrig vildhäst, men det är svårt att förstå göteborgska. På Svenska Dagbladet har Lisa Irenius till fullo utnyttjat att tidningens läsare är glada borgare utan politiskt korrekta belastningar och har lyckats mixa understreckarna med småskandalösa snackisar och dampressämnen i kulturskrud så väl att hon blivit chef för hela konkarongen, välförtjänt. Och Björn Wimans Dagens Nyheter … Ja, Dagens Nyheter. Vad skulle Dagens Nyheter vara annat än svinstabila. Som Socialstyrelsen. Och Ida Ölmedals Sydsvenskan är DN:s präktiga lillasyster.

Den här tråkigheten är bekymmersam. Och deprimerande.

Hur kan vi vara så här tråkiga?

Varför? Varför denna seriösa glädjelöshet? Varför är punken död?

Jag är inte särskilt smart, det är jag inte. Jag lyckas aldrig hålla en enda tanke i huvudet. Ganska snabbt kommer en motsatt tanke och sabbar allt. Ofta blir det ännu värre: ytterligare en tanke dyker upp! Då börjar jag vanligtvis gråta och kollar på The Crown. Men nu har jag kommit fram till tre tankar som faktiskt är en och samma tanke:

• Fattigdom.
• Rädsla.
• Folkpartism.

Fattigdomen står de frilansande kulturskribenterna för, en gång kulturredaktionernas bread and butter, numer har deras barn lika slitna vinteroveraller som kulturarbetarna de är satta att bevaka. Och är man fattig är man rädd. Och foglig.

Allt du skriver, tycker och gör måste godkännas av Bengt Westerberg

Därinne, däruppe, på redaktionerna är det varmt, rikt, mysigt och personalavdelningen har ordnat ännu ett alkoholfritt glöggmingel. Faten dignar av lussebullar och pepparkakor, du får äta så många du vill. Där är det julmys, dit vill alla, vi vill in i den goa releasefestvärmen.

Välkommen! För all del, välkommen.

Men: Du. Måste. Vara. Folkpartist.

Du måste vara rimlig. Allt du skriver, tycker och gör måste godkännas av Bengt Westerberg. Annars stämplas du som vettvilling och ingen i vårt skådespelarsamhälle vill vara den som bjuder in en vettvilling till pepparmoralkakakalaset. Såvida du inte är Linda Skugge eller Kajsa Ekis Ekman, ett par undantag kan alltid göras, men undantagen måste vara fel på rätt sätt, i övrigt kör vi den här folkpartistgrejen okej?

Och på så vis blir tråkigheten och duktigheten självspelande, alla inblandade vet att det politikkulturella spänningsfältet triangulerats till en dryg kvadratcentimeter men, absolut, inom den kvadratcentimetern i färgpaletten rosagrönt till himmelsblått älskar vi yttrandefriheten och helt crazy åsiktsslagsmål. Vi är – som sagt – folkpartistiska och vi älskar olika.

Och så har mitt år varit.

Jag har läst fler kulturartiklar i fler tidningar än någon annan nu levande människa i landet och, nästan, alla kulturartiklar har hatat mig.

Så. Hur blev det då såhär trist? Hur uppstod denna upp till kamp kring den absoluta mittpunkten? Hur slog duktighetsmoralismen ut den spänstiga kulturintellektualismen?

Jag tippar på verkligheten.

Det händer liksom ingenting passande.

Vadå, vadå händer ingenting, är du galen? Svaret är i och för sig ja på den frågan.

Det har sällan hänt så mycket som nu. Pandemi, inflation, ränteelände, klimatkollaps, gängvåld, Ukraina, Palestina, händelser av historiska proportioner. Men de anses för allvarliga. De är politik. Kultursidor kan inte hantera politik, läsarna är för opålitliga, känsliga, arga, redaktörerna blir rädda när läsarna klagar. Skriver på sociala medier. Startar bojkotter. Hatar. Och värst av allt: De slutar prenumerera! De betalar inte längre för att läsa blaffor de inte håller med om, de vill ha pravda. Alla är tokiga i sin egen löjliga sanning i sin egen löjliga åsiktsbubbla. Så då stryker vi åsikterna.

Oerhört jätteviktiga tider måste tas på gravallvar

Under hela det lyxiga 10-talet hände lagom saker. Det fungerade finemang att vara känslosamt politiskt deprimerad på kultursidorna, och det var magiska tider för medelklassfeminism och antirasism, det gick utmärkt att dra in några hysteriska flygskamklick, man kunde uppröras över Blondinbella och skärmelände, woke var ännu inte ett skällsord för kapitalistisk företagspolicy och utbudet på Netflix. Tillvaron var fred, välstånd och ett till synes homogent lugn. Men … samtidigt, därunder, därnere, där började läsarboskapen ha en massa jävla idiotåsikter! 68-vänstern dog, nyvänstern kunde inte heller hålla samman eftersom någon i gänget alltid var ”problematisk” och behövde cancelleras, den nya punken kom från ett oväntat håll, EPA-dunk från höger, har ni hört om en så knäpp revolt? Kom vi inte överens 1989 om att allt det auktoritära dog? Och en sisådär tjugo procent av läsarna blev rent av potentiellt sverigedemokrater som hatade skiten ur kultursidorna, och högervindarna blåste starkt i opinionsmätningarna, och kultursidorna tappade självförtroendet, och intäkterna hamnade i fara.

Det där är irriterande, riktigt surt: Det är läsarna som betalar lönerna! Det är läsarna som  ger ägarna tillräckligt enorma vinstmarginaler. Så, nej, sa läsaranalytikerdirektörerna, vi redaktörer kan inte hålla på och bråka, som förr, längre. Med någon. Inte på riktigt. Folk är jättekänsliga och lättkränkta. Inga skämt. Om någon. Det vi gör är viktigt. Tiderna är så oerhört jätteviktiga just nu. Just vi råkar leva i den viktigaste och allvarligaste av eror. Om inte vi, vi i det enorma landet Sverige, vi redaktörer i denna duktiga supermakt, om inte vi gör rätt, ja då kan världen gå under! 

Så. Vad göra?

Tja … ja, vi får väl bara prata lite trevligt? Med en folkskolemagisters härliga pekpinne i rumpan. Vi får diskutera, analysera, gjuta olja på X-vågorna, klia vänligt, sällan le, aldrig skratta, uppfostra. Precis som en folkpartist. 

Och, hörrni, det superfina i den här kraxande olyckskråksången – alla i Sverige är ju folkpartister. Egentligen. Här har vi den perfekta affärsmodellen, det blir toppen, vi kör.

Och så gick det till när samtliga kultursidor började baseras på ett parti som inte längre finns.